Hej.

I måndags meddelade jag Mama att jag avslutar min blogg den sista april.

Efter cirka tre år – om man räknar samtliga bloggplattformar – och omkring åttahundra inlägg, är jag oerhört tacksam över all fantastisk respons jag har fått av er läsare. Ni har varit glada när jag varit uppåt, och tröstande när jag varit ledsen. Ni har delat med er av tips om allt möjligt, från graviditeter och småbarn till organisation och träning. Kunskap som jag haft enormt mycket glädje av.

Jag började skriva när Alice var en liten bebis. Nu är hon stora tjejen och har fått ett syskon som hunnit gå från spädbarn till stadig tös på egna ben. Så den absolut viktigaste delen av mitt liv – att bli förälder, har jag delat med er.

Samtidigt har jag varit föräldraledig, först till Alice och något år senare till Amanda, extraknäckt som tv-reporter, startat en pr-byrå med en kollega, fått medverka i tv och tidningar som ”mammabloggare”, byggt ett hus på Gotland… Det visste jag inte den där första vårdagen 2009 jag satt i Vasaparken med Blankens och våra små förstfödda låg på filten bredvid oss och Cissan bara: Du! Du måste börja blogga!

Det har varit roligt att skriva om det underbara, stundtals kaotiska föräldraskapet. Och om föräldraskap i kombination med arbetsliv. Idag är vi åtta personer på byrån vi startade 2010. Det har varit intensivt. Och trots att jag många gånger har undrat varför jag utöver allt detta haft ett extrajobb som bloggare i tre år – och vad jag egentligen pysslat med när jag suttit på nätterna och filat på formuleringar när huset sover, för att få till det där som precis förmedlar vad jag vill säga – har jag haft svårt att ge upp blogguppdraget. Bloggen har varit min personliga kanal, min ventil där jag kunnat vara mig själv och uttrycka mig kreativt.

Men allting har ett slut, och så även min ork. Tiden räcker inte till. Jag jobbar heltid sen i höstas och försöker pussla ihop barnhämtning och vab, som många av oss gör, på dagarna. När barnen har somnat tar jag vanligtvis itu med väntande uppgifter inom mitt ”riktiga” jobb, och när jag fått undan det, ja då är det dags att blogga. Klockan brukar vara framåt halv elva på kvällen. Då är jag ganska trött. Brukar nicka till med händerna på tangentbordet. Den här tröttheten har vuxit sig starkare och starkare det senaste året och nu är jag bara… slut. Och med det perspektivet hoppas jag att ni kan förlåta de inlägg som inte varit så bra, och istället minnas de som varit bra.

Läs gärna ur arkivet om ni vill (så länge det ligger kvar), annars tar vi farväl nu. Kul om ni vill att följa mig på Twitter där jag kommer skriva något då och då. Men först ska jag vila en stund.

Stor kram.

Karin