I måndags meddelade jag Mama att jag avslutar min blogg den sista april.

Efter cirka tre år – om man räknar samtliga bloggplattformar – och omkring åttahundra inlägg, är jag oerhört tacksam över all fantastisk respons jag har fått av er läsare. Ni har varit glada när jag varit uppåt, och tröstande när jag varit ledsen. Ni har delat med er av tips om allt möjligt, från graviditeter och småbarn till organisation och träning. Kunskap som jag haft enormt mycket glädje av.

Jag började skriva när Alice var en liten bebis. Nu är hon stora tjejen och har fått ett syskon som hunnit gå från spädbarn till stadig tös på egna ben. Så den absolut viktigaste delen av mitt liv – att bli förälder, har jag delat med er.

Samtidigt har jag varit föräldraledig, först till Alice och något år senare till Amanda, extraknäckt som tv-reporter, startat en pr-byrå med en kollega, fått medverka i tv och tidningar som ”mammabloggare”, byggt ett hus på Gotland… Det visste jag inte den där första vårdagen 2009 jag satt i Vasaparken med Blankens och våra små förstfödda låg på filten bredvid oss och Cissan bara: Du! Du måste börja blogga!

Det har varit roligt att skriva om det underbara, stundtals kaotiska föräldraskapet. Och om föräldraskap i kombination med arbetsliv. Idag är vi åtta personer på byrån vi startade 2010. Det har varit intensivt. Och trots att jag många gånger har undrat varför jag utöver allt detta haft ett extrajobb som bloggare i tre år – och vad jag egentligen pysslat med när jag suttit på nätterna och filat på formuleringar när huset sover, för att få till det där som precis förmedlar vad jag vill säga – har jag haft svårt att ge upp blogguppdraget. Bloggen har varit min personliga kanal, min ventil där jag kunnat vara mig själv och uttrycka mig kreativt.

Men allting har ett slut, och så även min ork. Tiden räcker inte till. Jag jobbar heltid sen i höstas och försöker pussla ihop barnhämtning och vab, som många av oss gör, på dagarna. När barnen har somnat tar jag vanligtvis itu med väntande uppgifter inom mitt ”riktiga” jobb, och när jag fått undan det, ja då är det dags att blogga. Klockan brukar vara framåt halv elva på kvällen. Då är jag ganska trött. Brukar nicka till med händerna på tangentbordet. Den här tröttheten har vuxit sig starkare och starkare det senaste året och nu är jag bara… slut. Och med det perspektivet hoppas jag att ni kan förlåta de inlägg som inte varit så bra, och istället minnas de som varit bra.

Läs gärna ur arkivet om ni vill (så länge det ligger kvar), annars tar vi farväl nu. Kul om ni vill att följa mig på Twitter där jag kommer skriva något då och då. Men först ska jag vila en stund.

Stor kram.

Karin

Verkar vara Wordfeud Generation II.

Shall we?

Jag heter karinJD och är ny. Ta det varligt i början. Ok?

Kunde jag sätta på en film i vardagsrummet? Frågade treåringen.

Visst, självklart.

Kliver myndigt ut i vardagsrummet och finner en förväntansfull barnaskara mellan ett och fyra samt en, två, tre, fyra fjärrkontroller. Likadana, typ.

Fyra? Jag menar. Vem gör så mot sina gäster? Och bjuder på vin samtidigt?

Jag fipplade. Zappade. Hummade lite nonchalant sådär som män gör när de tittar under en motorhuv och man vet att de inte har en jävla aning om vad som pågår där under.

Tryck, tryck. Noll resultat.

Värdinnan i huset kom ut och tog diskret över de fyra fjärrisarna.

Varpå Alice, som vid tre års ålder behärskar all elektronik i vårt hem, klappar mig lite på armen och säger med snäll röst:

”Nu kan du gå in i köket och vila lite, mamma.”

Okeeej! Klart jag hellre hade åkt skidor. Eller åkt till landet. Men nu kunde vi inte och då får man liksom gilla läget.

Så.

I morgon har vi bjudit in oss till morfar på Tranholmen.

Mäktigt. Däst. Krispigt. Är några exempel. Brr.

Sen finns det jobbiga ord. Padda (som i ”iPad”.) Prata (som i ”citat”.) Parka (som i ”parkera”).

Finns det ord ni stör er på?

—

Tjejerna och jag var för övrigt i Pippis kök på Millesgården idag och gjorde pepparkakor. Museet har en jättefin utställning med Ingrid Vang Nymans illustrationer på gång. Med lekrum för barn. Och äggjakt. Tips till Stockholmsföräldrar eller besökare.

Det började med att barnen vaknade vi sextiden. Och eftersom jag hade glömt att köpa ägg fick vi vänta till affären öppnade vid åtta. Hm. Välling till kidsen. Passade på att tvätta nedkissade barnlakan i tvättstugan.

Sen äggfärgning. Kul. Räddade köket från kolorering av konstnärliga (envisa?) Alice. Och så äntligen dags för frukost vid halvniotiden. Då fick vi sitta ned i en tio-tolv minuter. Alice fick cirka åtta utbrott och Amanda tre-fyra totalt under morgonen. Äggskalen flög.

Vi var tvungna att skratta åt det hela. Om några år kanske man hinner sitta ned lite längre.

Men äggen blev fina. Om än lite kalla.

I övrigt en aktiv långfredag (förlåt) med utflykt till simhallen, födelsedagskalas hos kusinen och trevlig middag på Riche på kvällen med min vän Isabelle.

Men det är klart. Jag borde förstås hålla reda på om det är SM eller VM i ishockey. Som min man jobbar med. Vartannat dygn, när han är bortrest.

Förlåt. Ska inte säga fel igen.

Men att begära att jag dessutom ska veta om det är match i Luleå, Skellefteå eller Örnsköldsvik, vilka lag som går vidare och så. Är det inte lite överkurs?

Det är ju så. Oändligt. Många. Matcher.

Alltså. Kan ni inte bara bestämma er, Elitserien? Fixa en jury bestående av tungt meriterade hockeygubbar i bredaxlade grå kostymer. Killar som kallas för typ Challe, Balle, Osten och Bassen och har riktigt stora vita tänder (=utbytta) och snedläkta näsben.

CBOB kliver ut på isen i Globen och bara korar en vinnare liksom. Helt odemokratiskt. Konfettin regnar, röken skingras, Final Countdown exploderar ur högtalarna och in skrinnar… Nåt lag. Vilket som helst. Så det kan ta slut nån gång.

SM alltså.

Men för säkerhets skull pågår även Allsvenskan just nu och om ett par veckor är det dags för – hepp – VM. Pågår i nån månad till, sådär.

Men i morgon är vi lediga. Här ska lagas mat – Lamm? Rostbiff? Lammrostbiff? – och målas ägg. Tjejerna och jag – ok, mest jag – har fixat ett fint påskfönster ikväll (och pyntat med hjälp av ett superenkelt amatörspysselkit från Panduro) medan Peter har jobbat. Med hockey. SM.

Blir förresten en extra match på lördag, sa dom nyss. Just in case.

Glad påsk på er!

Så, Twitter, okej då. Och jag lovar att vara aktiv. (För er som kommer ihåg den här utfästelsen.) Bara jag slipper Facebook. Snälla Lisa?

I övrigt smög jag runt en vanlig dag på kontoret i full-on tv-sminkning och glamourlockar sen tisdagsmorgonens medverkan i Efter Tio. Folk såg lite överraskade ut när jag lunchade på Lilla Karachi i Gamla stan med kollegorna Johannes och Paulo. In travade inte den gamla vanliga trötta konsult-Karin utan någon slags blandning av Jersey Shore och Handels.

Av nån anledning är gårdagens program inte uppe på TV4 Play än så jag kan tyvärr inte illustrera den visserligen jättesnygga, men (på andra ställen än i tv eller på nattklubb) väldigt dramatiska looken.

Sminkösen Anna skulle för övrigt samma dag fixa visum till Azerbadjan där hon ska sminka Loreen inför Eurovision. Jag var tvungen att fråga hur fasen Loreen gör med sin ponnylugg i fläktstormen. Varför blåser luggen inte omkring? Inte ett hårstrå rubbas. Är den limmad på en gummilist? Men Anna var tyst och hemlighetsfull.

En grej bara. Sminkloger i tv-hus är så fantastiskt roliga skvallerhörnor (tänk frissan x 10 med en massa kändisar som kunder) att det är lätt att bara sitta där och babbla på. Innan man vet ordet av har man werschta dundersminket på. Kan ibland bli en överraskning.

Regeln är lite som när du hoppar in i en taxi. Slappna inte av förrän du har sagt ”kör via Vasagatan”. Eller vad du nu har för direktiv. Annars – vips – sitter du still där i kön på Sveavägen och undrar vad sjutton som hände.

Till sminköser ber jag som regel om ”naturligt”. Om jag nu kommer ihåg det. Det gjorde jag inte igår. Men det blev helt ok med glam-mom.

Det finns dock tillfällen där dundersminkning inte alls passar. Efter att ha varit med om traumat att vara brudtärna, sminkad till Cleopatra på raveparty har jag stora problem med tillit till bröllops-sminköser. De smyger fram eyelinern medan man sitter och gaggar om bordsplaceringen i lätt morgontrött och vips har man kolsvarta ögonlock, bryn som sniglar och en hudton som får herr Ranelid att se lungsiktig ut.

Men som sagt, Anna vet vad hon gör och vad som funkar i tv. Jag tog säkert Lilla Karachi med storm på lunchen.

Jag kommer även vara inloggad på EfterTios Facebooksida under hela sändningen där ni är välkomna att lämna kommentarer. Fråga och tyck till om programmet!

Imorgon tisdag alltså, kl 10:05 i TV4.

Visst, jag försöker vara en avslappnad, liberal förälder.

Men nånstans måste ju gränsen gå.

Du är bara ett år. Du är alltså flera år yngre än whiskyn du bär på.

Det säger sig självt. Det är inte okej.

Så.

Ge flaskan till mamma nu innan den går sönder.