Flera gånger på sista tiden dyker det upp små historier om mammor som liksom lever som ensamstående fast de är i ett förhållande. Par som man trodde de var de perfekta. ”Barngrejen” är helt och hållet mammornas. Papporna bryr sig absolut, men när det behagar dom själva. Som att de är gifta med någon slags dygnet runt nanny som de lämnar över barnet till när de fått sitt moment eller quickfix av barnakärlek och bostat på pappakontot.
Jag hörde om en heltidsarbetande karriärspar där pappan tar en sömntabett när de flyger en långflygning och hon sitter själv med deras 17 månaders. Alla som har barn och framför allt småbarn, mellan ett och två år vet ju hur kul det är i 12 timmar. Alla vet ju hur omotiverad för allt och lättprovocerad man blir utan sömn eller paus.En mamma är den som alltid kör ”morgonpasset” även när hon själv varit ute. Då ska hon ”straffas lite”. Han har alltid sovmorgon även när han varit ute. En mamma har varit hemma helt själv i elva månader. Pappan jobbar jämt och ibland utomlands och hon börjar se ut som en spillra av sitt forna jag. Hon hatar både barnet och pappan/mannen som resultat. En ganska ny mamma har hamnat i en sjukt blå babyblues och vandrar omkring som ett spöke. Om hon ens går ut dvs. Pappan refererar till att hon är lite trött och lever high life. Hur kan man inte märka att ens fru mår dåligt?
Ja som sagt jag skulle bara kunna köra på här. Vad är det frågan om? Varför vill man ens skaffa barn om man inte ser det som en familjeuppgift, något man gör ihop och hur orkar man ens stanna kvar i en sådan ojämn relation? För mig är det ett under. Men jag kanske är naiv, det kanske är så här det ÄR att vara mamma i Sverige? Är det här anledningen varför 50% av alla relationer spricker första året?
Jag funderar på hur såg parens relation ut innan barn kom in i bilden. Gjorde den ena bara allt då med eller har en normalitet sakta förflyttats och blivit onormal utan att de i relationen märkt det? Förstår inte mannen att det är början på slutet, det är bara han som kan bryta spiralen. Det här är så märkligt beteende från mannens sida hur kan man inte välja att se sin familjs hälsotillstånd. Kanske för att ens pappa kanske gjorde samma sak kanske och hur ser den relationen ut idag? Vill man bli som ens egen frånvarande pappa?
Jag förstår att om man börjar halka efter då är det svårt att komma tillbaka. Det resulterar ju i att du i princip inte känner dina barn om bara en bär ansvaret. Calle var borta tre nätter förra veckan och när han kommer hem är Penny en ny människa, hon har utvecklats jättemycket. Han vet nu att det jäkla uppförsbacke att vinna över henne igen. Hon tittar på honom som ett ufo, sårande s å k l a r t. Men det får man inte skrämmas av det är bara att stånga sig tillbaka, visa vem som är vuxen och mogen här. Barn ÄR tough love. Pappor måste sluta vara så lättkränkta och inte alltid välja den enkla vägen tror jag. För den leder bara ännu längre bort.
