Kitty Jutbring

Puuuss, pappa!

kittyjutbring

I går kom Per äntligen hem. Nikki-Lo var helt överlycklig och pussade, kramade, ropade och tittade på honom nära nära i säkert en halvtimme. Så himla skönt. Och ett till stort tack till morsan! Vilket jäkla lass hon dragit!

20140730-151603-54963800.jpg

20140730-151603-54963068.jpg

20140730-151605-54965265.jpg

20140730-151604-54964521.jpg
Återkommer strax till dom här skorna. Jag fick nämligen anledning att sätta ner foten! Nu del två av inskrivningen på mvc!

Kommentera - 1 kommentar
Föregående artikel Plastnamn!
Kommentera - 7 kommentarer
Nästa artikeln Puuuss, pappa!
Föregående artikel Dålig smak och "…

Dålig smak och "ingen känsla för kvalitet"!

Nån som minns den där klassiska ”fråga folk på stan”-enkäten om barnarbete?

20140728-145015-53415102.jpg
Den är både väldigt hemsk och väldigt rolig. Jag kom att tänka på den här om dan när nån sa att ”barn har så dålig smak” och det är faktiskt en spaning som även jag har gjort (med miss ironi, naturligtvis). Varken känsla för kvalitet eller smak, helt enkelt, var ska detta sluta? Ett exempel på just detta lever och frodas just nu i min direkta närhet:
Nikki-Lo ärvde till sin förtjusning och min fasa ett par rosa Foppatofflor av min Gbg-kompis Lovisa. Att dom skulle påverka Nikki-Lo så djupt kunde jag aldrig ana. Trots att massor av par fina, roliga och snygga skor trängs i vår skolåda här hemma är det bara Foppisarna som gäller. Hela tiden. I badet, ute, inne…konstant. Nästan lite störigt. Dom och mormors kläder är det hetaste just nu.

20140728-145442-53682805.jpg

20140728-145443-53683506.jpg
Kram!

Kommentera - 5 kommentarer
Nästa artikeln Plastnamn!
Föregående artikel Jag är en liten…

Jag är en liten lök.

Skäms att vi inte gjort detta förrän nu…

20140727-221514-80114695.jpg

20140727-221514-80114970.jpg

20140727-221514-80114389.jpg
Lovar att detta var första gången av många.
Nu saknar vi allt Per. Nikki-Lo frågar efter pappa varje dag.

20140727-221607-80167584.jpg
Det har visst gått så himla bra för honom och hans band (New Tide Orquesta) i Brasilien. All merch och alla skivor sålde slut redan efter andra spelningen, i går sprang han en mil för första gången i hela sitt liv. Han och bandet går på fancy vegorestauranger och får nya fans. Underbart men jäkligt provocerande. Jag är ärligt talat fortfarande under isen. Men fasen vad jag kämpar!
Ställer klockan, tar mina piller, tvingar mig att tänka, äta, laga mat, tvingar mig ut. Idag tog jag cykeln till stan för att köpa en tvålkopp, mamma/mormor och Nikki-Lo tog t-banan. Fast jag egentligen bara ville ligga och pusta och kräkas hemma. Jag kände bara att om jag kommer ut i luften och rör mig lite, så kanske, kanske allt känns bättre.
Det är liksom inte bara illamåendet utan allmäntillståndet. Jag minns en metafor från min förra graviditet:
Om du ser på en människa som en lök, tänk dig att dom innersta skikten är sunt förnuft, vanlig hyfs, ja, sånt där basic och ju längre ut du bläddrar bland lagren desto mer härlig och speciell blir personen. Humor, roliga egenheter, charm, utstrålning, viktiga saker, dom ligger längst ut. Nu när jag är så här så känner jag mig helt utan allt det där sista. Jag är tyst, sammanbiten, bjuder inte till, skämtar knappt alls, jag är väldigt dämpad, har kort stubin och litet tålamod, (förlåt, mamma!) det är som om jag lever i en liten äcklig hormonkokong, och är som är en liten skugga av mitt forna jag. Mamma sa till och med idag att Nikki-Lo nog märker av det där, även om jag anstränger mig med henne och att det är därför hon är extra uppmärksamhetssökande och utagerande. Hon kastade massa saker i köket idag tex.
Som det känns nu är det som att jag inte ens kan föreställa mig hur jag nånsin igen kommer ha energi, vara positiv eller vara fysiskt mysig med nån människa igen. Förutom Nikki-Lo.
Nån som känner igen, snälla?

Ändå har jag sån otrolig hjälp av mamma! Tack!

Kommentera - 20 kommentarer
Nästa artikeln Dålig smak och "…
Föregående artikel P-piller för män…