Kitty Jutbring

Piller is back in da house.

Dagarna går, Nikki-Lo skolas in. Tydligen är hon väldigt bestämd, vill inte sitta still varken i samling eller när dom äter, hon är liksom överexalterad över alla nya leksaker och vill bara leka och röja.
Jag går och funderar på framtiden, försöker att inte glömma av att jag faktiskt är gravve, tänker mest på allt annat som måste fixas. Fast lite tänker jag ju på bäbisen med. Hur ska jag klara av två kids? Vad ska ungen heta? Kommer allt gå bra? Hur ska hen kunna få lika mycket uppmärksamhet, tid och plats och som sitt storasyskon? Det är ju omöjligt, men vi måste ju försöka.
Jag har som sagt inte mått så bra, det märks ju här i blorren med, tyvärr. Men nu har jag fått krypa till korset och börjat äta mina piller igen, efter noggrant konsulterande med läkare och mvc.
Så jag ser framåt och hoppas det blir bättre.

Kram!

Kommentera - 15 kommentarer
Föregående artikel Ett jäkla klipp!

Ett jäkla klipp!

Andra inskolningsdagen. Sova på beställning på nytt ställe kan ju inte vara lätt. Även om farsan var med. Nikki-Lo skrek mest och högst av alla och jag förstår henne. Det är med blandade känslor jag säger hejdå på morgonen.

20140820-214240-78160180.jpg

20140820-214240-78160970.jpg
För övrigt klippte jag av luggen. Vet inte riktigt varför, men håret håller ju på att växa ut är tanken, och då föredrar jag ändå luggen kortare än nacken, så det gör inget hur som helst.

20140820-214417-78257213.jpg
Idag går jag in i vecka 14 och mår sämre än nånsin både psykiskt/hormonellt och fysiskt.
Kram, godnatt!!

Kommentera - 11 kommentarer
Nästa artikeln Piller is back i…
Föregående artikel Fortfarande ägd?

Fortfarande ägd?

Ligger i sängen och försöker bara a n d a s… Fick en sån jäkla måilla-attack. Tror det är för att jag missade att äta nåt nu på kvällen. Måste liksom hålla perfekt koll på mat- och Lergigan Comp-intag nu annars blir det så här. Som grädde på moset får jag den här frågan av Pär ”Pappapastell”:

20140818-223416-81256386.jpg
Känns så sunkigt. Ingen aning vad det stod i våra kontrakt, men antar att dom självs har rätt till sina bilder fortfarande. Vet att dom tex visade hela ”min” säsong i repris för ett par år sen. Folk sa det till mig iallafall, såg inte en sekund. Det finns så himla mycket ut mitt förflutna jag önskar jag bara kan RADERA! Så mycket jag gjort, situationer jag ”hamnat” i… Den senaste tiden har jag ibland legat vaken i ångest över minnena. (Ingen mindfullness här inte.) Det jobbiga är ju att jag vet att jag gjorde alla dom där valen av så fel anledningar. Jag kände mig värdelös och hade inget att förlora liksom. Om jag fick uppmärksamhet och syntes så fanns jag åtminstone. Jag minns att jag tänkte att ”tänk om jag blir nån folk känner igen, då kommer jag äntligen bli värd något”, men jag har aldrig känt mig så tom som då. Under flera år tappade jag kollen totalt på många plan.

(Såklart finns det en massa andra aspekter på alltihop att se om vi tex skulle tänka lite positivt, men just nu mår jag för illa för det, ok…;))
Hur som helst. Vill inte tänka på det mer, då somnar jag inte sen. Men det är fasen skönt att bara få sätta ord på det ibland.

Just nu ligger en så fin liten människa och andas små varma puffar bredvid mig.

20140818-224127-81687787.jpg
Åh, vad jag vill att hon får självkänsla, självförtroende med sig direkt och inte blir som mig. Sån tur att hon har en sån bra farsa. I morgon börjar hennes inskolning. Sån läskig tanke att hon redan ska in i ”systemet” på nåt sätt. Jag vet att hon kommer gilla det, att hon behöver träffa lite kids, att vi behöver tid för våra jobb och att det finns många som upplevt skolan som någonting bra, det är bara ändå lite vemodigt. Hon är så liten, ändå ska hon redan slussas in liksom.
Massa godnatt.

PS: Pär skrev ju såklart sådär för att han undrade i största välmening. Han är grym som bryr sig så jag säger tack till honom!

Kommentera - 19 kommentarer
Nästa artikeln Ett jäkla klipp!
Föregående artikel Bästa bajstipset.

Bästa bajstipset.

kittyjutbring

Ibland är saker så simpla att dom går helt förbi trots att dom är mitt framför näsan på en. Eller under näsan. Och stinker, bokstavligen. När kidsen börjar bajsa fastare börjar ju även odören tillta och det blir ganske outhärdligt väldigt fort i blöjhinken. När mamma var här för ett par veckor sen blev stanken plötsligt mycket mer uthärdlig. Vi kunde plötsligt tömma mer sällan, ja till och med vänta tills påsen och hinken var full. En dag hör jag Nikki-Lo och mamma inifrån toan:”hejdå, bajset” och sen en smäll och ett spol. Då gick det uppför mig, mysteriet med stanken som försvann var löst: Ploppa i bajset från blöjan i toan, spola och vik ihop (den typ tomma) blöjan och släng den.
Du som läser kanske redan praktiserat tipset i flera år, men för oss andra är det bara att känna sig lite dumma och börja ploppa bajs!
Tack, mamma!

Kommentera - 20 kommentarer
Nästa artikeln Fortfarande ägd?
Föregående artikel Vego-tips.