Fick ett mejl från en vän till mig. Hon skrev bland annat: ”I DN nyligen stod det om en tjej som skrivit en bok om fransk uppfostran. Hon var amerikanska och det slog henne under en semester att franska barn betedde sig så mkt bättre under restaurangbesök. Hon hade ‘forskat’ vidare och funnit att franska föräldrar fokuserar på andra prioriteringar än svenska föräldrar. Man vill skapa egna individualister och lär dom hantera olika känslor mer självständigt. De får därmed lära sig att sitta med under en middag osv osv. Det var en kort artikel men väckte lite olika tankar som jag funderat på i det lilla senaste dagarna. Vad priorierar jag och varför? Bra och mindre bra?”
Det här med folks olika syn på barnuppfostran är intressant att prata om.
Kanske är jag Häxan Surtant, men jag tycker att ouppfostrade barn är hemskt. Hemskt av föräldrarna att inte sköta ett så pass viktigt föräldrauppdrag: att rusta barnet att funka i gemenskap med andra människor.
Sen är ju otrevliga barn, precis som ouppfostrade vuxna, osköna att umgås med.
Ni fattar förstås att jag menar vanligt hyfs, så som hälsa, svara på tilltal, äta med bestick, äta vad som bjuds (inom rimlighetens gräns), kunna vänta på sin tur, etc.
Jag kräver alltså inte att femåringar vare sig ska hålla upp dörren eller hålla tacktal.
Men det är trevligt om de säger tack.
Skriv din kommentar här!
Läser vad du skriver och håller med. Samtidigt missar du något väsentligt tycker jag. Hur vet du om barnet är ouppfostrat? Eller har ett handikapp. Har träffat några stycken barn under mitt liv som INTE KAN vänta på sin tur, som inte kan titta i ögonen och säga hej och som inte fungerar i sociala sammanhang. Inte frågar vi deras föräldrar innan du dömer deras barn som ouppfostrade eller gör vi det?
Jag är mamma till det ouppfostrade barnet du beskriver. Han som är sju år och pratar för högt. Som säger rakt ut om maten är äcklig och som går från bordet när han ätit klart. Min son är pojken som ibland uppfattas som otrevlig och därmed även oskön att umgås med?
Han har inte det vanliga hyfs som du menar att barn bör ha. Han hälsar inte om han inte känner någon. Han håller inte upp dörren. Han orkar sällan vänta på sin tur.
Jag är mamman som varje dag möter andra föräldrar med samma åsikt som du. Jag blir dagligen bedömt och utdömd av andra föräldrar som tänker som du: Att jag inte sköter mitt viktiga uppdrag att rusta barnet att funka i gemenskap med andra människor.
Jag är mamman till pojken med ADHD. Pojken som är så mycket och så snabb. Som inte hinner tänka efter före. Som agerar på impuls. Som blir dömd. Av andra föräldrar med samma syn på barn som du. Som inte tänker på att det kan finnas en anledning till någons handlande. Vissa handikapp är inte synliga. De finns ändå. Ibland skulle det vara så skönt om någon gav ett leende istället för en suck eller en dömande blick när jag står där i kön på Ica med min son. Som aldrig är tyst. Eller stilla. Eller orkar vänta på vår tur att betala.
Hej!
Ja, klart vi ska uppfostra våra små! Sen tror jag att det ändå kan ta olika tid för olika barn innan man tex kan sitta på en restaurang ihop, vissa barn är ju lugnare och andra har mer spring i benen, då kanske man inte går just på restaurang förrän de är en aning större :-)..
Mina barn har alltid varit lätta att ha med sig, de hanterar olika miljöer bra. Däremot har ett av mina barn varit otroligt blygt. Han är nu fyra och jag kräver inte av honom (än :-) att han absolut ska prata (med okända) om han inte klarar det. Dock ”hjälper” jag honom lite med det om han blir tokblyg, så att vi får med det där ”tacket” och ”hej då:et” eller vad det kan vara. Tycker inte det är att curla, då jag ser att han hela tiden utvecklas, och att blygheten blir mindre och mindre vartefter han blir större och vågar ta för sig mer.
Och så klart han kommer att fixa det själv snart, det är jag helt säker på.
Kan inte låta bli att fundera litegrann på det här med ex fransk barnuppfostran, nu kanske jag är väldigt fördomsfull, och det är ju en balansgång, om vi i Sverige har en tendens att vara lite för slappa, att låta barnen nästan styra lite väl mycket, har jag fått för mig att man i ex Frankrike kanske ibland har lite väl höga krav på att barnen ska bete sig som små vuxna? Har fått för mig att barnuppfostran där kan vara ganska tuff… Men, nu generaliserar jag, sorry..
Mm, barnuppfostran är ett spännande ämne!
Håller med dig Karin helt.
Känner mig också som en surtant, men allvarligt! De ska ju bli vuxna och man vill väl kunna gå med sina barn på stan, hälsa på folk, gå på restaurang och vara stolt över dem.
En gång för några år sen var jag och min son hos läkaren. Vi satt i väntrummet och läste bok. Då tar han upp fötterna i soffan ( han har skor på), då säger jag till honom att ta ner fötterna, vilket han då gjorde. De åkte upp igen efter en stund, jag påminde honom och han tog ner dem. Då säger kvinnan bredvid mig att hon trodde inte att föräldrar säger till sina barn längre, att barn får göra mer som de vill. Jag blev lite småchockad. Klart man säger till sina barn tyckte jag. Jag var bara 24 år när detta hände men det har följt med mig med mitt andra barn.
Kan väl tycka att de går att ha med sig utan att skämmas, visst, ibland ballar även de ur. Men då får man säga till, eller åka hem!
Allvarligt, det är föräldrars allra största ansvar. Annars vet man ju inte alls vad det blir av dem, mobbar de andra, hur blir det med sympati, kämpa för något? Uppfostra era barn för Guds skull, annars får ni skämmas!!!
Kommer ihåg från min barndom att jag ibland kunde vara lite nervös när kompisar kom hem till oss…för det värsta min pappa visste var när de inte tittade upp och hälsade! ;-)
Jag förstår honom,för jag känner exakt likadant själv nu i vuxen ålder…det é bara så att hej,hej då,tack är obligatorisk uppfostran och tillhör allmänt hyfs+ lite annat såklart.
Vi har uppfostrat våra pojkar så och jag hoppas att vi har lyckats(!) och jag förväntar mig att deras kompisar oxå gör det.
Självklart är det viktigt att vi vuxna är goda förebilder och att vi vågar ställa lite krav på våra barn,på ett lagom och bra sätt!
KRAM :-)
Hej Karin
Har sjaelv inga smabarn att fostra laengre…. men kan pastaa att franska barn aer superdrillade till att upptraeda hyffsat vid ett restaurantbesoek tex……och foeraldrarna aer enormt noga med att barnen alltid artigt saeger sitt bonjour madame,
merci monsieur etc…… inpraentat fraan det att de aer riktigt sma…
(Sen gillas skolmaten haer.. vaellagad och god)……..En sak jag dock inte gillar aer att aga tillaats…….man ser faktiskt foeraldrar som agar sina barn offentligt!. …..Att barnen saa snabbt blir sma individualister aer saklart en foljd av den litet annorlunda franska barnuppfostran…. Man liksom satsar pa sitt barn…. o gaar det saemre i skolan…gud bevare!…. da blir det till att laesa laxor hela lovet! Generaliserat… visst….men en intressant fraga du tar upp i bloggen.
Gunila N
Bra inlägg, håller helt med! En del kommentarer lite konstiga tycker jag, som att barn kan få undantag från att uppföra sig pga att de är blyga, inte känner för att hälsa etc!. gäller detsamma de vuxna? Nej, jag känner inte för att hälsa idag haha. Det går ju inte. Jag anser att detta är en klassfråga och lär man barnen att uppföra sig enligt vett och etikett kan de klara sig överallt i framtiden! Mina barnen måste hälsa, se folk i ögonen, svara på tilltal, ta i hand och presentera sig med sitt förnamn. De skulle aldrig gå ifrån matbordet i förväg, aldrig börja ta mat eller börja äta förrän man sagt varsågoda mm. Och ja, man äter det man blir bjuden på och man tackar efteråt, oavsett om man tyckte det var gott eller inte…Sedan att en tvååring är lite vild tycker jag hör till åldern, det är ju en annan sak. Men hon får inte ta halva kakfatet för det! ;)
Hej, kul med så många reaktioner. Jag förstår inte riktigt vad du menar Elin med ”naivt”, varför är det naivt att träna sina barn att göra sitt bästa för att äta olika sorters mat, och att på ett artigt sätt tacka nej om något verkligen inte funkar? Det är naturligtvis väldigt åldersrelaterat, men efter de första småbarnsåren tycker jag gott att man kan ställa krav på sina barn att de ska smaka på allting och inte säga BLÄ… Men vi tycker kanske olika där.
Bra poäng att vi ska föregå med gott exempel! Jag är noga med att säga tack och varsågod och Kan du vara snäll osv till barnen, för de härmar oss föräldrar mer än någon annan.
Våra barn har fått vänja sig att sitta kvar vid bordet, inte rusa iväg så fort de är färdiga, utan spendera kvalitetstid vid middagsbordet. Oavsett om vi är på restaurang, hos andra eller hemma.
Håller med om att hälsa och tacka hör till minimikraven. Kan tyckas löjligt ibland att tjata om det, men det är superviktigt för hur de kommer att bete sig senare, som tonåringar tex. Alla barn kan lära sig det oavsett hur små eller blyga de är.
Tack för en bra blogg!
http://blogg.mama.nu/pecawe72
Håller fullständigt med dig!
Jag tycker synd om barn som inte blivit uppfostrade och tycker att föräldrar är hemska som inte sätter gränser och lär barnen hyfs, de barnen som inte får lära sig det klarar sig sämre i samhället.
Man älskar ju sina barn fastän man säger nej och har regler.
I skolan pratar vi om att en framgångsfaktor för elever är lärarens förväntningar på dem. Detsamma gäller barnuppfostran tror jag. Jag förväntar mig vissa saker av mina barn, utifrån ålder och mognad så klart och det vet de om. Håller med Elin om att vid behov tillrättavisa på ett respektfullt sätt. Men man kan inte alltid skylla på barnets ålder när det beter sig på ett visst sätt. Vissa föräldrars barn har alltid trotsålder verkar det som. Ett enkelt sätt för en del att slippa ta fajten!
Sen finns de ju de barn som är blyga eller som min son säger: – Jag känner inte honom, varför ska jag hälsa..
Att han är fem år gör väl sitt till.
Jag känner att vi har gett honom en fast grund att stå på och att om vi föregår med gott exempel i de situationer du beskriver så hoppas jag innerligt att det kommer naturligt när han har mognat klart. Han kan om han vill just nu och är lite blyg och den kombon är kanske inte alltid till hans fördel och då framstår jag nog som en tjatig mamma!
Tack för en bra blogg!
Alexandra
Att koppla ”äta vad som bjuds (inom rimlighetens gräns)” till hur väluppfostrade barn är enligt mig naivt och ogenomtänkt. Självklart ska man rusta barnet så att det på ”väluppfostrat” sätt kan hantera situationer som kan uppkomma när man inte kan äta vad som bjuds.
Jag som brukar tycka att du skriver kloka och genomtänkta saker. Men just i detta avseende håller jag inte med.
Jag tycker annars precis som du att man ska rusta barnen för att klara samspel med andra människor.
Bästa sättet att göra det är att föregå med gott exempel och vid behov tillrättavisa på ett respektfullt sätt.
Det hjelper ikke så mye hva jeg sier, men hva jeg gjør! Barna tar etter, sakte men sikkert. Om jeg oppfører meg høflig, sier takk og hilser, så tar de etter! Det kan nok være greit med en påminnelse eller to, men eksempelets makt er uendelig mye sterkere!
Jag tror att många vi träffar som hastigast skulle säga att vår 2½ åring är vild, skrikig och framfusig. Dom som känner honom skulle säga att han är nyfiken, artig, glad och mysig med sin lillebror. Två sidor av samma kille, men i olika situationer!
Jag tro att vi alla människor reagerar olika beroende på situation. Jag kan def säga att jag inte tilltalar min syster på samma sätt som en chef. Men inom min ram av vett och etikett skulle jag nog påstå. Vad vi kräver av barn är ibland skrämmande, vi utvecklas ju väldigt olika, har olika förutsättningar både hur vi bor (landet/stan, med stor el liten familj, god ekonomi, närvarande föräldrar osv). Så vad ni än gör, skyll inte på barnen!!! Det värsta som finns är verkligen när vuxna snäser till barn som om dom vore helt utvecklade människor och inte i ett känsligt utvecklande stadium.
Det finaste som finns är ju verkligen att få se en liten växa upp, helt i sin egen takt, med lite guidning av oss:)
Håller med!
Vi jobbar för att Siri ska lära sig ”normal hyfs” samt kunna uppföra sig bland folk, tex på restaurang.
Svara på tilltal är en svårare nöt då hon just nu är ganska blyg, men detär nog övergående.
Jag har nära släkt i Frankrike och har alltid avundats deras barnuppfostran. Barnen är snälla, lugna, artiga, kan leka oövervakat på egen hand osv. Vuxna kan samtala ostört, äta utan kladd och skrik, behöver inte dras med barn som drar i en för att umgås utan de kan sätta sig och rita i lugn och ro för att sedan vänligt fråga om man inte vill spela lite boll? Jag hade aldrig uppskattat detta om barnen hade verkat kuvade, för hårt hållna eller behandlade utan respekt. Det är inte som att väluppfostrade barn betyder strikt hållna barn.
Jag önskar att mina barn ex tackar för maten för att de verkligen menar sitt TACK…..inte för att mamma eller pappa tvingar dem att säga detta som en inövad fras. De är inget måste för mig att barn alltid måste säga detta. När de hör oss vuxna så tar de så småningom efter, när de är mogna för att ”ta in budskapet” i sitt rätta sammanhang.
Såklart vill man som förälder att barnen ska säga ”hej” när man kommer till hem någon eller möter någon. Men om jag vore barn och inte alls kände för att säga ”hej” just denna dag så hade jag blivit ursinnig om någon tvingar mig att säga ”hej”….Det är bedrövligt tycker jag. Låt det komma helt naturligt, ingen uppfostringsmetod…
Att be om att få något och att tacka när man får något låter väl bara trevligt isf att kommendera. Gäller alla från 0-100 år.
Jag håller helt med och har tjatat hål i huvudet på båda bn, de ska lära sig säga; tack, varsågod, god morgon, hej då, tack för maten etc! Tycker inte heller om ”ohyfsade” barn.
http://blogg.mama.nu/annorlundaunderbara
1 hiss 2 diss..
Jag håller med. Alla människor, både barn och vuxna, som är ouppfostrade är inte trevliga att umgås med. Många föräldrar behandlar sina barn som mindre vetande när de inte hjälper barnen att lära sig att umgås med andra på ett hyfsat sätt. Jag talar klart och tydligt om för mina tre barn vad som gäller när vi har gäster eller är bortbjudna. Dessutom uppfostrar jag dem så att det blir kul att umgås med dem till exempel på restaurang, museibesök eller på badhuset. Mina barn är mina vänner och vi får sällan tjata eller vara arga på dem. Vi har jättemysigt tillsammans!