Läsarfråga: Barnuppfostran – curla/bekräfta?

Läste av en händelse ett tänkvärt inlägg av Petra Krantz Lindgren på ämnet barnuppfostran (”uppfostran” låter förresten så auktoritärt, önskar det fanns ett mjukare ord motsvarande ”raising kids”).

Alltså. Det här med att hitta balansen mellan att bekräfta barnens upplevelse/känsla i stunden och att ställa krav. Jag tycker att det är lite svårt ibland.

Om barnet exempelvis inte vill gå själv utan åka vagn, bör man alltid ”bekräfta” barnets motvilja till att gå själv genom att (efter en stunds resonerande) gå med på att lyfta upp det trilskande barnet och sätta det i vagnen?

Eller? Är det ok att ibland signalera ”krav”- Kom igen, bit ihop – när barnet känner obehag, eller ska man låta barnets känslor avgöra vad de bör/inte bör klara av?

Det vore hemskt om barn uppfostras till att inte våga uttrycka sina känslor i tron att de vuxna inte lyssnar. Känslor är det viktigaste språket vi har.

Samtidigt kan jag bli lite tveksam om bemötandet av ”jag ville ha köttbullar, inte köttfärssås” eller liknande kris verkligen alltid är ett avgörande självkänslobyggande moment i barnens liv. Hjälp. Man måste ju lära barnen att klara besvikelser också.

Vardagen med kids är både lek, kramar, skratt OCH ilska, gränstestande och viljekamp… uttryckt i känslostormar.

Jag är ingen psykolog, bara förälder. Som förälder gör man ju sitt allra bästa, efter bästa förmåga. Ibland säger jag: jag förstår att du ville ha köttbullar, men idag blir det köttfärssås och du ska se att det är jättegott det med…osv. Ibland orkar jag inte ta striden om vantar/stövlar/Alfonsfilmen/har-inte-badat-klart… och låter dem bestämma. Om det där och då verkar viktigt för dem, och det inte spelar någon större roll hur vi gör egentligen.

Men det beror lite på omständigheterna. Ibland förmår jag bara inte stämma in i klagosången. Ibland får mina älskade små gryn helt enkelt göra det jag bestämmer och gilla läget. Hoppas det blir människor av dem med.

  1. Tack för länken till en annan tänkvärd blogg förresten! Har nu läst inlägget du urspungligen skrev om. Jag tror att grejen är att bara för att man bekräftar barnets känsla, eller tankar betyder det inte att de får bete sig som de vill. Jag tror aldrig att det är fel att bekräfta känslan: ”jag ser att du är arg/ledsen/glad” osv. Det är ju att säga att jag ser dig, du är viktig. Däremot betyder det inte att du får köttbullar/åka vagn osv. Det är två olika saker: ”jag ser att du är arg, men du får inte slåss”. Att inte bekräfta känslan vore att säga ”äsch, inte är du så arg, men…”. Att ge efter och säga att du får köttbullar för att du är ledsen varje gång, får slåss för att du är arg osv, det är ju inte alls att hjälpa sitt barn. Att hjälpa barnet är ju att ge dem självkänsla (dina tankar och känslor syns, märks och är viktiga) OCH att visa dem att ibland kan man gå vidare fast man är trött och ledsen- du klarar det! Osv

  2. Det är skillnad på känslor och vilja, tänker jag. Alltså, att bekräfta känslan behöver inte betyda att barnets vilja går före den vuxnas. Dvs ”jag förstår att du blir arg när du inte får åka i vagnen, men nu måste du gå”. Att något ”känns jobbigt” är ju inte en egentlig känsla. Jag tycker att man gör barnet en otjänst om man alltid låter det få sin vilja igenom. Vem blir man då, knappast populär i sociala sammanhang, knappast med tålamod och eget driv. Däremot bär man få lov att känna det man känner, och bekräftas i sin känsla. Alltså ledsen, glad, arg osv. Man får vara arg, men man får inte slåss…Skilja på beteende och känsla. Att beskräfta barnets känslor är att ge dem möjlighet till en god självkänsla, dvs att känna igen vad de känner i olika sammanhang.

  3. Hej,

    Tack för kommentarer. Nej, det är verkligen inte så att jag ständigt går runt och tvivlar på mig själv eller inte vågar sätta gränser. Däremot tycker jag ibland att det är svårt att veta vad det är värt att bråka om. Ibland önskar jag att jag hade mer tålamod. Jag ville egentligen bara väcka frågan, tror att det är många som funderar på såna här saker.

  4. Som respons på din sista mening ”Ibland får mina gryn…”.
    Alltså, hjälp tänker jag, jag hoppas att du förstår att det är ok att sätta gränser som förälder och att faktiskt bestämma? Att så här blir det oavsett.
    Om mitt barn gråter förtvivlat för att hon inte vill ngt eller vill ngt, bekräftar jag barnet, dvs säger ”Jag ser att du är jätte-arg nu, är du det” ”Ja a…” vrålar min tvååring tillbaka. ”Jag förstår det, jag ser det, men du kan ändå inte följa med till…. för att….” och så tröstar jag henne.
    1; Jag sätter ramarna
    2: Jag bekräftar mitt barns känslor, ser henne
    3: Hon lär sig att det är ok att känna, få ha känslor, och hon får bekräftat VAD hon känner, samtidigt som hon blir trygg i de ramar hon får.
    Och vad exakt är konstigt med det?
    Det jag vill ha sagt med detta är att jag inte för mitt liv tror att själva poängen med artikeln var att barnen ska få som de vill, utan att man ska sluta skälla.
    Vilket jag också gör, skäller obefogat. Och det skäms jag över. Och det jobbar jag på att ta bort!
    kram till dig

  5. Hej! Tror inte att barnen ska få bestämma FÖR mycket. Man måste våga lita på sig själv och ens förmåga att vägleda och uppfostra. T ex mina barn vill oftast inte gå ut nu på vintern då de tycker det är tråkigt, jag låter dem inte vara inne utan de måste gå ut ändå eftersom jag vet att det är bra att röra sig, de kommer att uppskatta det i längden. Om mina barn inte vill äta maten som jag lagar ja tråkigt för dem tycker jag. Jag serverar inte någon konstig mat men köper inte köttbullar och fiskpinnar eftersom jag själv inte gillar det. Ibland klagar de och då får de låta bli att äta. Är man hungrig så äter man väl maten? Tandborstningen är jag väldigt noga med, visst finns det gånger då man får göra avkall på det också men för mig är det viktigt eftersom det kan få stora konsekvenser i framtiden om det inte sköts rätt nu. Våga lita på din förmåga som vuxen. Att du kan ta rätt beslut.

  6. Har ocksa last Vaxa – inte lyda, och den var riktigt bra och larorik. Jag valjer ocksa mina strider, men ar det -10 ute da ska mossan och vantarna pa, om det sa blir kalabalik. Borsta tanderna – hmm det kan man hoppa over nagon gang, eller forsoka gora grejen kul. Maten – den bestammer jag och jag lagar oftast mat som jag vet att de kommer att ata, har inte haft sa mycket mat krangel iofs. Min bror ar larare och han kan se barn som har blivit ‘curlade’ i skolan och det kan bli problem, barnen blir vana att ‘nagon annan gor det at mig’ och det ar sa barn blir bortskamda tycker jag. Jag forsoker lara mina barn (4 o 2) att gora enkla saker sjalva, som att kla pa sig kladerna pa morgonen, som tydligen inte ens barn i skolaldern (6,7,8) klarar av…Jaja, jag hoppas att jag gor nagot ratt med mina barn och att de blir sjalvstandiga individer som kan tanka sjalva.

  7. Boken ”Växa – Inte lyda” av Lars H Gustavsson har jag som en lots i föräldrarskapet. Uppfostran är som han ser det en dialog som kan ge möjlighet för såväl barn som föräldrar att utvecklas och växa som människor.
    Kan rekommendera den.

  8. Det blir det! Man får välja sina strider!

    Det kanske inte är hela världen om de har strumpor som vantar en dag (vantar gick inte, men strumpor blev helt plötsligt roligt och dottern (och mamma) var nöjd). Däremot finns det annat de måste lära sig, till exempel att de får (i mitt tycke) äta den mat som serveras men kan få önska mat till en annan dag.

  9. Skitsvårt ämne. Försöker att inte curla för mycket, men har en 2-åring hemma som är väldigt ängslig (och har alltid varit det) när hon är på okända platser eller bland folk hon inte känner och jag vet aldrig hur jag bäst ska bemöta hennes känslor då.Vill ju att hon ska känna sig trygg och självsäker, men vill samtidigt inte förneka det hon faktiskt känner. Jag tror på att köra nåt liknande ”köttbullar/köttfärssås”-exemplet, som du nämde. Och alltid ta barnens känslor på allvar, men samtidigt inte vara rädd för att prata med dom om känslorna. Hitta alternativa lösningar, utan att förneka barnens känslor. Och se till den ålder barnet/barnen faktsikt är. Men som sagt; skitsvårt ämne.

  10. Tycker också det är väldigt svårt, men fick mig en tankeställare när jag läste Petras inlägg. Har en femåring här hemma som jag nog ska prata med i kväll. Det ligger mycket i vad hennes dotter säger.

    Sen fick jag ett råd av en väninna och det är att välja sina strider. Kanske det inte är så farligt att barnen får göra som de vill vid vissa tillfällen…

  11. jag tycker att vi föräldrar överlag idag curlar våra barn överdrivet mycket. Vissa saker tycker jag inte att barn ska få bestämma helt enkelt för att de inte (ännu) har den mognad som krävs. T.ex barn som vägrar borsta tänder, ska vi låte dem hållas fast vi vet att det är viktigt att borsta tänderna? Jag tycker inte det, i värsta fall får man hålla fast barnet och borsta tänderna.

    Och det är klart att de flesta barn tycker att det är mysigt och bekvämt och åka vagn, ska vi låta dem hållas? Näe, vi vet alla att vi mår bäst av att använda vår kropp och nånstans i treårsåldern klarar barn av att gå långt, frågan är om föräldern klarar av att ta sig tid att gå lite långsammare eller om vi har för bråttom till vår destination?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..