Kitty Jutbring

Så sover vi. (Väldigt många sovbilder.)

Z-z-z-z…

Jag la upp en liten filmsnutt på instagram idag som Per hade filmat i morse i sängen. Vi låg på rad, först Per själv, som höll i kameran/mobilen, sen Kringlan som sov, efter honom Nikki-Lo som låg och småsjöng, viftade med händerna och klappade kringlan ömt på kinden, och så sist jag, som sov jag med. Hålögd och helt borta.

  

I kommentarerna fick jag ett par frågor: 

-Samsover ni?

-Hur funkar det med två små i sängen?

 Så nu svarar jag:

Planen var som följer: Nikki-Lo skulle sova i sin säng i sitt rum och bäbisen skulle sova i ett babynest mellan mig och Per i stora sängen. 

Det gick sådär. När bäbisen väl kom blev ju Krabbans humör, energi och allmänna tillstånd ganska förändrat. Hon ville inte sova i sin säng längre.  

  

  

  

  Och om alla vi tre (Per, bäbisen och jag) skulle sova i samma stora säng, varför skulle hon då inte det? Vi känner att vi bara inte kan argumentera mot det. Vi tror på att barn gör förändringar när dom känner sig redo och trygga nog, och att ”köra ut” en unge som bara är två till sitt eget rum på kvällarna, när vi andra ligger här och myser ihop, skulle kännas hemskt, så spjälisen står kvar intill vår säng. Med ena långsidan av spjälor bortmonterad, och kant i kant och i samma höjd som vår säng, så blir det som en liten utbyggnad där hon sover varje natt. På morgonen kravlar hon in mellan oss, så himla mysigt. Men vi frågar varje kväll om vi ska sova i hennes rum eller inte. 

   

Och bäbisen då? Ja, han är inte alls som Nikki-Lo var. Hon låg gärna själv i soffan, på filt på golvet, i babysittern etc i säkert en halvtimme åt gången. Ännu längre om hon sov. Så att ligga mellan oss i babynestet (som mer ser ut som en jolle. Kanske för att vi sytt det själva, ehöm…) var inga problem för henne alls. Oftast.  Här har vi henne för två år sen:

  

  

  

 Och en bild från den där kvällen när jag var höggravid med Nikki-Lo och vi turades om att sy den där jollen.

 Men, ungar är som sagt individer, redan från första början märks deras olikheter och personlighet. Såklart. 

Kringlan är inte som Krabban, han vill inte vara själv, alls, nånsin. Det funkar i vagnen, men bara om den rör sig. Han får vara i selen eller famnen hela dagarna, nåt annat tolererar han inte. Och att sova ensam på rygg är det värsta han vet. Helst vill han ligga på sin mage på min eller Pers mage. Då sover han bäst. Här kommer lite bilder där Kringlan ligger just så. (Notera hur sjukt trötta och glåmiga vi föräldrar är. Det är allvar detta med sömn. Vi är lite knäppa av sömnbrist just nu. Jag rekommenderar inte att skaffa en massa kids utan någon släkt i närheten…)

 Här ser vi spjälisen.

  

  

  

  

  

 

Så då är allt frid och fröjd, eller? Nej, för såklart funkar inte det. Vi ”får” inte somna när han ligger så här på mage. Rekommendationen är ju som bekant att sova på rygg och inte för tätt och det vill vi ju försöka följa. Resultatet blir att han alternerar 1) ligga på rygg på min eller Pers mage, dvs vi får vara nestet. 2) ligga mellan oss på en sk ”sidokudde” som iaf gränsar av lite, samtidigt som den låter oss vara nära 3) på armen eller precis intill nån av oss. Som på bilderna nedan.

    

3:an är väl inte helt godkänd, men vi kan ju omöjligt sova om vår bäbis vägrar och gnyr, grymtar och skriker. Han ligger iaf på rygg. 

Vi älskar verkligen att vakna upp tillsammans även om nätterna ibland kan vara lite stökiga, särskilt om Nikki-Lo drömmer mycket. Hon har ofta halvvaknat och sagt saker som ”glömde äta gröt!”, ”det är min tröja!” och liknande. Fast dom väcker inte varann. Bara oss. Det finns inget bättre än att ligga och höra deras små andetag hela natten och mysa på morgonen…

 

  

  

  

  

  

  

 Nu är jag så trött att jag somnar som vanligt hela tiden… Godnatt!

Kommentera - 3 kommentarer
Föregående artikel FÖRE och EFTER b…

FÖRE och EFTER barn-lista.

kittyjutbring

Före

Alltså, jag kommer inte ändra livet efter barnen utan tvärtom så får barnen ändra sig efter livet.

Efter

Vill du ha gröt? Jasså, den gröna skeden, ja, vänta så ska mamma bara hitta den…vill du ha mjölk på? Jaha, den andra mjölken som är exakt likadan men oöppnad? Ok, vänta så ska mamma öppna den och ställa in den gamla… 

Före

Alltså, jag tror liksom bara det gäller att vara konsekvent hela tiden, och hur svårt kan det vara?

Efter

Det är klart att du inte kan äta banan till middag! Nej, det går inte, nu äter du maten pappa lagat. Nehej… Vill du ha en stor eller liten banan? 

Före

Ge inte barnet för många val. Ställ inte frågor du inte egentligen vill ha svar på.

Efter

Ska vi byta blöja? Ska vi klä på dig? Blir den här tröjan bra? Ska vi gå och lägga oss? Vill du bada efter maten?

Före

Komma hem halv fem på natten

Efter

Gå upp och bygga duplo halv fem på natten

Före 

Men herregud jag kommer vara gravid -inte sjuk!

Efter

Alla gravida borde erbjudas både sjukskrivning och svit på spahotell i nio  månader.

Före

Det är ju bra att komma igång med sexlivet ganska snart efteråt

Efter

Rör mig INTE. Återkom om ett halvår. Minst.

Godnatt! 

Kommentera - 31 kommentarer
Nästa artikeln Så sover vi. (Vä…
Föregående artikel NAMNKRÅNGEL, änd…

NAMNKRÅNGEL, ändrar vi oss nu?

kittyjutbring

Jaha! Nu velar jag vidare.

Nu är det namnkrångel IGEN!

Jag blir så trött. Tänkte att vi ÄNTLIGEN bestämt oss för vad ungen ska heta.  Och att Bo-Sickan var ett fantastiskt namn. Kändes så bra. Bara det att Per kompromissat lite och inte riktigt ”känner” för namnet. Det tog ett tag tills jag fattade att han verkligen kände så, och sen dess har jag liksom en klump i magen. Jäkla skit!

 Jag vet ju att Bo är ett gubbnamn, så här blir det tex om jag bildgooglar Bo:

Och hur mycket jag än hävdar att Bo Derek ju med heter Bo, 

 …så bor vi ju i Sverige. Och här är Bo tydligen ”ett fornnordiskt mansnamn som betyder bofast”. Så där kul.

 Men så tänkte jag att Bo ändå ihop med Sickan, som jag tänker är ett mjukt namn, som jag förknippar främst med Sickan Carlsson…

     …och INTE  med Sickan Jönsson…

 …skulle bli jättefint, men jag har insett att så tänker inte dom flesta andra. Vad det verkar tycker folk att det är två gubbiga (om än fina) mansnamn jag satt ihop med ett bindestreck. Och så kan vi ju inte ha det. Kanske borde vi ge det mer könsneutrala påhittade namnet Kimmi-Kid, som vi tillverkade en kväll här hemma tillsammans på sedvanligt ”Nikki-Lo-vis” en chans till? 

Jag ska iallafall suga på det! Kimmi-Kid är ju också himla fint. Mina invändningar var att det är en allitteration (typ Donald Duck eller Lycky Luke och Arne Anka,) att det lät lite väl ”american” samt att jag inte vet om nån vill heta Kid som vuxen. Men sånt är ju bara fånigt egentligen. Känns som en kan vända och vrida på vilket ord eller namn som helst och förr eller senare hitta massa krångel och fel överallt… Så nu har vi inte bestämt oss igen. Suck!

Massa kramar!!

Kommentera - 112 kommentarer
Nästa artikeln FÖRE och EFTER b…
Föregående artikel Pretty in pink 2.

Pretty in pink 2.

Jaha! Här blir en minsann kapad! Hehe. Precis nästan exakt (vet att det där lät motsägelsefullt) det jag hade tänkt skriva på ämnet om kön och rosa kläder skrev Natashja Psomas Blomberg aka Ladydahmer i sin blogg idag. Just som en kommentar till mitt förra inlägg.  Känns onödigt att skriva det igen, så kolla gärna HÄR!

Jag håller verkligen med Natashja. Det är så väldigt tydligt hur annorlunda Nikki-Lo bemöts de gånger hon har klänning, nånting rosa eller tofsar. Det är deppigt. Idag råkade hon faktiskt ha en klänning (från Filemon Kid).

   Hon är superfin i den, det finns fantastiska klänningar, det är inte det. Jag vill bara inte att hon ska bli uppmärksammad för sitt utseende och sitt hår på det sättet. 

Att gilla kläder, mönster, färg och form är verkligen inget fel, men att känna att det förväntas och belönas att se ut på ett visst sätt beroende på om du har snopp eller snippa känns så sunkigt. 

Folk frågar ju jämt vad ”det är för nåt”, det är som att vi är så himla, himla fast i våra könsroller att vi inte ens kan förhålla oss till en nyfödd bäbis om vi inte vet vad den har mellan benen, trots att små bäbisar bara skiljer sig åt just där. Lite som att folk går runt och frågar varann om deras barn har penis eller vulva, ganska knäppt, eller hur? 

Vi kände tex att vi ville klippa Nikki-Lo just för att folk hela tiden kommenterade och prinsessade med hennes hår. Där emot ser vi inga problem i att låta Kringlan ha långa lockar. Vi tror tvärtom att det kommer hjälpa honom att våga vara sig själv, genom att han inte kommer behandlas lika mycket som ”en pojke” utan kanske mer bara som ”ett barn” av folk. Det finns ju massa forskning på detta. Läste senast i Vi Föräldrar om hur det står till. Det finns till och med statistik på hur olika pojkar resp flickor tilltalas, behandlas och ses på. (Redovisades i tidningen.) Så himla synd att det är så här, som att jag faktiskt kände mig nästan tvungen att klippa min dotter. 

Samma sak med ord. Nikki-Lo får höra fler ”söt”, ”gullig”, ”prinsessa” etc ju mer rosa hon bär. Kringlan däremot blir tydligen mer ”cool”, ”tuff” och sånt i andras ögon ju mer svart och blått och MINDRE rosa han bär. Vafasen, kom igen, hur ”tuff och cool” är en 5-veckors bäbis?

Jag vill att Kringlan och Nikki-Lo ska få vara både tuffa, coola, söta och gulliga. Arga, knäppa och rädda med. Men inte beroende på vad dom har på sig för kläder, vilken frilla dom har, eller vilka färger dom råkar bära. ELLER BEROENDE PÅ VAD DOM HETER. Ehöm. Fasen. Det är namnkrångel igen. Skriver om det i morgon. Suck!

Massa kramar!!

PS: Jag själv har verkligen dragit ner på smink och obekväma kläder, gjort mig av med klackarna, jag måste ju leva lite mer som jag lär, även som vuxen. 

Kommentera - 23 kommentarer
Nästa artikeln NAMNKRÅNGEL, änd…
Föregående artikel Pretty in pink...