kitty-jutbring-head

Vad ger vi våra barn?

Kitty Jutbring

Alltihop nedan har jag snott från fantastiska Peter Svensson. Vän och förebild som jobbar för feminism, jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor. På bilden ser vi hans bonusunge Manja. Hennes mamma heter Nina Rung som jobbar på familjevåldsenheten på polisen samt i andra jämställdhets- och antivåldssammanhang. Peter och Nina har även skapat policyn Huskurage ihop för att få grannar att våga agera när dom hör bråk. Sanna förebilder. Ursprungligen lades detta ut på instagram men finns även på fejan. Dela gärna härifrån eller där. Kram!”Hej @stockholmsstad , på bilden ser ni Manja 6,5 år. Nej, inte hon på reklamtavlan, utan flickan framför med katten på tröjan, det är Manja. Hon passerar den här reklamtavlan och flera andra varje dag. På väg till och från skolan har ni möjlighet att inspirera, utbilda och upplysa Manja om saker och händelser hon kan ha användning för i livet. Manja är nyfiken, vetgirig och har både öppet hjärta och sinne. Hon har ett stort rättvisepatos, brinner redan för antirasism och jämlikhet. Hon snappade upp att just det är viktigt genom att ställa massor med frågor om alla de budskap vi kunde läsa på stan under senaste valet. Hon var 4,5 år då och kunde bättre än många Sverigedemokrater redogöra för grunderna i rasism och varför feministisk politik behövs. Idag passerade vi den här bilden, eller bilder som den här, för tredje eller fjärde veckan i rad. Därför blev jag överrumplad över den klump jag fick i halsen just idag. Falling down -uppgiven känsla. Genuint ledsen och arg. Det är inte det att jag inte tänkt på tavlan som Manja möter förut, men jag insåg plötsligt vilket oerhört slöseri och svek det är mot Manja och alla andra kloka, nyfikna, vetgiriga barn. Ni har alltså en möjlighet att sätta upp kluriga rebusar, räkneexempel, viktig samhällsinformation, antirasistiska budskap, bilder på medmänniskor med stort mod och civilkurage som Tess Asplund och Anders Kompass, budskap om solidaritet som vi kan prata om på väg till skolan. 
Istället så möter Manja bilder på retuscherade kroppar, bilder som ofta förmedlar skeva ideal och reproducerar både könsmaktsordning och idén om att utseende har betydelse för hur lycklig eller lyckad du är. 

Jag vet inte, kanske överdriver jag. Kanske var jag påverkad av att Manja grät i hallen tidigare i morse för att en klasskompis skor fick mer uppmärksamhet än hennes, kanske var det för att jag somnade sent å vaknade tidigt eller att jag läste om ännu ett exempel på mäns våld mot kvinnor redan innan frukost?!

Kanske allt det, eller så är det för att jag helt enkelt är övertygad om att målet med reklam är att påverka och förmedla budskap. Jag skulle önska att ni berättade hur ni tänker om detta. Tack på förhand. P”

Så jäkla bra! Hoppas Stockholms stad svarar. Och om ni läser detta, Nina och Peter så saknar vi er!

Stora pastellsjukan. Nu i kiosk-variant.

Det har väl knappast gått att missa att jag är otroligt peppad över kiosken vi fick ärva av en granne och som jag sen färdigställde med färgrester? Idag ska Nikki-Los fina kompis Mille komma hit och leka i den och min plan var att damma bort lite pollen med en våt trasa, det slutade med över en timmes fix och pill. När jag var klar och började fota blev jag plötsligt mer rädd än nöjd. Detta är ju inte jag! Detta ser ut som nåt sånt där som jag skulle fnissa åt att nån annan gjort. Inte elakfnissa, utan mer varför-måste-allt-va-så-perfekt-och-puttenuttigt-fnisset. Barn ska ju Hakim och fantasi och inte få allt serverat i minsta detalj. Dock tror jag dom kommer kunna leka och ha kul ändå och inte notera färgmatchningen. Fast jag ser det som en varningssignal. Detta får inte sprida sig! 

Litet cafehäng av stol och ommålad soffa från soprummet. I bänken ligger två kockmössor, förkläden och grytlapp. Från Brio och Micki. Kudde från loppis för massa år sen. Bord av lekback, bricka och duk.Två fåglar har landat på taket. Idylliskt, va? Hehe.Kakor, tårtor, bakelser, glassar, klubbor… Servetter, bägare och små papperstråg. Saker vi fått i olika omgångar. Bara pyttelite nytt. Lovar!Inne i kiosken finns stol, krokar, spis, frukt och grönsaker, servis och lite köksredskap. Inget nytt här heller. Stol från soprummet. Himla ful, men Nikki-Los favorit.Ok, krokarna är nya.Faktiskt väldigt mycket frukt och grönt. Det mesta Ikea och lite från Micki.Bricka med trägrejer från TGR, mycket annat där ifrån med. Och kassaapparat som tar både kort och kontanter. Den är faktiskt en fungerande miniräknare. Så pedagogiskt inför framtiden. Ikea.Sugrör, glasskopor och strutar. Vimplarna är en ljusslinga.
Jag är fasen sjuk i huvudet! Nu måste dom ha jäkligt kul i i eftermiddag!

Kram!

Nån som ska till Götelaborg i sommar?

Jag har alltid gillat Kakan HermanssonA och Göteborg, så jag tänkte tipsa:
I dag är det premiär (om jag fattat rätt) för ”Typiskt Göteborg”, en webb-tv-serie i där David Sundin och Kakan Hermansson utmanar bilden av vad som är just typiskt Göteborg. Jag såg trailern där David tatuerar in ett fult ankare och tänkte: ”det där är fasen typiskt Göteborg, där har jag med skaffat fula tatueringar, hehe”. Tänkte att nån av er som läser detta kunde tycka det var kul, eller så är det bara jag som gör det för att jag är göteborgare…hehe. Kolla isf HÄR! (Serien är gratis och tillgänglig för alla att se på webben.)
Vi åker till Gbg strax före midsommar och stannar faktiskt i flera veckor på västkusten sen. Det blir Plikta, Alfons kulturhus, Liseberg… Och framförallt BARNVAKT! Ska bli så himla gött.

Förresten så är min mjölkstockning nästan borta nu. Fast det gör fortfarande ont. Och det är lite kul, det är inte mycket kvar när det kommer till storlek eller volym, hud, där emot finns det gott om.

Jag ska lära mig ”dubbelhelikoptern” tror jag.

Kram!

Vad är havet när det finns en liten kissig fontän…?

Kitty Jutbring

Herregud! Jag skulle kolla mail, istället ligger jag helt utslagen i en solstol på ballen. Så jäkla trött och sliten. Idag hämtar jag Nikki-Lo tidigare på Föris, vi ska till barnsjukhuset och prata astma och allergi. Hon har blivit lite sämre. I morgon sent kommer Per och Kimpan hem. Vi saknar dom. Men fasen, det är verkligen fullt upp ändå. Nikki-Lo är i en period av jag vet inte vad utan dess like? Är det detta dom kallat trots? Det är her som helst sjukt dränerande, frustrerande och framförallt tålamodskrävande. I bland klarar jag det inte och ryter till eller tar tagi henne trots att BUP sagt att det är lågaffektivt bemötande som hjälper henne bäst. Ska jobba vidare på det. Usch! Känner mig som en så kass förälder. Här går jag balansgång några ram runt ”vattentänen” med Vår polare Mille i täten.

Vi hänger alltså vid en sketen fontän. Kimpan och Per, å andra sidan utforskar havet, stranden och stugan i Falkenberg.

Fast vi har det lite fint och kul med, jag och Nikki-Lo. Igår byggde vi tex ihop nästan alla delar tågbanavi har. Sen släppte vi lös batteridrivna loket och kollade på. Underbart!