Kitty Jutbring

Nej! Inga julklappar, tack!!!

kittyjutbring

Jag och Per hade en diskussion och sen sa vi till alla släktingar att nu fasen får vi ta oss samman, vi alla har redan så sjukt mycket prylar! Och ofta, om vi ska vara helt ärliga, så köper vi dom där julklapparna mest för att liksom köpa nåt. Särskilt som jag och Per kämpat som fasen för att bli av med prylar dom senaste månaderna… (Sanningen är att vi säkert har åtta nya loppislådor och lika många med prylar som ska säljas på Tradera på vinden nu.) Ibland känns det nästan hopplöst, som om det aldrig kommer ta slut, men då brukar Per kliva in och säga att vi faktiskt kommer framåt hela tiden. Vi har rensat lådor, skåp, garderober och pappershögar, och jäklar vad hård och osentimental jag blivit. Vi har skänkt, återvunnit och slängt bort sånna offentliga mängder krafs. Jag har verkligen fått möta den galna samlare jag varit i många år, som sökt lycka och trygghet i saker och prylar och jag vill aldrig dit igen. Vi har fortfarande, trots detta, säkert en tredjedel kvar att göra här i lägenheten, men efter ett ryck idag börjar det faktiskt visa lite resultat. Äntligen. Och det är mycket lägligt, perfekt lagom till en middag med kompisar i morgon och Nikki-Los två-års-öppet-hus på lördag. Alla som kommer hit kommer kunna se golvyta. Woohoo! Hur som helst, det jag skulle komma till är att vi faktiskt till och med har satt ner foten och sagt till alla släktingar vi ska fira jul med att vi fasen inte önskar oss nåt, och att vi gärna skiter helt i julklappar. Förutom till kidsen. Men även där vill vi hellre ha nåt begagnat eller bara en grej till Nikki-Lo än en massa nya dyra plastsaker bara för att. Hur många gånger har vi inte bevittnat födelsedagar och jular där paket bara slits upp på löpande band utan varken tacksamhet, känslor eller respekt? Det där lät hårt, men ungarna blir liksom förändrade när paketen bildar berg framför dom. ”Va, fick jag bara en sån? Får jag inget mer? Är dom slut nu, var är mitt tv-spel jag önskade mig? Det är orättvist! Hur många paket fick du? Du fick ett mer än mig. Jag hatar er!” Typ så. Själva har vi köpt ca tre paket till Nikki-Los födelsedag och tre till jul. Det räcker ju! Det blir lätt så galet annars, som sagt.

Så slutligen vill jag bara säga att jäklar vad det är skönt att rensa!! Det är som att jag blir lättare för varje pryl jag gör mig av med. Jag rekommenderar det verkligen. När jag förr kunde känna avundsjuka på folk med massor av dyra prylar och fulla walk-in-closets så känner jag mig nu bara matt: hur orkar dom?
Massa kramar!

IMG_6168.JPG

IMG_6169.JPG

Kommentera - 13 kommentarer
Föregående artikel Tack för present…

Tack för presenten, Ulrika!

kittyjutbring

Kolla vad som kom på posten. En spontan överraskning från okänd ort! En fin träask som liksom prickar in alla rätt:
-ingen plast
-återanvändning
-Pippi Långstrump som ju är det hetaste av hett just nu här hemma…
-lagom till två-års-dagen.

IMG_6329.JPG

IMG_6331.JPG

IMG_6332.JPG
Per kände igen avsändarens namn dessutom, tydligen är hon en flitig lyssnare av hans musik… Både hans klassiska projekt och popen. Hurra och tack så jättejättemycket! Vi ska ha det under uppsikt och se till att inte en endaste bit försvinner! Så himla, himla gulligt.

Kommentera - 1 kommentar
Nästa artikeln Nej! Inga julkla…
Föregående artikel Fast i hissen, u…

Fast i hissen, utanför står Nikki-Lo med nyckeln...

kittyjutbring

Ja, fasen, vilken dag det var igår! Per var på akuten (igen!) och fick efter röntgen, EKG och tusen andra tester reda på att han fått en lunginflammation OVANPÅ sin hjärtsäcksinflammation. (Vilket tydligen inte är helt ovanligt.) Så nu är det kortison- och antibiotikakur för honom. Redan idag jag jag kunnat ana en skymt av en liten förbättring… Han vek tex en halv hög tvätt. Bra jobbat! Och just det, jag hintade om att det hände nåt igår… Jo, så här var det, jag hämtade Nikki-Lo från förskolan vid 15, vi gick via Ica hem och jag kom på att vi ju kunde bära upp lite grejer till vinden. Jag har lite svårt att ta det lugnt när jag väl kommer igång, så trots att jag är i vecka 27 och väl egentligen inte ska kånka och hålla på för mkt själv, så tog vi hissen till plan sex. Väl uppe på vinden höll vi på ett bra tag att greja och jag hittade dessutom lite saker som jag kunde göra mig av med direkt, bara att ta med ned till soprummet på gården.
Allting är ju väldigt automatiskt och hi-tech i vårt hus, det behövs nyckelbrickor överallt, och speciella till tvättstuga och vind, av säkerhetsskäl. Hur som helst! Nikki-Lo älskar att sköta dom där brickorna och gick runt med nycklarna i ett band (med säkerhetsöppningslås) runt halsen. Bara det att när jag ställde in grejerna som skulle till soprummet i hissen så gick dörren igen med henne på andra sidan. Normalt är det ju bara att trycka på våningsplanets nummer eller på ”dörröppnar-knappen” så går dörren upp igen och familjen kan förenas, men nu var vi på vindsplanet, och då vill hissen ha den jäkla brickan. Hissdörren vägrade gå upp.
Jag fick sån panik. Blev helt kall. Hörde henne där på andra sidan dörren. Ensam och inte ens två år. Jag försökte tänka. Vad kan hända? Tänk om nån kommer och hittar henne, nån ond? Jag står på ena sidan en tjock ståldörr utan nyckel och hon står på andra sidan ensam och liten. Jag försökte komma på nåt. Det gick inte att prata med henne genom dörren kändes det som, så jag tryckte på femman, åkte ner en våning, sprang upp till henne igen där hon stod bakom den låsta glasdörren på den lilla trappuppgångssnutten mellan vindsförråden helt ovetandes… Detta kanske inte låter så hemskt, men jag fullständigt fick panik. Hon hade nyckeln, Per var på akuten, lägenheten var låst, vi har ändå ingen extranyckel till vinden, och på detta: min mobil var nästan död. Klart jag bara kunde knacka på hos första bästa granne tills nån öppnar som kan komma och öppna, men då måste jag ju lämna henne där under tiden, och då kan ju vem som helst råka komma dit. Nån ond. Jag panikringde till våra grannar ett par gårdar bort, dom som har sin unge på samma föris som Krabban. Och jag undrar om dom fattade vad jag över huvud taget försökte säga. Så himla osammanhängande var jag. Plus att batterierna ju snart var slut. Men jag tänkte att om nån av dom kommer så kan ju iaf en av oss sitta vid glasdörren och vakta det stackars varvet när vi letar upp en ny nyckel. Fast när jag väl lagt på kom jag på att kanske kan jag instruera Nikki-Lo lite genom glaset, men vågar jag? Tänk om hon fastnar i hissen, klämmer sig eller vad som helst? Det är ju som sagt en väldigt ny hiss, med sensorer som gör att det inte går att klämma sig, så efter lite snabb överläggning med mig själv så ropade jag ”Nikki-Lo, kan du trycka på hissen?” Hon har precis börjat nå upp till knappen så hon gick bort till hissen och tryckte. Dörren gick upp. ”Kan du gå in i hissen, Nikki-Lo?” Hon tvekade. Såklart, hon har ju aldrig fått åka hiss ensam. Dörren gick igen, hon vågade inte gå in själv. Jag försökte igen: ”Om du trycker på hissen igen, och går in i hissen så kommer mamma och hämtar dig och möter dig i hissen, kan du gå in i hissen?” Herregud, var detta verkligen en smart plan? Jag ser hur den lilla människan går bort mot hissen igen, trycker, dörren går upp och hon försvinner utom synhåll. Jag rusar ner en våning och trycker på hissknappen. Jag hör hur den startar och jag hoppas hon inte hunnit gå ur eller trycka på några andra knappar… Så öppnas dörren och där står hon! Alltså, jag fattar om det låter överdrivet, att detta egentligen bara är en liten dum grej, som dessutom var mitt fel, men det var som att jag inte sett henne på veckor! Jag kastade mig mot henne i slowmotion, hivade upp henne i famnen, tog nycklarna och bara pussade och kramade henne om och om igen. Hon måste undrat vad fasen morsan höll på med. Hon hann ju aldrig ens bli rädd, kanske lite förvirrad på sin höjd. För mig där emot var det fruktansvärt. Helt svettig. Vi sprang ner till bottenplan lagom för att få syn på vår fina (om än något förvirrade) hitringda granne som stod utanför och undrade vad fasen som stod på, och hur jag tänkt att han skulle komma in i porten. Vi öppnade och jag halv-förklarade vad som hänt, samtidigt som jag liksom klängde mig fast vid Nikki-Lo, fast det var jag som bar henne… Sen gick vi till soprummet och han hjälpte ha oss slänga det som var upphovet till allt knas och jag var både skärrad, upprymd, supertacksam och överdrivet kärleksfull hela tiden, så där som jag minns att folk ofta blir på fyllan. ”Tänk ändå att ha grannar som er, ni är så fina! Nu löste det ju sig, men om det inte hade gjort det så är jag så lycklig som har er! Det ger sån trygghet, jag var ju helt ensam. Ni ställer upp så himla fint!” Sen bestämde jag mig för att aldrig mer åka hiss med Nikki-Lo. Det gjorde vi inte heller på säkert en sju minuter, tills jag mindes att vi hade tvättid. Och när vi kom upp från den hade jag sex missade samtal, på gården stod bud från Babyland. Syskonvagnen är redan här! Budet hade som tur var inte hunnit gå än, så vi fick åter kasta oss i hissen jag och Krabban. Fasen alltså. ”Upp på hästen igen” är det inte så dom säger? Det kanske var lika bra, annars kanske jag hade utvecklat nån hissskräck. Är jag konstig som upplevde det så stort inom mig? Är det att jag känner mig extra utsatt som gravid? Dom där vackra små sköra varelserna! Det är så läskigt att tänka på hur viktig en som förälder är, hur beroende dom är av en. Och hur lätt det verkar vara att klanta till det, och villa risker det finns på dom mest trygga platser. Så jäkla glad att hon finns!
Puss godnatt! Vi som nästan fixat klart hallen, nu ser det ut så här igen.

IMG_6326.JPGEtt typiskt superlyxigt lyxproblem. Förövrigt vill jag packa upp vagnen direkt och börja montera. Per hindrade mig. Vänta tills efter kalaset iaf, sa han. Vi har öppet hus för Krabbans kompisar med föräldrar som vill fira två-års-dag på lördag. (Hon fyller 3:e) Och det kan nog vara en bra ide att vänta lite med ännu mer stök. Fast det är svårt.

IMG_6334.JPG

Kommentera - 22 kommentarer
Nästa artikeln Tack för present…
Föregående artikel Låste ute mig, e…

Låste ute mig, eller var det Nikki-Lo?

kittyjutbring

Fy fasen vad massa grejer som hänt idag! Skriver i morgon, men jag kan ju hinta om att jag låste in mig själv i hissen och låste ut Nikki-Lo i trappuppgången utanför vinden med nycklarna kring halsen. Sån panik! Sån svettattack! Hörs imorgon!

Kommentera - 2 kommentarer
Nästa artikeln Fast i hissen, u…
Föregående artikel Veckan: inställd.