Hemma hos Schulmans

Öppet brev till Tobias Hübinette

anithaschulman

Hej Tobias,

Jag läste din studie som du publicerade på Svartvitt mångkulturell webbplats. Jag är precis som du sk. adopterad. Eller snarare adapterad av det svenska samhället. Som du skriver: ”Den första lyckade integrationen av första generations invandrare”. Självklart har det här fått mig att fundera över det här med arv och miljö. Sen jag fick mitt första barn har det här blivit aningen mer konkret för mig. Jag vet inte om du har barn, men det är en ganska bra grej att ha när man funderar över sådana här existentiella frågor har jag lärt mig.

Det finns många delar av din text som jag håller med om. Jag har själv en massa adopterade vänner och vi har alla olika bakgrunder. En har dessvärre gått bort  i en överdos, en är överviktig och deprimerad, men övriga sju personer har det faktiskt gått riktigt bra för och är vad jag fått intrycket av nöjda och glada. Du har ju forskning att stödja dig på. Men jag tror inte att mina totalt 9 vänner genom åren särskiljer sig avsevärt från en svensk. Om de här nu nio skulle representera barndomskamrater för en genomsnittlig ”etnisk svensk” så kommer säkert någon av oss dö i hjärt och kärlrelaterade sjukdomar och någon få cancer.

Du har rätt i att vi integrerades rakt in i det svenska samhället med allt vad det innebar. Jag minns att jag som den andra mörkhyad i byn upplyftes för det. Att jag var speciell att de äldre barnen på förskolan gillade att leka tillsammans med mig. Jag upplevde inte det som något förminskande utan valde snarare att se det som en styrka.  Jag såg inte rasismen som säkert fanns där. Precis som klassförakt, och hat mot homosexuella och andra rädslor som präglar en liten ort full av okunskap. Den andra adopterade hade en annan personlighet än mig och var ett inte lika öppet barn som jag. Precis sådana olikheter vilka etniskt svenska barn som helst kan ha.

Under ett kvartal i den lilla byn, då vi bytte bostad så hade vi en temporärt lägenhet då huset vi skulle flytta till renoverades. Då bodde vi en förort till Örebro där jag för första gången fick bekanta mig med flyktingar och invandrare, icke integrerade. HÄR var jag annorlunda. Här var jag en riktig Svenne. Som inte visste vad Ramadan var eller vad mina etiopiska kompisar gjorde på en  Yom Kipour. Här kunde jag känna mig ”annorlunda” såg kanske mer ut som mina nya vänner utseendemässigt i och med att vår hy var mörkare än svensk. Men kände mig mer som mina etniskt svenska vänner. Jag tänker också att det inte alltid måste vara en definition av lycka att integreras komplett. Mina nya vänner var mycket lyckliga vad jag minns. Jag tänker om jag som svensk i Kina vill umgås med andra svenskar i mitt nya land. Är det verkligen ett misslyckande och utanförskap, eller är det ett aktivt utanförskap högst självvalt? Vill alla verkligen ha ”villa, vovve och säga tjena” eller vill man inte hänga med dem som är mest lika en själv oavsett? Men vad vet jag. Jag är som sagt inte en politisk flykting.

När jag skulle börja fyran flyttade vi till Västkusten och rakt in i ett mycket ekonomiskt välbärgat samhälle strax utanför Göteborg. Här fanns det mycket mer adopterade.  Den enda förvirringen var att inte längre vara lite speciell utan bara en i mängden. Som vilken ”Svenne” som helst liksom.

Ett år senare startade mina föräldrar ett nytt företag och den här gången bar resan av lite högre upp längs kusten. Året var 1989. I Strömstad fanns det ointegrerade invandrare och oss adopterade. I grannkommunen Tanumshede fanns Sverige Demokraterna vid makten och det här var åren innan den svenska kollapsen 1991, med brinnande flyktingförläggningar, V.A.M., Lasermannen, Ultima Thule på hitlistorna och en flytande svensk krona på börsen. Det kanske är svårt att förklara för någon som inte var med på den tiden. Men samhället i sig såg så otroligt annorlunda ut. Jag hade en muslimsk kompis och en adopterad chilensk som gick med i V.A.M. och fick vara med!? Kan man säga att förvirringen var total? Nu blev jag klassificerad som ”en bra neger” eftersom jag inte var flykting som då var en sk. ”dålig neger”. En gång upptryckt i en vägg av en kille nia när jag gick i sexan, för att jag var en. Jag har även hört i tid och otid att mitt hår är fint för att vara som svinto. Näe det var inte så kul. Men jämfört med vad Sandra var med om dagligdags i systematisk mobbing eller Ibrahim på flyktingförläggningen så var det helt okej. Det var till och med ganska lätt. Jämförelse med Tobias med colabottnarna som glasögon eller finniga Lisa. Som jag var med och reta ibland. De hade det inte speciellt kul.

Att jämföra det jag har med ett liv jag uppenbarligen aldrig kunde haft i Indien, då jag är uppväxt här, så var det inte så farligt. Jag springer inte runt och är ”tacksam för att jag fick komma hit”. Det är mina föräldrar som ska vara tacksamma för att dom fick mig, efter många års barnlöshet. Men jag är ytterst glad att jag inte behöver leva i fattiga Indien, ett föräldralöst spädbarn har inte de bästa förutsättningarna att få ett drägligt liv där. Jag kan därför heller inte förstå ”bananresonemanget” till fullo. Där jag har en hudfärg jag inte känner mig hemma i. Då jag inte kan jämföra mig med något annat, jag vet ju inte om något annat. Jag tycker hela resonemanget är förvirrande och konstruerat. Vem är det jag SKA känna mig som och hur känner sig en indier? Varför ska jag utgå från en negationen att min hudfärg är något dåligt. Att det är en identitetskris om jag vill blondera mig undertiden en blondin som färgar håret svart, just bara byter hårfärg. Det är ju bara jag som kan lägga den offerkåpan på mig själv hur mycket folk än försöker lägga den så är det trots allt mitt val.

Jag undrar ständigt när jag träffar människor med spännande dialekter eller hudfärg vad de kommer ifrån. Precis som de frågar mig. Är jag exempelvis i USA är den frågan lika vanlig som vad man heter i efternamn. Den positionerar inte mig  utan snarare preciserar. Om jag är första, andra eller tredje generation och var mina rötter finns rent etniskt.

Jag tror inte den ”adopterade statistiken” skiljer sig avsevärt mycket från en medelklass svensk. Men som grupp sett på utifrån denna typ av studier blir vi väldigt märkliga. Jag känner mig inte hemma i den statistik du bevisar. Med det sagt är den inte osann. Men det hade varit intressant att byta ut ordet ”adopterade” till ”överviktiga”, ”grönögda” ”fästingvaccinerade” etc. Jag har inte så ofta upplevt mig negativt särbehandlad på grund av min hudfärg. Jag vet inte om det är en inställningsfråga. Det är nog väldigt individuellt. Men jag är övertygad om att alla familjer har sina sår och jag är inte säker på att mina möjligtvis är ”värre” än dina. Om någon av dina ”etniskt svenska” vänner hade vilja byta öde med dig. Hade du gjort det då?

Jag vet inte hur det funkar när man gör en forskningsstudie men många gånger känns det som att man vill få vetenskapliga bevis för en personlig tes. Inget fel med det. Men ibland beror det ju på hur en fråga ställs och vad den jämförs med.

Kommentera - 8 kommentarer
Föregående artikel Veckans tips

Veckans tips

anithaschulman

Ääääälskar min nya cashmere poncho från Davida. Jag ska flyga till New York om två veckor. Kommer känna mig ursnygg och varm på planet. Dessutom glöm nu inte att köpa cashmereshalar. Mitt typ bästa inköp. Får plats i en handväska. Har en på jobbet och två hemma. Världens bästa och kanske mest underskattade grej. För frusna individer som jag.
20130419-101852.jpg

Stella McCartney har ju öppnat i stan och snart öppnar även Prada. Tänk. Äntligen börjar Stockholm bli en storstad att räkna med på riktigt. Dessutom ska man inte förutsätta att saker är så dyra bara för att märkena signalerar lyx. De här glasögonen från Stella kostar 1500kr och barnklänningen en femhundring. Såklart inte billigt men motsvarande på Zara eller Cos kostar ju 399kr. Jag har en ljuvlig till som är lite mer surfig (i tvätten) . En klänningslinne med hästar på.

20130419-104046.jpg

20130419-104054.jpg

20130419-104152.jpg
Om ni är pappersnördar som jag och älskar ”visitkortsscenen” i American Psycho. Då har ni säkert samma faiblesse för visitkort som jag. Älskar papperskvalité och trycktekniker. Stansningar och relief. Ord som smakar bra på tungan. Jag är råpicky sen flera år i printbranchen som projektledare. Med kostnader och kvalité och till er som sitter och ska göra visitkort etc. sluta ta in offerter nu, jag har gjort det åt er.
Wallén Grafiska
Har jobbat med dem i flera år. Grymt bra, snabba och kostnadseffektiva.
Sista tipset!
Vill ni följa en rolig man? Min gamla favorit Pascal har precis börjat blogga igen. ÄNTLIGEN säger jag på den.

20130419-113826.jpg

Kommentera - 2 kommentarer
Nästa artikeln Öppet brev till…
Föregående artikel Macken mingel

Macken mingel

anithaschulman

Det här låter förmodligen jättemärkligt för människor födda på 90-talet eller större mellanssvenska städer bor. När jag var liten i min lilla byhåla kunde det vara ett ”event” att åka till macken. Tro det eller ej. På söndagarna ”klädde man upp sig” för att åka till macken och tanka bilen. Eller ännu bättre tvätta bilen! Hela byn gjorde det på söndagkvällarna så det var liksom lite av ett mingel vid bensinpumparna. Även folk på cyklar anslöt.

Kom på det här, härom kvällen och blev mycket full i skratt. Man kan ju tro att det är påhittat, men så var det faktiskt. Jag tror det är därför teveserien Macken gick så ohyggligt bra påSVT.Alla på den svenska landsbyggden har en stark koppling till mackar och mek.

Jag tror att det var en stor del av den svenska folksjälen som gick förlorad efter ”mackreformationen”. Mekanikerna var ju lite navet i byn. Precis som att kassörskorna på Konsum  visste allt skvaller så kunde mekarna fungera som tysta terapeuter. (De fångar det ju ganska bra i teveserien Macken). Däcksparkarna hade en adress att gå till de oroliga kunde älta. Nu för tiden är det ju macken bara ett utfodringställe med lysrörsbelysning och snorisar i kassan.

Känner ni igen det här? Vore kul om ni minns och bjussar på lite mackminnen.

Kommentera - 3 kommentarer
Nästa artikeln Veckans tips
Föregående artikel Mina nya darlings

Mina nya darlings

anithaschulman

249 kr, 24 cm i diameter Kallar färgen Nordic Sea. Finns i alla enheter.

Nu finns även alla sju färger av mattallrikarna utan mittmotiv. 239 kr för 24 cm i diameter och 249 kr för 27 cm i diameter.

Glöm inte bort att rabattkoden STELLA ger hela 15% rabatt på ALLT i webshoppen fram till månadskiftet. Skriv in det i checkouten. handla HÄR! Glöm inte att man kan få personliga initialer, upp till sex bokstäver. Skriv in i meddelanderutan vid avslut av köp vad det ska vara så kontaktar jag er för godkännande av korrektur.

Kommentera
Nästa artikeln Macken mingel
Föregående artikel Stella McCartney…