Hemma hos Schulmans

Vad är det för pappor som inte hjälper till?

anithaschulman

Flera gånger på sista tiden dyker det upp små historier om mammor som liksom lever som ensamstående fast de är i ett förhållande. Par som man trodde de var de perfekta. ”Barngrejen” är helt och hållet mammornas. Papporna bryr sig absolut, men när det behagar dom själva. Som att de är gifta med någon slags dygnet runt nanny som de lämnar över barnet till när de fått sitt moment eller quickfix av barnakärlek och bostat på pappakontot.

Jag hörde om en heltidsarbetande karriärspar där pappan tar en sömntabett när de flyger en långflygning och hon sitter själv med deras 17 månaders. Alla som har barn och framför allt småbarn, mellan ett och två år vet ju hur kul det är i 12 timmar. Alla vet ju hur omotiverad för allt och lättprovocerad man blir utan sömn eller paus.En mamma är den som alltid kör ”morgonpasset” även när hon själv varit ute. Då ska hon ”straffas lite”. Han har alltid sovmorgon även när han varit ute. En mamma har varit hemma helt själv i elva månader. Pappan jobbar jämt och ibland utomlands och hon börjar se ut som en spillra av sitt forna jag. Hon hatar både barnet och pappan/mannen som resultat. En ganska ny mamma har hamnat i en sjukt blå babyblues och vandrar omkring som ett spöke. Om hon ens går ut dvs. Pappan refererar till att hon är lite trött och lever high life. Hur kan man inte märka att ens fru mår dåligt?

Ja som sagt jag skulle bara kunna köra på här. Vad är det frågan om? Varför vill man ens skaffa barn om man inte ser det som en familjeuppgift, något man gör ihop och hur orkar man ens stanna kvar i en sådan ojämn relation? För mig är det ett under. Men jag kanske är naiv, det kanske är så här det ÄR att vara mamma i Sverige? Är det här anledningen varför 50% av alla relationer spricker första året?

Jag funderar på hur såg parens relation ut innan barn kom in i bilden. Gjorde den ena bara allt då med eller har en normalitet sakta förflyttats och blivit onormal utan att de i relationen märkt det? Förstår inte mannen att det är början på slutet, det är bara han som kan bryta spiralen. Det här är så märkligt beteende  från mannens sida hur kan man inte välja att se sin familjs hälsotillstånd. Kanske för att ens pappa kanske gjorde samma sak kanske och hur ser den relationen ut idag? Vill man bli som ens egen frånvarande pappa?

Jag förstår att om man börjar halka efter då är det svårt att komma tillbaka. Det resulterar ju i att du i princip inte känner dina barn om bara en bär ansvaret. Calle var borta tre nätter förra veckan och när han kommer hem är Penny en ny människa, hon har utvecklats jättemycket. Han vet nu att det jäkla uppförsbacke att vinna över henne igen. Hon tittar på honom som ett ufo, sårande s å k l a r t. Men det får man inte skrämmas av det är bara att stånga sig tillbaka, visa vem som är vuxen och mogen här. Barn ÄR tough love. Pappor måste sluta vara så lättkränkta och inte alltid välja den enkla vägen tror jag. För den leder bara ännu längre bort.

  • Lisa

    Jag och min man är gifta och har 3 år ihop som par totalt. Har en doter på 1,5 år och han även en son på 9 varan vecka. Jag har tagit allt ansvar, all föräldraredighet, allt jobb hemma, allt allt. Han är egen företagare, har 3 företag och jobbar mycket och reser nästan varje vecka. Han blev konfronterad av mig idag då jag saknar vår egentid som är borta och svaret jag fick var. Det är ditt jobb och det sa jag från början. Tills hon är 3 år. Allt han gör är för oss och vår familj och han är den med inkomst som gör att vi kan bo som vi gör, resa etc. Men jag har fått nog. Jag är som ensamstående och får inte klaga och vara otacksam menar han. Han vill inte ha mig som huvdvärk utan som stöd i hans projekt han gör och finns där för mig när ´han kan, men det är när han kan, Jag älskar honom och han är en underbar människa men det här med att vara helt ensam om vår dotter ständigt och jämt det hade jag i min enfald inte räknat med jämt. Hans son tar jag inget ansvar för och då är han hemma. Känner mig sviken och uppgiven och längtar tills jag ska börja studera i vår- då ska han ställa upp med sin tid på ett annat sätt och det ser jag fram emot. Vet inte bara om jag vågar hoppas på det… Kan tillkännage att vi är icke svenskar så kulturellt sett för oss är detta tillstånd normalt och ”så som det ska vara”.. Gör ju saken ännu bättre – ironiskt sagt.

  • Malin

    Min sambo har eget företag (som jag oxå jobbade i innan vi fick barn ) han är borta mycket , mest hela tiden ! Jag visste det innan vi bestämde oss för att skaffa barn , men hoppet fanns där att han skulle unna oss tid iallafall. Men näe i 15 månader har jag tagit hand om vår son 24-7… Börjar tröttna nu! Härom veckan kom det som en käftsmäll ” är det såhär det ska vara? Vill jag ha mitt liv såhär ? NÄE! ” när jag tar upp det med honom så kommer han hela tiden in på samma spår,,, det ekonomiska, att han gör det för vår skull så vi ska må bra! Jag kände att jag kunde lämnat honom på dagen , för han fattar verkligen inte hur det är att inte kunna göra något man själv känner för en endaste dag ! ! Han är världens snällaste och jag älskar honom men jag vet i fan om jag tycker att det är värt att leva som en ensamstående men ändå behöva ta hänsyn till honom när han kommer hem. Nu börjar vår son på dagis , känns faktiskt bättre , men det är ju fortfarande jag ! Snart blir det ett ultimatum ! Tack för ni lyssnade! Malin

  • Vegas

    Nån som vet var kan man få tag på de där sömnpillerna? Verkar asbra!

  • Malin

    Maria:

    Min man gjorde mer än mig innan vi fick barn. Duktig på allt, jobbar som brandman. Tror du det höll i sig när vi fick barn? Tror du det hjälpte att jag satte ner foten? NEJ. Men i din värld är allt så enkelt tydligen och du är så mycket smartare än dina medmänniskor.

  • Liselott

    Svaret på frågan ligger redan i frågan/rubriken till detta blogginlägg…

  • http://www.etsy.com/shop/SweetAndHeartfelt Kat

    Maria- Det tjänar ingenting till att argumentera, vi pratar inte om samma saker. Du är jätte duktig som sätter ner foten. Klappa dig själv på axeln. Kvinnor har mest ansvar ändå. Titta på statistiken, varför tror du kvinnor har vårdnaden i flesta fall?

  • Maria(igen)

    Kat – håller helt med dig om att vi har en bit kvar till jämställdhet, både i Sverige och ute i världen. Är lite nyfiken på hur om du har några tankar om hur man kan öka på jämställdheten, hur ändra attityder? Mitt resonemang om att kvinnan borde välja pappor till sina barn med omsorg och att man kanske skulle säga ifrån och samtala med sin man om saken verkar inte direkt falla dig i smaken om jag förstår rätt ;-)

  • http://www.etsy.com/shop/SweetAndHeartfelt Kat

    Måste bara förtydliga att jag pratar om ett större sammanhang än enbart ordagrant vad Anitha pratar om i hennes inlägg. Jag pratar om attityder på arbetsplatser, andra mammor, dagispersonal, rättsväsenden etc, dvs i stort sett hela samhällets syn på vad en mammas roll är. Vi har en bit kvar till jämnställdhet, det är ett fakta.

  • Jonna

    Håller med Maria; det kan fasiken inte komma som en överraskning att mannen inte är jämställd i sina åsikter. Att skaffa barn är ett commitment, ett ansvar som varar livet ut.

  • Misan

    Lena: Du ska absolut inte ha dåligt samvete! Du ger dina barn och din man en gåva som låter dem få chansen att få en egen, nära relation. Man häpnar över de kommentarer du fått!

  • Cissi

    Herregud- det låter ju helt vansinnigt! Hur kan de gå med på att bli behandlade sådär? Skulle min man säga att han ska sova hela långflygningen medan jag tar hand om barnet så skulle jag skälla ut honom efter noter, vägra flyga nånstans med honom och lämna in en ansökan efter skilsmässa. Måste hålla med Maria mfl. nedan om att så himla plötsliga personlighetsförändringar kan väl ändå inte komma efter ett barn fötts? Man vet väl ungefär vilken typ av man som man skaffat barn med och man sätter sig väl ned och diskuterar innan ungefär hur man tror man vill ha det med vaknätter, föräldraledighet och ansvar? Det gjorde vi och visst har vi haft våra diskussioner ibland om fördelningen av allt men det hör ju till i en relation. VI delade på föräldraledigheten och hemma delar vi på ansvaret för städning, tvätt, matlagning och hämtning/lämning. I vårt fall är det jag som drar in mest pengar och till de män som hävdar att de inte kan vara f-lediga för de får litet i inkomst säger jag bara; bullshit-det kan du visst, det handlar om att prioritera, visst får man det fattigare ett tag men å andra sidan är det en ynnest att få vara hemma med sitt barn och det ska man ta vara på. Idag är det dessutom många företag som skjuter till pengar och fyller upp till taket på f-penningen. Det är killarna som måste steppa upp här och ”våga” bryta mot rådande manschavinistiska kulturer på arbetsplatsen så de kan bereda väg för andra som kan följa deras exempel. Den kampen kan inte kvinnorna (behöva) ta.

  • Maria (igen)

    Intressant diskussion det här, som alltid då man pratar könsroller :-) Visst kan jag också förstå att problematiken är mer djupgående, men som jag uppfattade det ställde Anitha en fråga ”Är det så det är att vara mamma i Sverige idag?” Och nej, det hoppas jag verkligen inte att det är! Men kanske är jag också naiv. Klart det är svårare att sätta ner foten och kräva att man delar 50/50 när man är 14 år nyss bortgift och nån står utanför dörren med en flaska syra redo att kasta den över en ansikte om man protesterar. Och visst, jag kan se att jag skuldbelägger kvinnorna, men i inlägget ovan skuldbeläggas ju männen till viss del upplever jag? Jag tror att man aldrig kan lösa ojämlikheten mellan man och kvinna genom att försöka komma fram till vems felet är. Både man och kvinna har väl ansvar för att skaffa en jämlik relation? Jag tror i allmänhet att det är lättare att ända sig själv och sitt eget beteende än att få någon annan att ändra sitt beteende. Om man nu är kvinna och lever i ett förhållande där man har ansvaret för en 17 månaders under en lång flygning medans mannen skönt knoppar in bredvid då tror jag kanske att mannen inte kommer vakna upp ur sin sömn och säga ”Vet du älskling, nu tar jag över, du ser trött ut”. Där tror jag tyvärr att det är kvinnan som måste ta initiativet till en förändring, vare sig det är orättvis eller ej. Kanske är det naivt att tror man man löser problem genom att prata men hur ska man annars göra tänker ni? Sitta och tycka synd om sig själv och tänka ”det är ändå ingen idé”? Slänga en bomb i huvet på mansgrisen? Det är väl i samtalet man måste börja ändå? Ibland hjälper inte det och då kanske man måste gå vidare. Och ja, jag är så naiv att jag tror att mkt av ojämställdheten i ett förhållande skulle lösas genom att man pratade med varandra, gärna innan problem uppstår, men man kan ju även fösröka då problemet redan finns. Prat för med sig olika saker nämligen, dels att man lär känna varandra och den andres förväntningar och värderingar och dels att man kanske i bästa fall kan lösa konflikter. Om man redan innan man skaffar barn känner till den andres värderingar har man en grund att stå på och återkomma till. Om mannen redan innan klargör att man som kvinna kommer ha huvudansvaret för familj och barn får man väl tugga i sig det alternativt eller sticka och om mannen säger klart vi ska dela och sen inte står för det då har man ju något att hänvisa till vid senare diskussion då det ej blev som man pratat om. Finns mkt mer att säga men nu måste jag gå.

  • Sandra

    Jag håller med Maria här… Man borde faktiskt prata igenom hur man tänkt sig när man får barn. Vad har man för förväntningar? Vilka uppoffringar är man beredd att göra? sen blir det väl inte alltid som man tänkt sig ändå. De situationer som målades upp i Anithas inlägg nu, varför går man med på ett sånt beteende från pappan? Vi kvinnor borde bli bättre på att ställa krav och säga ifrån, jag tror att det är där skon klämmer många gånger. Och säger man inget tror väl tyvärr mannen att allt är lugnt.. Att försöka visa sitt missnöje genom att sura, pika, hinta, mm, det funkar sällan, det är bara att ryta i rejält! :-)

  • Lena

    Visst finns dom här männen i stor utsträckning, men jag har börjat ställa mig frågan om vi kvinnor har en del i att det blir så här. Jag är småbarns mamma, som efter ca 3 år hemma, mannen har också hunnit vara lite föräldrarledig, ska nu i höst börja plugga. Jag har kommit in på min drömutbildning och en del av den går inte att läsa i den stad jag bor. Därför ska jag i höst läsa en halvfartskurs i den staden, vilken gör att jag borta 3 dagar, vid 6 tillfällen i höst. Tror ni inte att jag sitter här med dåligt samvete för barnen (mamman lämnar dom för att göra något eget), dåligt samvete för mannen och är rädd för att sakna ihjäl mig efter barnen. Min man stöttar mig till 110% och är en väldigt närvarande pappa. Jag har fått höra av kvinnor i min närhet att så här gör inte en mamma, en mamma kan inte åka bort och dom skulle aldrig göra så här. Däremot har dom män som åker bort i jobbet, men det är ju inte samma sak enligt dom. Så min fråga är, varför motarbetar vi kvinnor varandra och oss själva. Vill vi inte släppa kontrollen över familj och hemma,

  • http://www.etsy.com/shop/SweetAndHeartfelt Kat

    Maria – din kommentar är kränkande för att du resonerar så att det är kvinnans fel i slutänden, istället för att faktiskt inse att problemet är större, djupare och komplexare. I hela världen, utanför Sverige, det är ett globalt problem. Det låter väldigt enkelt det du säger, men är lite Astrid Lindgren-världs varning… Livet är inte så simpelt, om allt kunde förutspås eller undvikas med ett litet samtal vore ju fantastiskt. Sluta lägg locket på, kvinnor drar större last när det gäller barn. Punkt slut. Du kanske är ok med det, men sluta vara en bromskloss för kvinnors utveckling. Över hela världen, säg inte att problemet inte existerar bara för att det inte existerar för dig.

  • jessica

    Jag håller med Maria!

  • Malin

    Maria:

    Varför tror du att andra kvinnor är sämre på att välja ”rätt” man och är sämre på att sätta ner foten än vad du är? Jag tycker du för ett förenklat och oerfaret resonemang nu. Kom igen när du har lite mer livserfarenhet så kan vi diskutera.

  • Maria (igen)

    Och nej, jag tycker inte att det är ok att männen i Anithas exempel ovan beter sig som de gör, men sannolikheten att de ska ända på sig självmant verkar ju rätt liten om de inte ser att de genom sitt förhållningsätt skadar dem som de borde älska mest, sin fru och sitt barn. Och nej, Anitah, jag tycker inte du är naiv, jag tror inte att det ÄR så att vara mamma i Sverige, och de förhållanden som det är ok att skada varandra på det sättet som du beskriver borde inte finnas. Men jag tycker inte att det är kränkande att lägga en del av ansvaret för att man inte hamnar i den där traditionella uppdelningen på just kvinnan, både innan situationen uppstår, och om den väl har blivit ett faktum. Kvinnor måste väl sätta ner foten också. Dessutom har jag läst att det är en myt att 50 % av relationerna spricker första bebisåret. Nu har jag nog svamlat klart för en stund och borde gå och lägga mig.

  • Maria

    Kat- skulle gärna vara väldigt ung men är en högst medelålders 35 -årig trebarnsmamma och socionom ;-) Visst är mitt resonemang något förenklat men allvarligt, som kvinna väljer man väl vem man vill skaffa barn med ( i de flesta fall åtminstone, träffar ju i och för sig ganska många kvinnor i mitt arbete som lever i arrangerade äktenskap men det är inte dem jag pratar om) och jag tycker inte det känns helt orimligt att man innan man sätter igång bebsiverkstan tar sig ett snack med partnern ifråga om hur denne ser sig som förälder, ansvarsfördelning osv. Vill han vara föräldaledig, vill han dela på nätterna, vill han överhuvudtaget ha barn osv osv. På vilket sätt är det resonemanget kränkande? Det är klart att det inte alltid blir som man pratar om men risken att få en traditionell uppdelning av sysslorna i hemmet och inom föräldraskapet tror jag ökar markant om man inte som kvinna och man, och par pratat igenom det innan. Jag har svårt att tro på det där snacket om att ett fullständigt jämställt par bara faller ner tillbaka i stenålderstänk helt motståndslöst.

  • Lisa

    @ Hanna kl.16.16

    Du är bara så bra! Önskar att alla kvinnor var som du.

  • Petra

    Jag håller med flera av er härinne, vad är det för tjejer/kvinnor som går med på detta ”undandragande”? Är det inte bara att slå näven i bordet och säga typ: ”glöm att vi flyger nånstans om du ska sitta o sova och jag ensam måste ansvara för bebisen”.
    Man hjälps åt i en sund relation och tycker man så olika om så grundläggande saker bör man lösa problemet för att få rätsida på relationen. Så ser jag på det.

  • Malin

    Den trevligaste karl kan efter en tid förvandlas till en totalt känslokall egoist där han skiter i allt ansvar. Sällan en kvinna skiter i barnen. Hur förklarar ni genusvetare som hävdar att det inte är någon skillnad på könen detta faktum?

  • http://www.etsy.com/shop/SweetAndHeartfelt Kat

    svar till ”Maria” Det här är en mycket större problematik och samhälls problem än att ”välja rätt kille”. Jag vet inte om du är ung eller bara svarade utan att riktigt tänka igenom men det är väldigt kränkande det du säger. Det är viktigt att vi kvinnor tar oss själva och varandra och alla våra situationer på allvar.

  • E

    Det finns flera studier som visar att även om ett par lever relativt jämställt innan de får barn, så innebär det nya föräldraskapet ett slags återgång till traditionella könsroller. Barn är med andra ord en vanlig ojämställdhetsfälla vad gäller fördelning av hushållsarbete, omsorg om barn osv.

    Det finns också forskning som visar att par som lever ojämställt skiljer sig oftare än vad par som lever jämställt gör. Vilket säger sig självt, en bra relation där man hjälps åt och delar på ansvaret för barn och hem, ger mer nöjda och lyckliga kvinnor. Vilket i sin tur ger färre skilsmässor. För det är oftare kvinnan som tar initiativet till skilsmässan.

  • Hanna

    Var och käkade lunch med två manliga kollegor ( jag är ensam tjej bland 60 killar), varav den ena fick barn i början av sommaren. Jag frågade honom när han skulle vara föräldraledigledig och han svarade ”ja det blir väl kring sommaren närsta år, istället för semester, sparar dagar”. Jag skrattade och sa lite skämtsamt att ”ja det är väl då de flesta män är föräldralediga eller vid OS, fotbollsvm eller (eftersom jag är från norrland ursprungligen) älgjakten”. Han gick direkt i försvarsställning. Jag frågade även båda om det var så att män inte VILL vara hemma med sina barn. Dom blev knäpptysta och sa inte ett ljud. Tillslut sa en av dom att joooo det vill man ju men det är ju så svårt med jobbet och pengarna och sånt, för han tjänade ju mer. Jag frågade honom om det inte då är där problemet ligger, att män generellt tjänar mer. Och hur ska kvinnor komma ikapp. Då ville ingen av dom prata mer.

    Tilläggas ska ju dock även att killarna där jag jobbat som vill vara hemma mycket möts med en ganska trist attityd där chefer tycker att dom är jääääävligt jobbiga som ska försvinna mitt i ett projekt. MEN though shit egentligen, så är det för kvinnor överallt. Jag har haft kompisar som har förlorat sina tjänster samt gått ner i lön efter föräldraledigheten. Tyvärr har dom alldeles för snällt accepterat detta-

    Herregud. För mig finns det inget tvivel om att jag vill dela lika med min sambo den dagen vi kanske får barn. Och då är ändå jag ”mannen” i vårt förhållande med hög lön och mycket ansvar och skulle alltså kunna säga nej nej du får minnsann vara hemma och sköta barn och hushåll för jag drar ju in kosingen.

    Så jävla trist det är att vara andra klassens medborgare.

  • Maria

    Men jag kan inte låta bli att undra över varför kvinnor skaffar barn med dessa urtidsmän? Det måste väl märkts innan man fick barn att man gjorde olika mkt hemma. Klart pappor måste ta sitt ansvar men så länge kvinnor envisas att skaffa barn med idioter så fortsätter det ju. Vanligtvis brukar man ju prata och umgås lite innan man bestämmer sig för att skaffa barn och jag har svårt att tro att män blir personlighetsförändrade av pappaskapet?

  • L*

    Reagerar också på att du använder uttrycket ”hjälper till”. Min sambo blir jättesur om någon undrar om han ”hjälper till mycket hemma” – vaddå hjälper till? Som om huvudansvaret automatiskt var mitt och han får bidra med det lilla han kan…

  • http://www.etsy.com/shop/SweetAndHeartfelt Kat

    Mycket bra och viktigt ämne!! Är ensamstående och i vårdnadstvist i USA och jag blir mörkrädd när jag ser vilken helt annan standard mammorna hålls till tillskillnad från männen. Vi kvinnor kritiseras hårdare, måste prestera mer och ändå får vi sämre betalt och avfärdas som opålitliga och svaga. Kvinnor är ‘the nigger of the world’ som John Lennon sjöng i hans och Yoko’s sång http://www.youtube.com/watch?v=Asf4InKVo8k

  • A

    Det är hemskt!!! För många tjejer som går med på det också. Jag oroade mig inte så mkt för min man för han var väldigt påkopplade med det mesta innan vi fick barn, men för säkerhets skull så klargjorde jag för honom långt innan vi bestämde oss för att försöka få barn att jag förväntade mig 100 % uppbackning och ansvar från hans sida. Tex. att han skulle vara föräldraledig flera månader, kanske halva tiden tom.
    Och så blev det. Han har varit hemma med båda barnen i ca 6-8 mån, han är ensam med dem ungefär lika mkt som jag,lämnar, hämtar, nattar, tröstar, leker o gosar. Det är så skönt när man är 2 likvärdiga föräldrara som funkar bra med barnen. Ryser inför det du beskriver. Har tyvärr minst 2 sådana exempel i min bekantskap, så sorgligt & minst ett förhållande är på väg att braka ihop….

  • busan

    Håller med dig, Anitha, det är helt sjukt vad många män som inte tycker att det är deras ansvar på något sätt, att det är som om att barnen har han bara hand om när de är glada och snälla och mamman får ta dem när de börjar skrika och kinka plus allt hushållsarbete, helt sjukt även i mina ögon såklart! Vaddå jämnställt? Tyvärr är det inte jämnställt i de flesta hem skulle jag säga efter ett par har fått barn. Innan barnen tycker jag i alla fall i Stockholm att de flesta delar på hushållet och att ingen ”hjälper till” vadfan är det?? Men så finns mansgrisarna som tycker att de drar hem mest pengar och då ska de slippa göra hushållsarbete och ja, vissa tjejer är fine med det, skyll er själva! För om du inte gör mer än din man, står ut med att det är lite stökigt ett tag så kommer han ta tag i det, jag lovar. Men så länge vi fixar och trixar åt och efter männen så kommer vi leva i den här sjuka ojämnställdheten. Dock har jag gjort som observation att de tjejer jag känner som har en karriär, tjänar bra har stort socialt umgänge är betydligt mer jämställda än de tjejer som har ett jobb de gillar sådär, då kan de gärna vara hemma och vill ha hela ledigheten för sig själva, då blir det lätt att det blir ojämnlikt. Liksom detta att kvinnor som är mammalediga sköter hela hushållet samtidigt medans männen enbart klarar av att ta hand om barnet!!!
    Och på landet där jag också bor tidvis är det rena stenåldern. Kvinnorna har 100% ansvar för barn och hem männen jobbar och kommer sen hem och lägger sig på soffan i stort sett, det sjukaste jag varit med om. Dessutom går dessa pappor ofta emot mamman framför barnet vilket undergräver mammans auktoritet så pass att barnen tappar fullständig respekt för mamman och säger hemska saker till dem utan att det får någon som helst konsekvens. Sköna människor de kommer växa upp till…
    Nä tjejjer lever ni i en orättvis relation, lämna och kräv 100% engagemang!

  • Susanne

    Jag håller med! Jag tyckte min man blev dåligt behandlad på mödra- och sjukvården när vi väntade vårat barn. Vi hade en mycket jobbig graviditet som inte slutade bra och min man blev hela tiden behandlad som ett bihang, vars enda syfte var att stötta mig när jag hade det jobbigt. Man talade bara till mig, även om det var hans frågor de svarade på, man betedde sig helt enkelt som om graviditeten och barnet i min mage inte var hans ensak. Detta var mellan mamman och sjukvården på något sätt. Barnmorskan tog till och med tillfället i akt att förklara för min man att han måste hjälpa till med städningen nu när jag hade det så jobbigt. Inte en tanke på att han också hade det jobbigt, och inte en tanke på att det kanske redan var han som skötte all städning. Har tänkt mycket på detta och funderat kring vilken betydelse det har för papporna om de aldrig får chansen att känna dig delaktiga. Min man fick iallafall kämpa med att hitta sin roll, sin upplevelse av vår graviditet, och kände sig utanför många gånger pga hur han blev behandlad. Det är klart att en dålig läkare inte är avgörande för om männen känner sig delaktiga eller inte, men kanske kunde vården påverka i rätt riktning iallafall istället för att befästa unkna, stereotypa könsroller? Någon annan som har samma erfarenhet, eller hade vi bara extremt omodern vårdpersonal?

  • Katarina

    Hanna: Håller helt med! Samt de pappor som ”är barnvakt” åt sina egna barn, sjukt. Vissa pappor ”skryter” gärna om hur de ”varit barnvakt” åt sitt barn ”heeeela dagen”. Vilken mamma skulle ens få för sig att nämna det som något fantastiskt eller beundransvärt?

    Men, hoppas däremot att det är ett fåtal som har dessa problem. Jag tror att de flesta par som har det såhär antagligen haft det på samma sätt i andra delar av förhållandet redan innan barnen kom. T.ex. han ”hjälper till” med disk, städning och annat hushållsarbete, och förväntar sig att få en medalj när han väl bidrar med något.

  • hanna

    ett problem är att många säger just ”hjälper till”, när det ska heta ”hjälpas åt”. min man ”hjälper inte till”, det är vi två som ”hjälps åt”.