Jahadu kära Jess. Du tror att jag oroar mig för att du har blivit 12-barnsmor. Icke. Vågar inte ens ringa och gratulera.

Jag är hemma med rygghaveri, nära ryggskott. Tänk er in i tanken att en häst som heter Rasken som ingen vill rida blir min då jag är sist att välja på ridskolan. Rasken är en ruskig bitch. Går inte att starta med annat än skrämseltaktik. Gillar att trava, vägrar att skritta och galoppera. Så vad händer? Jo, man jobbar och jobbar och jobbar och varje gång som man rider förbi sin lärare så skrämmer han hästen med ett dressyrspö vilket gör att hästen skenar och man får kämpa för livet för att hålla sig kvar. Detta i kombo med att jag var stelfrusen – var fan är vårvärmen!? – gjorde att min rygg har rasat ihop.

Efter en thaimassage utan happy ending sitter jag och oroar mig för min träning. Hur blir det egentligen i sommar?

Så här?

Eller så här?

Tillökningen tog från idé – tanke – kontakt – handling – till att jag står och sköljer sten i duschen, sten som färgade det rena duschvattnet brunt, stenar blandat med massa bajs, tog ungefär 6 timmar. Hej akvarium med fisk och allt från Blocket. Akvariet står placerat i Ozzys rum, han är ju över 2 nu, vi tycker det är dags att han lär sig ansvar. Dags att ansvara för liv och död. Han får full kontroll över matburken och tänd&släck knappen naturligtvis.

Jag vet att min bloggkollega Suss kommer bli galen av stolthet nu. Hon kommer att tro att jag vill delta i diskussioner och förstå hennes passion för små kräftdjur och malawiciklider med konstiga tentaklar. Hon kanske kommer att få rätt. Men i dagsläget är jag bara glad om våra nya små befenade vänner inte simmar ryggsim i morgon bitti när jag vaknar. Och naturligtvis, jag inser att jag inte kan ge utfodringsansvaret till min son, det vore ju en katastrof.

//Jess – 12 barns mor.

En studie visar att små barn icke behöver bli underhållna, men efter 2-års ålder, då krävs det betydligt större stimulans än vad din Iphone kan åstadkomma. Efter 2-års ålder, då är det kört. Typ. Studien har jag för övrigt gjort helt själv. Idag har jag alltså vart på en 4H-gård och grillat korv. Detta har utövats med Ozzys bästis från dagis, och hennes mamma och pappa.

I detta har det ingått följande: jag har jagat min son i snöig lerig sörja för att förhindra att han ska falla i 4H-gårdens stora vattendamm, tätt i häl, eller framför mig, ibland liggandes i leran, har min sons bästa väns mamma befunnit sig. Jag har försökt hindra min son, tvåtusen gånger,  från att stå rakt i vattenregnet från stupröret där det forsat smältvatten från taken, och misslyckats naturligtvis. Jag har försökt förhindra att den 2 meter långa pinnen min son svingat fram och tillbaka inte ska träffa andra barn i huvudet. Jag har ignorerat ett barn som sa på konstig dialekt ”man ska däla mä säg” när min son spydigt tog tillbaka samma pinne som det stackars barnet trodde han skulle få leka med ett tag. Jag har jagat min son, som i sin tur jagat kanadagäss, som i sin tur flyr för livet. Resultatet av detta var för Ozzys del fritt fall framåt i vattenpöl = blöt in på kroppen, lera all over the place. Jag har tom luktat på en gris, nästan, stod tillräckligt nära för att känna hur den luktade. Jag har använt ord som ”älskling, har vi några sittunderlag” – för första gången i mitt liv. Men inte för sista.

Jag är lite i chock. Hela dagen var fantastiskt. Vi har gått i skogen och tittat på vårbäckar som plöjer sin väg fram genom naturen. Jag har kastat snöbollar och kisat i solen. Jag har druckit kaffe utan mjölk ur en barnplastmugg, jag har ätit en kall halvgrillad hot dog, mina strumpor var genomblöta och min vårjacka vår lerig från början till slut. Jag är lite i chock, för jag gillade det.

Jag förstår att man kommer att utsättas för fler och fler prövningar i form av att överträffa sina egna tillvägagångssätt man tagit till för att underhålla sitt barn. Kanske finns någon app för detta i framtiden?

Hej mask i magen?

Hej små grisar.

Hej korven!

Hej smuts!

//Jess

Låtsades att jag hade annat att göra och lämnade Mannen i sticket med målning av en vägg i barnens rum. Med två tjejer på 7 och 4.

Sitter nu och skrattar gott i soffan åt alla ”Åh, akta!” ”Inte på den väggen” ”Va? Har du fått färg på fötterna?” och en hel massa annat Oande och Aande. Elaka storasystern nyper till lillasyster med ”Du är inte så smart va som målar på fötterna?” ”Joho!” får hon tillbaka. ”Nä, för jag är smartare”. ”Nähä” kontrar lillasyster. ”Okej”, säger storasystern drygt. ”Säg vad 10 + 10 blir då!” ”Vet inte”, svarar lillasyster. ”Där ser du. Jag ÄR smartast”.

Hör hur Mannen blir allt mer svettig över att färgen hamnar precis överallt där den inte ska. Hör också hur han i en vändning råkar måla den nya lampan vi köpt som står bakom honom.

Fullkomligt kaos och det gör det än mer njutningsfullt att sitta här i soffan och sippa på en espresso. Fint blir det i rummet. Och väldigt rosa.

//Suss

Ett vitt sken. Förblindande och sen tystnad. När dammet lagt sig är allt öde, tomt och tyst. Endast ett radioaktivt regn faller ner. Gråa droppar över grå asfalt. Gråa hus bland döda träd. Jag är den enda överlevande och går hemåt. Gråa kläder och grå i sinnet.

Nej, det är inte ett filmmanus. Det är Stockholm 2012-04-13.

Hatar detta skitväder. Hatare!!

Förresten. Heter det filmmanus eller filmanus? Fil manus eller Film anus?

//Suss

Film anus

…jag och Mannen hämtade Ozzy på dagis. Gav honom en puss rakt mitt i ansiktet liksom på munnen och över halva näsan. På väg till bilen slickade jag mig om läpparna och upptäckte en salt smak, jag tänkte ”mmm salt, gott!”, förstod miccrosekunden senare att det var min sons snor.

Den känslan.

//Jess – nämnde aldrig detta för min man.

Ibland svänger det på T-banan. Vivaldis 4-årstider på högsta volym ur en mobiltelefon, snabbt byte till något indiskt, snabbt byte till Cotton eyed Joe, snabbt byte till Carmina Burana, snabbt byte till en smäktande ballad lik Cavatina. Alla tittar på alla. Jag tittar på alla. Vem i h:e är det som spelar musik så högt!? Alla ser oskyldiga ut men ingen säger något och så fortsätter det. Tills plötsligt när killen som försöker läsa tidningen så koncentrerat utbrister; ”Men för i h:e!” samtidigt som han rycket till och ser ut att komma på något. Letar i rockfickan, hittar mobilen som vrålar ut ett plågsamt medley på högsta volym och börjar gapskratta. ”HAHA! Jag undrade just vad det var för idiot och så var det jag!” Alla runt honom börjar skratta inklusive mig och i munnen på varandra säger alla ”Jag trodde att det var DU”.

Tänk så kärvänligt det kan bli. Lika kärvänligt som Laurel 2009. Ett fantastiskt vin från Clos Erasmus i Priorat. Lätt tårögd blev jag. Stackars mig som ska till Priorat i maj.

//Suss

Mi Amore

Alltså, Samara och hennes ”Seven-days-crew” har utökat sitt intagningsområde…

Jag har förstått poängen!

Jag vet att ni vill åt mig!

Jag lovar, jag har känt av det de senaste 6 dagarna!

Tack för den här tiden, ses på andra sidan. Seven daaays.

//Jess

…måste det ändå vara när jag väljer att städa badrummet, det stora badrummet vill jag tillägga. Jag låg förövrigt  på alla 4 och skurade golvet med en liten kökssvamp, jag vet nämligen inte var Mannen håller moppen gömd någonstans (vi har ett jättestort hus).

Jag är rädd. Rädd för att jag frivilligt städade badrummet, rädd för att Mannen säkert kommer att försöka sätta det som nån rutin, rädd för att jag faktiskt gillade det, lite grann.

//Jess – snart back on track.

Likt:

Bröli!

Mami?

Bröli!!

Mami!!

undrar jag:

Jessi?

Sussi?

Jessi!!?

Sussi!!

Hur är det fatt min vän?

Det andra jag funderat på idag är 070. Alltså de 070 som nästan alla mobilnummer består av och som är lika onödiga som 555 i alla amerikanska filmer. Varför behövs de? Under alla telefonsamtal där jag behöver lyssna till någons mobilnummer ”070…” tänker jag, ”No shit.” Måste vara de förhatliga telebolagen som räknat ut att 070 x Sveriges befolkning x (antal samtal/dag) x tiden det tar att säga ”070″ = en sjuhelvetes massa telefonpengar.

Kanske har jag bara pms.

//Suss