kitty-jutbring-head

Snipp-Mia svarar. 2

Hej! 
Tidigare i år presenterade jag superproffsiga, pålästa Mia Fernando, som är ”min” fysioterapeut och specialist på gravid- och förlossningsrelaterade problem. Jag hade bett henne svara på era frågor och här finns hennes första omgång svar.
Vi ber om ursäkt för att svaren dröjt! Vill ni ställa följdfrågor eller kommentera något som ni vill att Mia ska läsa, låter hon hälsa att det är enklast att göra det på hennes (och hennes makes) egen blogg, bakingbabies.se.
Här kommer dom sista frågorna och svaren (tror jag)! Säg till om ni är sugna på en ny frågestund med Mia, får då kan vi säkert köra en tredje omgång… Isf ska jag inte försena som jag gjort nu. Sorry till både Mia och läsare.
Håll till godo: 
Karin skriver:
Jag är gravid för första gången (bara sex veckor kvar nu!!) och undrar lite vad som är rimligt att förvänta sig för underlivsbesvär efter förlossningen. Förstår såklart att det kommer hända saker med snippan efter att det har kommit ut en bebis där (om det inte blir snitt), men, vad är rimligt? Att det svider, är irriterat, blir läckage när man tar i/nyser osv, det kan jag tänka mig, men utöver det? Och hur länge? Tycker jag har hört om folk som haft rejäla problem med läckage, smärtor osv, och som bara får höra av vårdpersonal att det är normaaaaalt efter en förlossning, tills dom till slut träffar nån som säger att ”Sådär ska det absolut inte vara!”
Så, vad kan man förvänta sig (om allt går hyfsat som det ska), vad kan man göra själv (mer än knipövningar), och vad är rimligt att acceptera som normaaaaalt och när kan man opponera sig mot vad barnmorskan eller andra säger?

Svar:
Hej Karin! Jag antar att du vid det här laget har en bebis, grattis så hemskt mycket i efterskott! Det är ganska mycket som faktiskt är normalt efter en förlossning och alla kroppar reagerar väldigt olika, och alla förlossningar är unika och så vidare. Jag tycker att det viktigaste är att en kvinna själv upplever att det är en pågående progress till att måendet ska bli allt mer ”som vanligt” efter en förlossning. Jag brukar säga till mina patienter att de ska känna att ”den här veckan är bättre än förra veckan” angående nästan allting, och att om återhämtningsprogressen stannar upp kan det vara värt att söka hjälp. I regel tycker jag att föräldralediga (både nyförlösta kvinnor och eventuell partner) ska söka hjälp om de får smärtor eller besvär som hindrar dem att göra det de vill i sin vardag. Det är typiskt dåligt att komma tillbaka till arbetslivet efter en föräldraledighet och ”ligga på minus” vad gäller muskelstyrka, smärta, hållning etc.

Jag har skrivit en blogginlägg om detta som kan vara mer konkreta svar på det du faktiskt frågade:
Hör av dig igen om du inte tycker att du fick det svar du önskade!

Sofie skriver:
Jag födde min andra son för 11 månader sedan. Förlossningen var tuff och han var stor. 4,4 kg och
ett huvudomfång på 38 cm. Jag hade svårt att sitta efter förlossningen men just du så trodde jag att jag bara var ”sargad”.
När jag kom hem och smärtan fanns kvar ringde jag in och fick då höra att jag förmodligen brutit svanskotan och att eftersom att det ändå gått några dagar så skulle de inte göra något åt det och jag kunde få känna smärta upp till ett år.

Jag är en van idrottstjej och med detta råd så körde jag liksom på.
Har under hela tiden haft känningar i ”svanskotan” under hela året och i och med att jag tvärt sluta amma när min son var 7 månader (fick inte sova alls och var i detta skede även typ utmattad) upplevde jag att problemen blev sämre.

Jag kände av ”svanskotan” och kunde känna typ ischias känsla (främst höger rumpa). För att komma till grunden gick jag till naprapat som rättade till sned rygg och jag började på allvar träna den djupa magmuskelaturen. Jag började träna lugn pilates och det kändes som att bäckenet blev lite stabilare.
Men sedan när jag trappade upp med lite tyngre övningar (fortfarande inte tunga för att vara jag)
samt typ bar en för tung handlingskasse så ”brast ryggen”.

Jag har nu gått till naprapat/sjukgymnast och fått akupunktur mm. Gör ryggsträckningar för att få ordning på ryggen, försökter aktivera den djupa magmuskulaturen men jag blir inte bättre. Och hela tiden mal det i mig, vad är den där ”svanskotesmärtan egentligen”. Enligt min sjukgymnast ligger svanskotan längre ner. Jag har liksom ont när man börjar rulla ner lite mot rygg.
Dessutom olika bud – ska jag promenera/ inte promenera etc.

Jag håller på att bli galen och det påverkar mitt liv ytterst mycket.
Jag är fortfarande mammaledig men det är nästan det värsta.
Det känns som att jag sliter upp ryggen varje dag med mitt lilla barn.

Tacksam för svar.

Svar:
Oj vad tufft du haft det! Jag tycker att det är enormt svårt att ge råd till dig utan att själv ha träffat dig gjort min egen bedömning. Vad gäller långvariga svanskotesmärta är min erfarenhet att det kan gå över till spänningsintillstånd i närliggande muskler, även bäckenbotten. Men det låter ju som att du skulle kunna ha smärtor som kommer även från ryggen, och som kanske inte direkt hör ihop med svanskotesmärtan. Mitt råd till dig är att söka dig vidare till en sjukgymnast/fysioterapeut som du känner att du får riktigt förtroende för, och som har tid att förklara vad det är hen hittar under undersökning och vad det kan finnas för teori till dina besvärs uppkomst. Personligen hade jag velat känna igenom din rygg, dina bäckenleder, din svanskota (genom anal undersökning) och faktiskt även bäckenbotten (genom en vaginal undersökning). Vi brukar också kunna ge vägledande svar om smärtan kommer från led, muskel eller nerv.
Ge inte upp vad gäller vårdkontakterna. Ring runt till några närliggande rehabmottagningar och fråga dig fram tills du hittar någon som är bra på ”kvinnors hälsa” eller kanske bara svanskotor i stort. Utöver rena kunskaper tycker jag ofta att personkemin är avgörande – så leta också efter någon du känner bra förtroende för.
Ge inte upp om att få bra dina besvär, och även om det skulle ta lite extra arbete från din sida så är det väl värt att leta efter någon som kan ge dig tillfredsställande svar hur det kommer sig att du har så ont.
Lycka till!

Lite rekommenderad läsning på bakingbabies.se inom samma ämne:
Och litegrann om bäckensmärta:

Catrine skriver:
Hej!
Jag har en fråga som gäller smärta i muskler/leder efter förlossning:
Under graviditeten hade jag, som de flesta, ont i fötterna. Detta trodde jag skulle försvinna efter ett tag men det gjorde det inte. Det var inte heller riktigt samma typ av smärta som tidigare.
Värst var det när jag varit stillasittande en stund, då gjorde det jätteont att ställa sig upp och jag haltade fram en stund. Tog man på fötterna så var det tryck från sidorna som var värst. Jag kunde även känningar i fingrarna (om än svaga). Jag googlade på det och hittade forumtrådar om något som kallas ”amningsreumatism” men har aldrig fått någon bekräftelse på detta och min BVC-sköterska hade aldrig hört talas om det. Det gick tills slut över men det tog nästan ett år.
Till saken hör är att jag inte kunnat äta hormonp-piller då jag fått reumatiska besvär av dessa. Därför undrar jag om detta kan vara hormonrelaterade ledproblem?

Svar:
Hej Catrine! När jag svarade på frågor i första omgången fick jag en del reaktioner på att jag just är rätt tydlig med att det inte finns någon forskning som stödjer att det existerar något som heter ”amningsreumatism”, men däremot är det ju inte ovanligt att nyblivna mammor får ont i lederna.
Om du vet med dig att du har fått medicinskt verifierade reumatiska svar från kroppen av hormonförändringar tidigare kan det såklart vara möjligt att du får det även under perioder av graviditet, förlossning och amning. Men annars brukar jag försöka bryta ner bevären i delar och analyserar det led för led. Just besvär från fötterna kan också höra ihop med viktuppgång och den uppmjukningen under graviditet som leder till anatomiska förändringar som sker. Fötterna både lite längre, bredare och ibland påverkas även fotvalven så att de planas ut något. Detta tillsammans med att många föräldralediga också står och går mycket på hårt underlag utan inneskor (jämfört med i arbetslivet då de flesta har skor på sig hela dagarna) kan leda till smärta på undersidan av fötterna. Till exempel kan du läsa på 1177 om hälsporre/plantar fasciit. Kan det stämma på dig?

Fingrar och händer är jag dålig på, bättre att fråga en arbetsterapeut .
Om du vill veta mer om amning och smärta från kroppen samt om graviditet och fötter kan jag tipsa om:

Graviditet påverkar fötter

Hoppas allt går åt det bättre för dig!

Anni skriver:
Hur går man tillväga för att bli tagen på allvar inom vården? Är så rädd för att bli nekad hjälp för min mage att jag vände mig till en privat plastikkirurg för att själv betala för en bukplastik. Han undersökte mig och uppskattade min delning till 10-15 cm och rådde mig att gå till vårdcentralen för att slippa bekosta operation själv. Till saken hör att jag inte lider svåra smärtor varje dag, men är så trött på att ändå anpassa min vardag efter detta, kan ej sova på mage pga obehag osv. Men vet inte om nackont, ryggont osv beror på magen. Är vc rätt väg att gå eller hur ska man göra?


Svar:
Hej Anni! Jag tänker lite såhär: Många vårdgivare stirrar sig blinda på medicinskt mätbara saker och kan bli fyrkantiga när besvär går utanför deras kunskaps/kompetens/erfarenhetsramar. Ett sätt att få dem/oss att lyssna, är att vända upp och ner på det ”mätbara/synliga” och istället utgå från livskvalitet. Börja med att berätta vad som besvärar dig, och berätta tydligt hur det påverkar din livskvalitet i vardagen. Om inte den första vårdgivaren kan ta till sig det du berättar och bemöta det – byt. En vårdgivare kan för all del vara bra även om den inte håller med dig, men du har rätt att bemött av en argumentation på ett empatiskt sätt. Förstår du hur jag menar? Det brukar vara rätt väg att gå att börja på vårdcentralen, men boka en tid och gå inte på någon snabb/drop in-tid som en del vårdcentraler har, du vill optimera förutsättningarna med att läkaren ska ha åtminstone några ostörda sammanhängande minuter med dig. Läkaren ska sedan kunna remittera dig vidare.
Lycka till!
Jessica skriver:
Jag har två barn som kommit tätt inpå och den ena kom nyligen. Efter första förlossningen var sexet detsamma om än lite skönare men vid sex nu upplever jag en förlorad känsla i underlivet, något jag även upplevde under graviditeten. Har talar med min ”partner in crime” så att säga och han upplever inte någon skillnad. Vad behöver jag göra? Invänta? Knipa än mer? Upplever i övrigt ingen slapphet eller tyngs i underlivet.

Svar:
Efter en vaginal förlossning, eller ibland även efter akuta kejsarsnitt där kvinnan hann vara i aktivt förlossningsarbete, kan underlivet vara vidare än tidigare. En del återhämtning sker hela det första året. Jag vet inte vad du menar med ”nyligen”, men min gissning är att du kan lugnt vänta på att kroppen återhämtar sig. Ibland kan förlossningar ge upphov till tryck och drag i nerver, och det kan uppstå små nervskador som gör att en del känsel går förlorad. Så långt jag vet så läker nerver med 1 mm per dygn, så läkning kan ta lång tid.
Om du själv upplever att penetrerande samlag känns sämre än tidigare kan du
1) prata med barnmorska om behov av eventuellt lokalverkande östrogen för att underlätta torra slemhinnor om det kan vara detta som påverkar dig
2) knipa vid själva penetrationen för att göra en ”tightare” känsla för er båda
3) knipa mer överlag för att om möjligt påverka återhämtningen i positiv riktning och öka blodcirkulationen i området generellt sett.

Mer om sex efter förlossning finns här:

Hur en fysioterapeut kan jobba med samlagssmärta

Karro skriver:
Jag fick mitt andra barn för snart fyra månader sen. Har ibland lite skavkänsla, men inga problem med urinläckage. På mitt återbesök hos bm sa hon att jag har jättestarka knipmuskler, men att min bäckenbotten är lite sänkt. Vad innebär det? Jag glömde helt bort att fråga. Kan man ”höja upp” den igen med knipövningar? Vad kan konsekvenserna bli av sänkt bäckenbotten, på lång sikt?


Svar:
Hej Karro! Nu vet jag ju förstås inte helt och hållet vad barnmorskan menade, men min gissning är att hon syftade på att hon kunde se att någon av slidväggarna buktade nedåt. Det kan bli så efter en förlossning och är oftast inte något problem. Skavkänslan kan dock vara ett tecken på detta. Slidväggarna töjs ju ut när du föder barn och ofta klarar kroppen att återhämta sig så pass att även slidväggarna återgår till en tightare form. Slidväggarna består av stödjevävnad och annat och är skild från bäckenbotten, du kan inte träna slidväggarna eftersom de inte består av muskelvävnad. Bäckenbottenträning kan dock hjälpa ändå, genom att en stark bäckenbotten lyfter upp hela området och på så sätt lyfter även det som buktar och skaver. Bäckenbottenträning kan kanske också sekundärt hjälpa slidväggarna genom att ett med ökat blodflöde i området stimulera en återhämtning/läkning.

Jag tycker att du ska knipa enligt TÄT-appen 3 gånger om dagen i 3 månader för att utvärdera effekten. Om besvären kvarstår ett år efter förlossningen kan du gå till en gynekolog för att få råd.
Du frågar också om symtom på längre sikt – besvärsgivande nedåtbuktande slidvägg kan vara/innebära ett mindre framfall. Om du har kvarvarande besvär brukar det kunna åtgärdas. Som sagt, gå till en gynekolog om besvären kvarstår!! 

Så länge du är hyfsat nyförlöst och har skavkänsla tycker jag att du ska ta det lugnt med högintensiv träning, hopp, löpning och upprepade tunga lyft på gym.
Lycka till!

Mer info på ämnet: 

Och mer läsning om bäckenbotten och träning:

M skriver:
Jag ska väl också erkänna att jag slarvat lite med knipövningarna. Får liksom inte riktigt till dem.
Har inte märkt av att jag kissar på mig när jag hostar eller nyser MEN däremot när jag kommer ut ur duschen, nästan alltid. Varför gör jag det?! Jag anstränger mig och kniper allt vad jag kan men det kommer någon droppe ändå!
Svar:
Hej M! Oj, jättesvårt att svara på? Är du säker på att det är kiss? Kan det vara vatten som du råkat få upp vaginalt, som rinner ut? Jag har tyvärr ingen aning!
Kanske finns något här som kan hjälpa dig:

Hur vet jag om jag har ansträngningsinkontinens?
Tack för den här matiga och sjukt faktaspäckade omgången, Mia. Och kul att jag äntligen fattar att det går att lägga in själva klippet inte bara länken, hehe.

Puss och tack till Mia och ni som ställt frågor. Och som sagt, fortsätt fråga!

Kitty.

Ramaskri!

Kitty Jutbring

Hej. Nu blir det lite sarkasm och klag:

Jag vill tillägga till bilden från inlägget igår att jag tog bort ballong och snöre när Nikki-Lo somnat och att hon inte var ensam i sängen med den. Jag knöt dit den runt kudden, låg bredvid och nattade, fotade henne, tog bort kudden och ballongen och gick ut. Jag la nämligen upp samma bild på Instagram och fick lite reaktioner. Att det var livsfarligt med snöret tex.  Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till oombedda råd längre. En del av mig vet att dom kommer ur fin omtanke, kanske någon som faktiskt varit med om något riktigt jobbigt etc, men en annan del av mig hatar dom där oombedda råden och pekpinnarna så himla mycket! Just familje- och barnvärlden är dessutom så himla full av dom. Jag glömmer aldrig när Nikki-Lo var ny och jag råkade lägg upp ”fel” bild här i bloggen. Hon var bara tre veckor och jag mådde skit. Jag hade inte fått själva den sk förlossningsdepressionen då än, men jag var helt slut, rädd, nervös, stressad och TRÖTT! Minns att jag tom vaknade på nätterna och letade efter två barn i sängen den veckan. Så totalt förvirrad. I efterhand inser jag att vi såklart borde ha stannat hemma, men dumma som vi var drog vi ändå till västkusten över jul. Vi bodde i Pers föräldrars sommarstuga. Det är ett riktigt hus, kallas det vinterbonat? Hur som helst! Inför att vi skulle komma dit med en liten nyfödd hade farmor Bibbi dragit upp värmen rejält. Detta resulterade i att vi gick runt och svettades inne och på bilden i fråga syns Pers syster Pia (vuxen, pålitlig, sjuksköterskeutbildad plus specialkompetenser, hel och ren) hålla den lilla bäbis-Nikki-Lo utan strumpor! Ramaskri!!!!


En annan gång höll samma stackars Pia Kimmi-Kid på en bild tagen här i Stockholm utanför Moderna Museet. Bara det att folk reagerade på att bäbisen i fotoögonblicket befann sig oskyddad med ansiktet i solen!!!!

En annan gång (när Nikki-Lo var ett par månader) hade jag på mig solglasögon på en bild när jag ammade ute! Ögonkontakten, Kitty!!!! Hur skulle barnet nu kunna knyta an hade jag tänkt mig? (Ev under något av dom andra 20+ amningstillfällena per dag utan solisar, kanske?)

Ja, herregud. Så vi behandlar barnen. 

Kram och godnatt!

PS: i natt drömde jag att jag hängde med hela familjen Kardashian. Jag lånade Khloes (stavas det så?) sneakers och kofta. För mycket tv? Hehe.

Ett egosvin = jag.

Kitty Jutbring

Det är så galet med livet. Att det blivit som det blivit. Att jag är exakt här just precis nu och ingen annanstans. Med dom här tre personerna. Är det en slump eller meningen från första början? Trots att jag har så mycket fint och bra i livet så oroar jag mig konstant och är missnöjd och vill ständigt ha mer, ha nåt annat, vara nånting annat etc. Jag drömmer ofta om ett annat liv. I ett nyrenoverat hus med bil och resor… Har jag ens rätt att drömma? 

Jag tycker det blir så svårt, med världen som den ser ut idag, att vilja ha något mer än det jag har. Jag har ju allt! Vatten, mat, bostad, värme, säng, familj… Så mycket mer än dom flesta andra i världen. Jag går runt med ett kass samvete och en klump och känner att det är ett moment 22. Hur jag än gör blir det fel. Det känns fel att vara missnöjd med också fel att inte sträva vidare och ha önskningar. 

Är jag bara en stor jäkla konsumtionsglad egoist? Varför vill jag ha tio rum när jag kan bo i ett? 

Hade jag fått välja fritt hade jag helt ärligt velat ha ett stort hus vid havet. En mintgrön elbil. En pool. Skitsnygg inredning. Massa roliga jobb. Sommarhus i L.A. Pengar på banken. Och så en kock, pt, styligt och lokalvårdare på det då. Plus långa semesterresor varje år… 😂 Ok, nu blev det lite väl galet, men huset och bilen hade suttit fint.

Sånt tänker jag på. I rummet intill skriker Kimpan sönder Pers stackars öron. Han har fått antibiotika idag, han har varit på vårdcentralen och hade tydligen en början till öroninflammation. Så nu äter både Kimpan och Per penicillin. Nikki-Lo var på föris idag äntligen, vilket hon var väldigt nöjd med. Själv känner jag mig ganska vissen. Håll tummarna för att jag inte får det dom andra tre haft.

Godnatt.

Nikki-Lo ville ha sin ballong från Gröna Lund med sig i sängen i natt. Jag knöt runt en kudde. Lite creepy.

Sova med muffar.

Kitty Jutbring

Jag gick just och la mig bredvid Nikki-Lo efter en himla intensiv dag. Vi har varit på Gröna Lund med allt vad det innebär, fast jag tycker det gick förhållandevis bra ändå idag. Inga större utbrott eller missöden. Vi (våra vänner Ida och Kjella, jag och Nikki-Lo) kom till Slussen strax efter tio i förmiddags för att ta båten över. Väl framme vid kajen får vi reda på att det är strejk så att inga båtar går alls. Jäkla skit. Vi börjar gå mot närmsta busshållplats. Bussarna är fulla, spårvagnen som går till Djurgården är också full. Det slutar med att vi går hela vägen. Inte illa. 

Vi hade en fin dag. Glass, popcorn, spunnet socker, mat, fika, karusell, skjuta-boll-spel, ballongköp, Pettsons hus och bergochdalbana. Vi lämnade aldrig småbarnsområdet. Jag minns när jag gick på Liseberg och Gröna Lund för min egen skull och bara åkte och åkte! Jag älskar ju sånt! Men det här sättet är ju mysigt på en helt annan nivå.

Kaffekopparna.

Pettsons och Findus hus:Veteranbilarna:(Underifrån är aldrig The vinkel😂)Popcorn! Vi tappade ut säkert tre strutar under dagen.7Karusellen:Fast det var kallt! Känns som jag fortfarande fryser. Nu ligger jag iaf bredvid Nikki-Lo och som vanligt ligger mycket annat ”nödvändigt” under täcket. Eller vad sägs om en väska och ett par öronmuffar? Kram godnatt!