När jag var 20-någonting var jag en ganska slarvig flicka. Sen fick jag på nöten och var tvungen att bli en duktig flicka och jävlar vad duktig jag var. Bland dom duktigaste om ni frågar mig. Gjorde exakt vad jag borde och gärna lite till. Tog i och tog illa upp ifall ingen märkte hur mycket jag tog i. Hög som ett hus när det gick bra men bräcklig som ett korthus när det gick dåligt. Jag visste minsann ett och annat om livet och hur det skulle levas. Jag dejtade äldre män, för att män i min egen ålder var för omogna. Jag spelade erfaren men lite visste jag om livet. Jag trodde jag ”gjorde slut schysst”, för att jag gjorde det. Men jag hade ju lämnat för länge sedan, kanske till och med dubblat ett tag.

Den inre retouchmaskinen blurrade över det fula och slängde det i en papperskorg, som var över-kanten-full av skit och lögner. Framför allt mot mig själv. Men jag berättade gärna för folk hur duktig jag var. Vilket med det gjorde dem lite sämre. Så var jag nöjd.

Duktiga flickor som aldrig felar. Som är så jäkla ordentliga. Har kul när de ska ha kul och har tråkigt när de förväntas ha det. Däremellan tror de att de är en jäkla mönsterelev i känsloregistren. De har läst hur man ska reagera och agera. Ifall magen säger något så tystas den. Men med lite alkohol i kroppen spricker den duktiga kostymen som en Hulk som vill ut.

Den duktiga flickan överlevererar men kanske inte på ett sätt hon önskar. Duktiga flickor mår så dåligt för att de är så duktiga. De har så höga krav på sig så de får stressutslag på hela kroppen. Hyperventilerar, panikångestar. Gör dumma grejer på fyllen. Shoppar över sina tillgångar. Är så in i helvete gränslösa eller på gränsen till precis allt. Framför allt sig själva.

Det är skillnad på duktiga flickor och duktiga flickor. Glöm inte att andas så ni inte tappar anden.