Kitty Jutbring

Ses vi på söndag? Marschera mot mödradödligheten i RFSUs Barnvagnsmarschen!

Varför är det så viktigt att jag går med i Barnvagnsmarschen på söndag? kanske du undrar nu. Förutom att det är himla trevligt, det syns ju här, från förra året…

…så är det fasen vår plikt att ta ställning och visa att vi inte tycker det är ok som det är nu, särskilt som förälder och dessutom nyförlöst så känns det extra aktuellt, läs bara den här infon:

 ”Varje dag dör 800 kvinnor för att de blivit gravida.

 

Om tonårstjejer

Visste du att den vanligaste orsaken till att tonårstjejer runt om i världen dör, är att de blivit gravida? 67 miljoner flickor i världen tvingas gifta sig innan de fyllt 18 år och blir ofta gravida i samband med detta. Och unga tonårstjejer löper större risk att dö till följd av komplikationer.

 

Om att föda utan vård

Hur skulle det vara att föda barn helt utan en barnmorska? Utan smärtlindring? Utan någon i närheten som vet vad man ska göra om något går fel? Endast hälften av alla kvinnor som föder barn runt om i världen har tillgång till mödrahälsovård och vård för nyfödda. I Asien och Afrika föder bara en av fyra kvinnor på sjukhus eller annan klinik.

 

Om komplikationer

Vid 42 procent av alla graviditeter uppstår komplikationer. Vilka chanser kvinnor har att överleva skiljer sig kraftigt åt mellan rika och fattiga länder. I Sverige är risken 1 på 14100 att . I Kongo är den 1 på 13. I Afghanistan 1 på 32. Förblödning, blodförgiftning och sårinfektion, för trångt bäcken och blodtryckssjukdomar som tex havandeskapsförgiftning är några av de vanligaste dödsorsakerna. Har du själv varit med om någon av dessa komplikationer? Då kan du kanske tänka dig hur situationen hade varit om du hade fött barn helt utan vård. 

 

Om aborter

Världen över blir flickor och kvinnor gravida mot sin vilja och ser abort som sin enda utväg. Men i ett av fyra länder är det totalförbjudet med abort. Och i många fler är det nästan omöjligt att få tag på säkra, lagliga aborter. Därför mister 47 000 kvinnor livet varje år på grund av osäkert utförda aborter. En osäker abort innebär att den utförs av någon som inte har tillräckliga medicinska kunskaper, saknar modern utrustning och att de hygieniska förhållandena är dåliga. Många kvinnor tar till desperata metoder. Att använda innanmätet i en bläckpenna, äta krossat glas eller äta stora mängder klorokin (malariamedicin) är några av sätten.

 

Om varför det är såhär

Kvinnor världen över har låg status och knappt någon makt att bestämma över sina egna liv. Till exempel om och när de vill ha barn. Det saknas tillgång till sexualupplysning, preventivmedel, säkra aborter och mödrahälsovård.

 

Om hur det skulle kunna vara

Det går att förhindra cirka 90 procent av alla dessa dödsfallDet kräver bättre förlossningsvård, fler utbildade barnmorskor, preventivmedelsrådgivning, sexualupplysning och rätt till säkra aborter. Fast mest krävs det att frågan prioriteras av politiker. 

 

Om barnvagnsmarschen

Den 8 mars marscherar vi över hela Sverige, med barnvagnar klädda i ilsket gula regnskydd från Mini rodini. Världens ledare behöver ta sig i kragen och på allvar prioritera den här frågan. Läs mer, anmäl dig till en marsch eller starta en där du bor på www.barnvagnsmarschen.se” 

(Tack till Frida Jacobsen Zellinger på Rfsu för texten.)


Du fattar att det är viktigt, nu va?

 

Jag och Per gjorde även en liten peppfilm för att få folk att marschera. Vi var tvugna att göra den från sängen. Jag hade nämligen förvärkar den dan. Några timmar, faktiskt inte så många, senare åkte vi in och födde bäbis. Lite kul ändå…

Vi kommer marschera i Stockholm och bor du där eller i märheten så kanske vi ses?Annars finns det faktiskt 46 marscher till runt om i Sverige. Kolla vilken som är närmst dig HÄR!

EditGår du marschen visar du alltså inte bara att du vill göra något åt mödradödligheten i världen, du får även ett så himla fint regnskydd till din vagn, det här året designat av Mini Riodini. Jag fick mitt hemskickat i förväg så att jag skulle kunna peppa, visa upp och informera lite, tex här på bloggen. Här har vi skyddet i sin påse.Och här har vi det i full karriär. Kommer bli snyggt med hundratals i rad på söndag! (Kanske tusentals?)Kringlan är redo och vi med. Är du?

Kommentera - 3 kommentarer
Föregående artikel Sex efter bäbis...

Sex efter bäbis...

kittyjutbring

Jag läste Lady Dahmers inlägg igår om att ha sex mot sin vilja. Sex för att behålla ”husfriden”. Du hittar inlägget HÄR. Hon är ju en riktigt proffsbloggare som gör snygga inlägg med genomtänkta illustrationer och texter.

Inte som jag som liksom mer bara höftar lite och som det senaste nästan alltid somnat minst två eller tre gånger per inlägg. (Sömnbristen som gör sig påmind när jag ska försöka koncentrera mig antar jag.) 

Hur som helst. Jag minns att det pratades mycket om att ”komma igång med liggandet igen” efter att jag fått Nikki-Lo. Att det var en fråga många ställde, både folk i vården och vänner runt om kring. ”Har ni haft sex än?” Och alltid med penetrationssex i åtanke. (Detta inlägg blir väldigt heteronormativt överlag nu, tyvärr.) Det verkar finnas en utbredd tanke om att det är viktigt att snabbt ”komma upp på hästen igen” efter en förlossning. Att det inte får gå för många veckor eller månader. Som om DET var viktigt att prioritera mitt i allt det där stora andra. Jag trodde därför att jag var ensam i världen om att vilja vänta mycket längre än så. Vi pratade om det här hemma, Per ställde inga krav, jag trodde att det hade med min förlossningsdepression att göra tills vi tog upp frågan i föräldragruppen vi gick i. Det var underbart att höra hur många det var som väntat, flera i över ett år! Och vad fasen, du lånar ut hela din kropp, gör den till en jäkla människofabrik, vissa av oss upplåter där på våra brön i månader eller år till förmån för denna lilla person. Till detta kommer hormoner, läkning, återhämtning, den gigantiska omställningen, den nya arbetsbördan och massa annat! Tro fasen många inte ligger. Jag varken tänker sex eller känner sex just nu, känns varken intressant eller relevant. Min kropp och mitt huvud är fyllda av så mycket annat. Såklart! Jag tror att det är dels myten om mannens omättliga sexlust och dels myten om att 50% av alla småbarnsföräldrar går skilda vägar under det första året som gör sexstressen så stor. Ingen av dessa myter stämmer. Män kan leva utan sex, minst lika bra som kvinnor och dom där 50% är snarare 10 eller nåt… (Minns inte nu var jag läste om det, men det var i ett trovärdigt sammanhang…) Jag känner att det där med att ”ställa upp” inte bara osar 40-tal utan även ojämställdhet. Verkar det rimligt att tjata om sex på någon som inte vill eller känner sig redo? Säger det inte sig självt att i ett förhållande med respekt och jämlikhet så ska ingen behöva ”ställa upp” eller ”bjuda till” sexuellt. Sex med sin partner är ingen rättighet, nåt du bara kan förvänta dig att få för att ni är ihop och lever monogamt. För att sex ska funka ska det finnas en önskan och längtan om det hos båda parter. Varenda tjej jag känner och som jag pratat med vittnar om att hon fått utstå eller ställt upp på mer eller mindre ofrivilligt sex. Det kan vara för att verka belevad, för att killen varit äldre, coolare, tjatat, för att ”få det gjort”, överstökat liksom, men ofta även för att killen inte ska lämna eller göra slut och för att han varit deras kille eller sambo eller man. Plikt och ansvar. Vi kvinnor känner så ofta att vi är skyldiga att tillfredställa mannen, för att förtjäna honom, liksom. Bara grejen att vi kvinnor tenderar att fejka orgasm. FÖR KILLENS SKULL. Vi tycker helt enkelt att det är ok att offra hela vår sexuella upplevelse för att inte riskera att killen ska känna sig misslyckad. 

Att ha fått bäbis är undantagstillstånd på så många sätt, sömnbrist, inga fungerande rutiner, hormoner, läkning… Den som tjatar om sex då borde själv få pressa fram en unge genom valfri kroppsöppning.

Jag har väntat så länge jag behövt, skulle Per ha ifrågasatt det hade jag faktiskt ifrågasatt hela vårt förhållandes existens. Så fasen, släpp sexhetsen, stå upp för dig själv och för den gigantiska prestation du och din kropp utfört! Ställ aldrig upp. Gör du det riskerar du att förknippa sex, din kropp, din lust, ja, hela kalaset med plikt framöver. Ingen bra idé. 

Puss!

Kommentera - 68 kommentarer
Nästa artikeln Ses vi på söndag…
Föregående artikel Lite fetare än v…

Lite fetare än vanligt.

För er som skrivit i kommentarerna om att ni inte har instagram och ändå vill beställa dregglisarna jag gjorde ett inlägg om nyligen, så har jag kollat upp det. Maila bara daddeliten@hotmail.com. 

Som vanligt jobbar jag på med min självbild och min självkänsla. Det är helt ärligt extra tufft nu eftersom att jag gått upp rätt mycket under graviditeten och i ett samhälle där smal är ideal kan det ibland vara svårt att minnas sanningar och lyssna på sitt förnuft. Det är lätt att dras med och känna sig rätt ohärlig och som att det inte är ok och som att jag ”borde göra nåt åt mig själv” som om det vore nån jäkla plikt. Så står jag där i kön på Ica och ser alla tidningar och om hur kändisar blivit av med ”mammakilon” och andra kilon. Då är det liksom svårt att värja sig trots att jag  egentligen vet väldigt mycket bättre. Jag har haft några sånna dagar nu. Sömnbrist gör ju inte saken bättre eller kommentaren jag fick på fejjan idag. Jag hade kommenterat ett inlägg på fejjan om IKEAS brunch och fick ett svar jag kanske inte väntat mig. Och hon har ju rätt, har ju varit extra överviktig det senaste, hehe. (Födde ju för snart två veckor sen…) 

(Jag känner att om hon skriver så här helt öppet, (det var inte i nån grupp eller så) och har öppen profil och allt sånt så har jag ingen anledning att skydda henne.) Det slutade faktiskt med att jag var tvungen att lipa lite över stackars Kringlan när jag satt och ammade där i soffan. Ja, jag är känslig. 

Men fasen vad det är svårt att stå emot och bara känna sig ok och värdefull och allt sånt där som egentligen borde vara helt självklart. Jag är fasen vuxen nu, när ska jag sluta ställa dom här knäppa kraven på mig själv? 

Massa pussar!

Här är vi och grannarna på väg till förskolan för hämtning. Sen är det per med en björn i en annan björn, och sen tvåbarnsfarsan med båda kidsen. Det är inte bara jobbigt, jag är väldigt lycklig eller hur jag ska uttrycka det med. Älskar att vara fyra, ett helt gäng och känner att jag liksom bara känner mer och mer för både Nikki-Lo och bäbisen för varje dag. Igår sa Nikki-Lo ”älskar mamma” och sen ”älskar kjinglan”. Jag blev helt tårögd. Helt magiskt ögonblick. Jag vill så gärna skudda dom från dom här jäkla skitvärderingarna och kraven. Jag vill inte att mina fina kids nånsin ska känna sig fel, fula eller värdelösa så som jag gjort från och till i så himla många år. Tur att det oftast är så mkt bättre på det området nu, men att det skulle behöva ta så många år…?!

Puss godnatt. Nu ska vi se Det Okända på sjuan och sen se om vi går sova nåt i natt. Alltid lika spännande.

Kommentera - 63 kommentarer
Nästa artikeln Sex efter bäbis...
Föregående artikel Pyssel och frust…

Pyssel och frustration.

Just nu står jag upp på vardagsrumsgolvet och gungar min bäbis över vänsteraxeln samtidigt som jag skriver med högertummen. Multitasking. Per lägger Nikki-Lo. Bäbisen har verkligen börjat visa mer humör. Han gillar inte att ligga nånstans utan kroppskontakt, typ i babynest eller på en filt, så som Nikki-Lo brukade kunna göra och har börjat både gråta och gnälla mer. Men fortfarande inte så mycket. Det som är jobbigt är att han liksom bökar runt så på nätterna. Kommer inte riktigt till ro, så halva natten i natt sov inte Per nåt, och andra halvan sov inte jag nåt. Jag låg i Nikki-Los lilla säng och fick ta över efter andra nattamningen, runt två, när Per inte fått en blund. Det blev amning, två bajsblöjbyten, en stor kräks och lite allmänt bäbisgnäll på det. Har inte sovit sen dess faktiskt. Trött! Har fått flera tillfällen men inte kunnat somna helt enkelt. Störigt. Så jag har pysslat lite istället. Innertyget på liggdelen till syskonvagnen var grått med varningsettiketter på, inte så mysigt eller snyggt. Men det fixade jag med nål, tråd och ett mjukt gammalt mint/svart-randigt collegetyg. Tycker det blev helt ok.

Per och Nikki-Lo gick ut och lekte och jag stannade hemma och försökte titta djupt in i bäbisens ögon (fast dom är inte öppna så ofta kom jag på) och fråga mig själv ”vad heter han egentligen?”  Det börjar bli riktigt irriterande nu att vi inte kan enas om ett namn till vår nya unge. Kom igen, hur svårt kan det vara?! Vi har som sagt 2-3 namn att välja bland, men vi har så svårt att enas, det är ju ett stort beslut. Vi försökte skriva för-och emot-listor men det slutade med att Per sa ”vi får nog börja om då, och leta helt nya namn.” vilket jag verkligen inte är sugen på. Vi är för envisa och ego båda två helt enkelt…

Vad heter du min lille vän?

Nu amma igen…

Godnatt. I morgon tänkte jag försöka skriva om förlossningen. Bara jag får lite tid…

Kommentera - 47 kommentarer
Nästa artikeln Lite fetare än v…
Föregående artikel Nästan lite uppr…