Tvångs-tabu.

Vill först tacka för fantastiskt värmande och underbara kommentarer från förra inlägget! TACK!

Inte bara det att vi helst ska vara lyckliga och duktiga och traska tunt på rosa moln när bäbisen kommer, vi ska även brottas med allt det jobbiga i tystnad. För nu verkar det faktiskt så, jag har pratat med många, läst era inlägg här på bloggen och forskat runt lite, som att dom flesta upplever den första tiden mer eller mindre skitjobbigt. Nåt jag trodde var ovanligt har visat sig vara väldigt vanligt och…ja, helt enkelt ”normalt”. Men det finns en sak som är en del av detta jobbiga, och som verkar vara ett stort tabu, som jag nästan inte hört nån prata om förrän det togs upp senast jag var på gruppmöte på BVC: tvångstankarna.
Tänk dig att någon ger dig en stor diamant och säger: ”ta hand om den här tills jag kommer tillbaks. Du måste ha den med dig hela tiden. Den är ovärderlig och om du så mycket som skrapar ytan så får det gigantiska konsekvenser” Visst hade det varit jobbigt? Att åka buss, vara ute bland folk, speciellt på kvällen. Och visst hade man tänkt när man gick över en bro: tänk om jag slänger i den! Och tänk om jag tappar bort den eller har sönder den?! Och det är lite samma sak med bäbisen, fast den är ännu mer ömtålig, värdefull och dessutom rätt jobbig och krävande. Så det var skönt att prata tvångstankar. Så här står det i boken ”Nya Bebishandboken”, och det är det enda ställe jag läst nåt om detta faktiskt.

20130219-133847.jpg

Vår BVC-dam berättade om en kvinna som inte vågade gå in i köket alls den första bäbistiden, för där inne fanns knivarna. Hon var så rädd att göra illa sin bäbis. En pappa hade tankar om att slänga ut sin son från balkongen. Ytterligare en var rädd att släppa sitt barn i golvet. Själv kan jag få tvångstankar när jag dricker nyponsoppa. Tänk om jag slänger den varma drycken över Krabban och hennes lilla kropp?! Tänk om tankarna påverkar handen utan att jag kan styra det? En kväll i förra veckan fick jag ställa bort koppen en stund. Det var väldigt skönt att höra en diskussion på det här ämnet. Jag tror många tror att dom blivit knäppa och nästan onda fast det egentligen handlar om att man är ny, ovan och orolig. För som tur är finns ju spärren där som gör att tanken aldrig ens kommer i närheten av handling, men läskigt är det. ”Och varför tänker jag så här när jag älskar min bäbis så mycket?” Den mänskliga hjärnan är skum, och verkar alltid vilja testa gränserna. Känner du igen dig? I så fall är du inte ensam, men detta är inget det nästan nånsin pratas om. Det var väldigt skönt där i gruppen, att lufta och lyfta på även dom smutsigaste små stenarna och få känna sig precis likadan som alla andra. Lite gött neurotisk, alltså. Tack och hej för nu! Och glöm inte att GlamMom-tävlingen om 3 presentkort a 500 kr, som jag la ut i måndags fortsätter hela veckan.

  1. Hej.

    Inlägget görs betydligt senare men tycker det är tragiskt att man kan betraktas som farlig eller galen av vissa inkompetenta nollor inom psykiatrin (något jag upplevt) när detta är ett så vanligt fenomen. Har inte upplevt att detta är något ämne vissa av läkarna/psykiatikerna är så insatta i. Har upplevt att detta inte är något man kan eller vågar prata om pga rädslan av att barnet skall tas ifrån en.

    Har fått köpa min terapi och min son mår alldeles prima.
    Har haft tvångstankar kring matning (att förgifta honom, ge honom fel mat etc) varav jag fick inre bilder att detta hade skett (skitläskigt) varav jag började att undvika att mata honom och undvek att vara själv med honom. Problemet med ocd (tvångstankarna) var att jag hela tiden tvivlade på om det skett eller inte (varav jag försökte minnas/ta reda på fakta om vad som egentligen skett) .. hade inget minne av att jag hade gjort någonting farligt men ”tänk om” … tänk om jag har gjort något jag inte minns… detta skapade en fruktansvärd ångest och självhat. Jag kunde titta på min son och undra om han var frisk eller om jag hade skadat honom men att det inte syntes… funderade även på att lämna familjen ett tag då jag ansåg mig vara ”en risk”

    Älskar min son över allt annat och anser att kvinnor måste vara öppna med detta för att kunna få bättre bemötande och bättre vård.

    Mvh anonym

  2. Tvångstankar är otroligt obehagligt men helt ofarligt. Har själv mycket av dessa tankar. Väldigt viktigt att vara öppen om de och tala om för andra om sina tankar så det inte blir ett stigma.
    Allt gott till alla!
    Låt oss vara starka tillsammans!

  3. Tack tack tack för detta inlägget. Jag är nybliven mamma åt världens finaste flicka. Jag har gråtit floder över mina hemska tankar.. Jag har varit/är LIVRÄDD att göra henne illa. Att jag skulle vara en hemsk mamma och att OM det skulle hända henne något.. Jag har känt mig så dålig att jag ens kunnat tänka så. Jag får ångest bara jag tänker på det. Hon är verkligen mitt allt..

  4. Det där hade jag också när min son var alldeles nyfödd! Hemska tankar på att jag skulle skada honom kunde liksom flyga förbi i huvudet och göra mig gråtfärdig. Nu när han är drygt ett och ett halvt får jag dem mycket mer sällan, dock kan jag ofta se framför mig att han skadas eller något händer honom och blir orolig och ledsen och måste kontrollera att han mår bra.

  5. Åh känner igen mig! Hade hemska tankar om att slå i bebisens huvud i en bordskant eller tappa honom :(. Slutade med att jag satt så långt bort från bordskanter jag kunde och undvek att gå och bära så mycket jag kunde.. när jag gjorde det så höll jag krampaktigt och gick som en nysketen treåring. Mycket långsamt och underligt. Skönt att se hur andra gjort/tänkt/nojat. Vi är ett märkligt släkte.

  6. Kitty du är modigast i världen! Älskar att du så öppet berättar om allt som vi är så många som känner igen oss i. Hade jag läst din blogg och dess kommentarer när jag var färsk mamma hade jag sparat många tårar, mycket skuld och timmar hos psykolog. Kan även tipsa om SvD:s artikelserie om tvångstankar som berör det här med nya mammors tvångstankar och tipsar om böcker på temat. Kram på dig, Kitty, och din fina familj! Snart vänder det!

  7. Tack Kitty för att du vågar skriva om detta! Har själv massor av ”katastrof/tvångstankar” på allt möjligt hemskt som skulle kunna hända min bebis. Detta verkar vara så vanligt bara att ingen vågar prata om det. För man blir ju rädd för att man är tokig! Jag tror dock det är den otroliga kärleken till ens barn och beskyddarinstinkten som skapar alla möjliga tänkbara konstiga situationer o händelser för att vi ska skydda o förutse potentiella faror.

  8. Hade med en massa tvångtankar. Ibland var jag så trött så jag knappt orkade känna kärlek till barnet. Var mest arg och irriterad ett tag. Bäbisen var aldrig nöjd vad jag än gjorde. Jag kunde pröva 1000 olika saker för att få bäbisen nöjd o det var bara gnäll o skrik. Kände mig värdelös. Sedan visade det sig att bäbisen var allergisk och med mjölfri vällig blev bäbisen nöjd. Här hade jag varit helt självbesatt o tänk att jag var skitdålig mamma för bäbisen var missnöjd o gnällig så var det ”bara” allergi!!!

  9. Minns att jag i början ofta drömde att jag betedde mig helt ansvarslöst. Var tex ute och cyklade med lillen under armen. Tänkte i drömmen att det kanske inte var en jättebra idé, och precis efter så tappade jag honom. Skönt då att vakna. I efterhand har jag tänkt att de läskiga drömmarna var ett sätt, om än helt omedvetet, att hantera rädslan för att göra fel. Praktiskt på något vis.

  10. Hej Kitty! Underbar blogg du har:) vill bara skriva att jag hade exakt samma tankar när jag väntade mitt första barn. Vi flyttade till hus i samma veva och på övervåningen var det ett stort rum som var tänkt som vårt sovrum(ja, det blev oxå så). Problemet var att det rummet hade en balkong och jag var livrädd för att jag skulle kasta ut bebisen där. Jag försökte på alla sätt att övertala min sambo att vi skulle ta rummet nere istället. Ett ”tryggt” rum på nedervåningen. Problemet var att det rummet var minimalt och vi skulle nätt och jämnt få plats med sängen.

    Trots det så ville jag att vi skulle ta det rummet så att jag inte skulle kunna kasta ut bebisen från balkongen! Helt sjukt så här på efterhand:) jag hade även fler sjuka tvångstankar( knivar, vägen, spisplattor.. Ja i stort sett allt som skulle kunna vara farligt). Nu är mina tankar nästan helt borta och med barn nr 2 var det inte alls så här!

    Hjärnan spelar oss spratt och tänker man så är det lättare att kontrollera tankarna utan att de utmynnar i ångest. Man är så rädd att något ska hända det bästa man har att man kanske orsakar det själv! Det går över och man lär sig ( någotsånär) att leva med rädslan att något ska hända sitt barn. Man kommer alltid vara rädd att det ska hända något!

    Tusen kramar från mig!

  11. Men herregud Kitty! Du är ju helt underbar! Känner nästan för att gråta en skvätt av ren lättnad! Vi försöker bli gravida, hade ett missfall för en månad sen och är eventuellt gravid nu igen. Redan nu INNAN jag ens har en bebis känner jag av dessa tvångstankar, ett tag var jag nästan rädd att ens BLI gravid för tvångstankar, och tänk om jag inte fixar det”. Försökte prata med mina kompisar som inte förstod vad jag pratade om, typ jaja jag har spillt kaffe på mitt barn och det har gått bra blabla.. Känns sååå skönt att du tar upp så viktiga och känsliga ämnen. Tack för en underbar blogg!!

  12. Jag har hört ngn gång att de som har tvångstankar är de som inte lever ut ”tokerierna”, det är de som är sunda och friska, man reflekterrar över hur farligt/galet det skulle vara, hade man varit galen hade man inte gjort det.. Det som är det viktiga/fokuset i livet är det man får tvångatankar om, tex om du ska på en anställningsinetvju oroar man sig att få spelet och hoppa upp på nya chefens skrivbord, är man i kyrkan att man plötsligt skulle ropa heja Gud så högt man kunde.. Ja du förstår..? Så med en nyfödd bebis, som är helt beroende av en, så hamnar fokus och nojorna här. Helt ”normalt”

    1. Exakt så har jag fått det förklarat för mig! Jag har inte haft så många tvångstankar om mina barn men väl känt ett enormt sug att rusa ut från höjder och hoppa eller att med bilen inte svänga i den skarpa kurvan utan köra rakt fram. Har man dessa tvångstankar kan man alltså vara helt lugn, det är det de är till för!

  13. Hej! Jag är kbt teraput och hade även jag lite tvångstankar, bäbis i brasan osv…det hjälpte att tänka på dessa tankar som alla vanliga tankar, hjärnan poppar up saker bara för att den gör det. Människor som skadar barn blir inte ledsna av att ha sådana tankar, de är på andra sidan skalan. Försök inte tänka ” positiva” tankar istället, låt dem vara passbye. Hoppas det hjälpte någon.

  14. Såna tankar tror jag i princip alla har.
    Är man däremot orolig att man faktiskt skulle kunna göra sitt barn illa på riktigt.. Tex när man mår riktigt dåligt och har det skitjobbigt, då måste man prata om det, söka hjälp!
    Tyvärr var det en av orsakerna till att jag blev sjukskriven när mitt barn var 6 månader, jag vågade inte vara ensam med barnet 🙁
    Det plus att jag önskade att barnet skulle..försvinna, Och jag var säker på att jag inte skulle sakna barnet.
    Jag ångrade på riktigt att jag ens skaffat ett barn.
    Barnet är nu 4 år och jag älskar barnet mer än allt annat.
    Men det tog en sjukskrivning, hjälp av familj & vänner samt samtal med Bvc-psykologen för att jag skulle börja älska mitt barn.
    Det blev dessutom lättare ju äldre barnet blev.
    Jag har alltid älskat små bebisar mer än barn som är några år.
    Mitt eget barn blev det tvärtom med.
    Jag vill ha fler barn men jag vet inte om jag vågar ha ännu ett..

  15. Underbar blogg! Känner igen mig något enormt och jag och sambon har också dessa tvångstankar, allt från knivar, kasta i sopnedkast till att ”råka lägga in i micron” det är helt galet men förhoppningsvis fyller rädsla en bra funktion. Precis som många skrivit så är det inte de som är rädda att köra in bilen i bergsväggen som faktiskt gör det. Samtidigt har jag suttit med kvinnor som talat om hur sjukt de tycker det är med föräldrar som tappar det vilket för min del leder till ännu mer tvång då man inser att man kommer bli fördömd om man inte klarar av det enorma ansvaret! Ja ibland blir det lite moment 22 av det! Därför är det gött att läsa din blogg och inse att man själv inte är galen. Genom att dela bördan gör man den lättare, när man inser att andra har samma tankar minskar ens egna då det inte blir lika farligt! Tack än en gång för det du gör, underbart!

  16. Kommer ihåg hur glad jag, som nybliven morsa, blev när min mamma berättade om de tvångstankar hon hade haft när hon fått min storebror. Hur hon gick och halvhögt upprepade, som ett mantra, ”Bebisen i höger hand, soppåsen i vänster” när hon skulle slänga soporna, livrädd för attråka slänga brorsan! (Han mår för övrigt fint och har inga problem med sopnedkast)

    Hoppas det går bra för dig (och din mamma!) nu när killen är iväg. Ha en fin helg!

  17. Tack för att din blogg finns! Har barn i samma ålder som du och när jag går in p kvällarna och läser din blogg känner jag mig så normal…..att det tar tid!
    Vad är det för bok du läser?
    Stor kram

  18. Jag har inte min bebis ute ännu, men när jag tänker på bebisen, i helt vardagliga situationer, som att typ byta blöja på vårat fina skötbord vi monterat upp, eller lyfta upp henne från vagnen och liknande, så går tanken ALLTID över i att hennes huvud går av. Spelar ingen roll om jag tänker att jag håller i henne eller min sambo eller någon annan, tanken slutar alltid så. VARFÖR?`Känner mig ju som världens hemskaste person. Vågar faktiskt inte ens skriva mitt riktiga namn eller länka till min blogg nu när jag skrivit det här..

    1. Hej E!
      Jag har varit/är precis som du med undantag att jag alltid drömde om att bebisen skulle tappa huvudet. Det har jag drömt innan jag varit gravid och även under graviditeten men än så länge (tack och lov) inte nu när han är född. Drömmarna har börjat olika men alltid slutat i att bebisen har tappat huvudet och att jag har satt tillbaka det. Jättekonstigt!! Och fruktansvärt otrevligt att drömma så! Ibland har det inte ens varit min bebis utan någon annans. Du är inte ensam och det är skönt för mig att läsa att inte heller jag är ensam! =) Tack!!

  19. Oooja om jag gör. Trodde jag skulle slänga ut min dotter från balkongen. Livrädd var jag. Detta berättade jag inte för någon. Varken min make, BVC eller någon annan, jag vågade inte. Fick för mig att soc skulle ta henne ifrån mig och att jag skulle bli inlåst typ. En dag några år senare på en psykiatrikurs så nämner min lärare detta och jag räckte sedan upp handen och tackade henne för att hon nämnt det. Nu äntligen sa jag, nu kan jag släppa det och det var en lättnad att få veta att jag inte vart galen.

  20. När min son var nyfödd var jag alltid livrädd för att jag skulle tappa honom i trappan. Jag riktigt såg framför mig hur han rullade ner för trappan från övervåningen. Usch, får ångest bara jag tänker på det…..

  21. Å jag vågade inte gå under balkongerna för jag bara förstod att för första gången på hundra år så skulle en balkongjävel rasa ned, rätt över barnvagnen och krossa min bebis. Jag såg rubrikerna framför mig. ”Balkong rasade ned – spädbarn dog”. Med bebis 1 hade jag ungefär en miljon tvångstankar och det blev väldigt tärande efter ett tag. Då började jag äta serotonin. Åh så bra. Nu med bebbe 2 som hunnit bli 2 år så har jag egentligen bara haft en tvångstanke, och det är att jag ska ”råka” slänga ut henne från vår balkong på femte våningen (balkonger är ett återkommande tema märker jag nu) så man kan väl sammanfatta det med att jag inte riktigt gillar vare sig balkonger eller höjder. Hon får ALDRIG vara själv ute på balkongen trots att den är inglasad och dörrarna svåröppnade och spärrade med blomkrukor och gardiner och därmed får anses som hyfsat säker.

    Jag äter fortfarade serotonin, jag har förlikat mig med faktumet att jag producerar för lite själv. Jag älskar att jag lever i nutid när denna hjälp finns. Jag mår jättebra tack vare SSRI.

    Kram!

    1. men alltså?! det här med att ”råka” kasta ner bebisen från balkongen – tänkte EXAKT samma när min nu 7 månaders bebis var nyfödd. tanken jagade mig dygnet runt i flera veckor. fan vad sjukt. vad kommer den tanken ifrån?! och att fler har precis samma, det trodde jag då inte. så himla konstigt.

  22. Tvångstankar ja… Jag som alltid varit så stabil och inte särskilt oroligt lagd. När jag första gången blev gravid fick jag plötsligt ett obehag av knivar, för tänk om jag skulle slinta och sticka den i magen! Har aldrig tänkt sp förr även om det onekligen skulle vara livsfarligt även utan bebis i magen. Nu väntar jag andra barnet och knivar har återigen blivit obehagliga, men inte lika starkt som förra gången. Bilden av att jag skadade storebror dök också upp och var verkligen läskig! Jag är ju hans mamma, beskyddaren, den sista som får göra honom illa!
    Tröstar mig med att det trots allt bara är en tanke och att den dessutom väcker obehag. Då är det ju under kontroll.
    Pepp till dig!

  23. Även den som mår bra och inte har babyblues har tvångstankar ibland liknande de du beskriver. Det är naturligt för alla människor i olika situationer, men det som skiljer en frisk från en sjuk person är att de friska inte fullföljer med handling. Så var inte rädd!

  24. Kitty, du är helt fantastisk! Det är fruktansvärt att behöva må så och jag hoppas det snart vänder. Det gör det! Det du skriver, det du öppenhjärtigt beskriver är en hjälp för så många. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på hur många därute som blir hjälpta av din blogg. Att veta att man inte är ensam och att man inte har blivit tokig – är en otrolig hjälp på vägen. Jag önskar att din blogg funnits, när jag befann mig i ångest och tvångstankehelvetet när min dotter föddes. Jag blev hjälpt genom mediciner och terapi, men har knappt fortfarande vågat talat med mina närmsta om just tvångstankarna. Åh, vad dina inlägg och alla kommentarer får mig att inse att jag inte var tokig. TACK Kitty! Du är fantastisk!

  25. Tack underbara Kitty , tack för att du vågar skriva om detta ämne. Jag är mamma till 2 underbar barn, ca 1 år sen började jag och min man prata dom detta. Visade sig att han också tänkt massa på detta. Men inte ens vi har vågat prata om detta, jätte konstigt. Jag tror ofta mina barn ska försvinna el trilla i djupt vatten … Ofta tänker man så magen värker. Så bra att prata om detta, tack Kitty 🙂
    Stor kram till dig

  26. Vågade aldrig ha bebisen på armen när jag öppnade frysen… Var helt säker på att jag skulle lägga in henne på högsta hyllan och glömma henne där!

  27. Känner igen mig. Med min första son så var jag ständigt övertygad om att han skulle dö i sin säng om jag inte kollade honom minst en gång i halvtimmen. Detta höll på i flera månader- fan vad trött jag var! 😉 Men med barn två- inte en tvångstanke. Så skönt. Kram till dig och tack för din underbara blogg!

  28. När vår son var 2 1/2 fick vi son nr 2. När han var två dagar sov storebror hos farmor och farfar för att vi skulle på återkoll tidigt på morgonen med vår lilla bebis. Den natten var bebisen vaken hela natten och grät… Det enda jag kände och sa var Hur FAAAAN kunde vi skaffa ett barn till?!!! Ta bort honom jag orkar inte höra hans jävla skrik!!
    Visst gick det över men fan vad jobbigt det var…
    Nu är ha.n 10 år och jag skulle inte kunna leva utan honom!

  29. You go girl! Fan vad bra du ar. Knivarna. Herregud, knivarna. Har fortrangt de dar hemska tvangstankarna om att skada sitt barn som ingen pratade om. Det var en av de saker som min psykolog jag gick till var viktigast att erkanna och prata om. For man kanner sig ju helt javla sinnessjuk och blir radd for sig sjalv nar man tanker dessa tankar.
    Du ar sa bra som pratar om det har Kitty! Du fattar nog inte riktigt hur bra du ar som gor det. Kram kram

  30. Du är för go Kitty att du tar upp ännu ett tabuämne kring det här med att få barn.
    För två veckor sedan var jag hos min psykiatriker, läkare, och då började vi prata om just tvångstankar. Hon berättade att det är vanligt att kvinnor får tvångstankar i samband med att de får barn. Det vanligaste är att man är rädd att man ska skada sitt barn med de knivar som finns i hemmet. Det går så långt att en del i sin rädsla samlar ihop alla knivar och lägger undan dom. Dock till la hon att dessa kvinnor ”aldrig” skulle kunna skada sitt barn.
    Jag tror att det till viss del finns något bra med tvångstankar. Vi människor kan se faror och dess konsekvenser med dessa tankar och på så vis förhålla oss till oförutsedda farliga situationer. När man får ett litet barn blir man benägen att se risker överallt för att kunna skydda barnet och ”plopp” så dyker tvångstankarna upp.

    Jag hoppas att du börjar må bättre. Du fick mig att må bra och skratta när jag läste ditt förra inlägg. Vissa dagar är bara så. Tur att ingen fick någon allvarligare skada.
    Bamse kram.

  31. Kitty, bra att du vågar vara så öppen, men jag har inte haft sådana tvångstankar, tvärtom!

    Jag har haft en så fruktansvärd barndom själv, att jag tror det kan vara därför jag inte har sådana tvångstankar trots jobbiga barn.

    Jag är kanske en minoritet??

  32. Jag tänkte inte bara ”tänk om jag skulle tappa…” utan även ”Vad händer om jag skulle hälla kokande vatten på henne?” – ”Tänk om jag skulle skära av halsen på henne?” – ”Tänk om jag skulle släppa henne nu?” ”tänk om jag bara skulle köra vagnen nedför perrongen och ner på spåret??
    osv.

    Ångestskapande hemska tvångstankar som bara ploppar upp i huvudet och jag kan liksom inte låta bli att tänka förbjudna tankar.

    1. Ångestskapande tankar har jag på tusen olika sätt runt plötslig spädbarnsdöd. Speciellt ett mycket ologiskt senario att andingsuppehållet kommer ske när hon sover i barnvagnen ute på promenad. Alla kommer efteråt tycka att jag är världens sämsta förälder eftersom jag var vaken och där när det hände. Jag kollar att hon andas sjukt ofta i just vagnen och detta genom att peta på henne tills hon rör sig.

  33. Jag tror bara att man älskar sitt barn så mycket att man blir rädd för sig själv. Jag menar, hur kan man lita på att man klarar av att ta hand om världens dyrbaraste? 🙂 min son hade kolik och de gånger jag funderade på att hoppa framför tåget, kasta ut honom genom fönstret och de gånger jag grät minst lika högt som honom var ganska många 😉 jag bodde inte ihop med hans pappa fören han blev 8 månader och jag kommer ihåg en gång när han var knappt två månader som hans pappa var hemma hos oss och jag då gav honom sonen storgråtandes och sa att han inte fick lämna mig ifred med sonen för då visste jag inte vad jag skulle göra. Tror han blev rädd för han började vara där väldigt väldigt mycket efter det. Men jag var rädd och trodde jag skulle förlora förståndet. Nu är sonen 15 månader och jag kan fortfarande få såna där tvångstankar att jag ska göra illa honom eller nåt. Men en sak min barnmorska sa till mig som jag gör nu som då när han var liten och får dom där känslorna är att lägga ner honom i sin säng och gå iväg och andas. Funkar bra 🙂

  34. Jag tror många tänkt så.Mitt andra barn var ett kolikbarn skrek dygnet runt i 9 månader!
    Han var väl runt 3 månader när jag en natt gick omkring med honom .Och började tänka att om jag la honom i en ikeakasse och ställde den på balkongen skulle han sluta vara ledsen….tur att man har spärren.Men jag överlevde och det gjorde han med .idag är han 18 år.
    men han har en liten söt lillebror på 2 ½ i värsta nejåldern som är till salu 😉
    Och skönt att du vågar prata om sådant som anses tabu.Ha en trevlig helg =)

  35. Här sitter jag 35 år med mitt tredje barn i famnen och gråter. Gråter av lycka för att jag inte är galen. Jag har inte vågat berätta om mina knivfobier för någon. Varför kan inte vi kvinnor alltid stötta varandra så här istället för att tävla och jämföra oss med andra. Tack alla fina

  36. Känner så igen mig! Tänk om man skulle slänga ut henne genom fönstret! Jag har gömt knivarna i ett speciellt skåp i 9 år. Nu är ingen bäbis och min man tycker vi ska ta ner dem men nej. När man ska vagga en arging och man känner att man håller lite hårdare för att man blir frustrerad, ush, det dåliga samvetet! Fast man egentligen vet att man är grymt bra! Har bestämt mig för att inte lyssna på de där tankarna och det dåliga samvetet längre, det är inte JAG

  37. Så otroligt bra att du skriver om detta!
    När min minsting (som nu är 7år) var ngn månad fick jag panik och var rädd att jag skulle göra barnet illa eftersom hon inte slutade skrika. Jag sträckte över barnet, typ vid midnatt, till pappan och skrek ”nu flyttar jag hemifrån!” gav därefter pappan en örfil och stormade ut i hallen. Väl där började jag andas igen och undrade vad jag höll på med. Brast ut i storgråt och satt där i hallen fortfarande gravidfet och ömklig. Nu är barnen äldre och jag är fortfarande tillsammans med deras pappa. Men oj vad det tidvis var tungt eftersom bägge barnen var kolikbarn.

  38. Jag har varit väldigt öppen inför min omgivning om precis det du skriver om, men ändå är det ingen annan som verkar ha haft det jobbigt. Jag har känt mig som ett riktigt psykfall. Man kan ju undra hur många av mina bekanta som går och håller allt inom sig… Tack för en skitbra blogg!!

  39. Jisses vad man får flashbacks här hela tiden! När min son var runt en månad hade han ett par nätter när han vägrade somna om efter nattmat. Och då var jag fortfarande helt slut efter förlossning och all vakentid på natten så jag fick psykbryt en tidig morgon och vansinnes skällde ut min stackars bebis och så smällde jag i dörrar och slängde ner ungen i vagnen och gick ut på en promenad klockan halv fem på morgonen. Helt sjukt var det.
    Fast jag tycker nog att tvångstankarna har blivit värre nu med en 2,5 åring med trots. Ibland får man bita sig i tungan och räkna till 100 för att man inte ska göra något åt sina tankar. Och nästa stund så tänker man hur dum man är, för under allt det där trotset så är ungen ju det bästa som har hänt!

  40. Kitty, det är helt ok att vara rädd, osäker och att ha tvångstankar… Hur många gånger har man inte gått över en bro och tänk ”tänk om jag hoppar?!” osv. Och det är också jättebra att du pratar om dina känslor. Men kan inte du och många andra med dig sluta säga ”Varför pratar vi inte om det här?” Det är ju exakt det vi gör överallt, hela tiden! Du skriver om det, din BVC-grupp pratar om det, det står i föräldratidningar, det står om det i den ”gravidbok” jag fick på MVC, osv osv…
    Så fortsätt prata och skriv men sluta rättfärdiga det genom att säga att ingen gör det. För det är absolut inte sant, i så fall tror jag nog bara att man bortsett från att se det.
    Tack för en jättebra blog!! Jag har inte läst bloggar tidigare, men du har fått mig att börja!!

    1. Det är nog olika. Jag har då aldrig hört någon prata om eller läst om detta med tvångstankar. Hade jag verkligen behövt när de var som värst för mig! För av någon anledning känns det fruktansvärt skamfullt. Tack Kitty!!

  41. Detta är ju jättehemskt men jag kan ändå inte låta bli att fnissa lite när jag läser detta. Det är fantastiskt att alla dina inlägg är så träffande för mig med en bebis på snart 8 v. Mina tankar kommer när jag kokar vatten, tänk om han skulle få det över sig? Tack för en fantastiskt blogg, är inne och ser om du skrivit något flera ggr om dagen. Kram!

  42. Jag har ett infernaliskt minne från när min nya jänta var nyfödd och hela jag var i uppror inuti. En natt när hon bara vägrade sluta skrika höll jag bokstavligen, nu pratar jag alltså inte i symboler, jag höll upp flickstackarn mot skyn och tittade upp i himlen och halvskrek: TA TILLBAKA HENNE!! Lord knows vem fanken jag snattrade med för jag är knappast religiös men där stod jag iallafall klockan 03 och storgrät ochhade Jesus eller någon annan valfri övernaturlig gestalt stigit ner från himmelriket där och då hade jag baske mig överlämnat jäntan utan att tveka. Haha! Nu är hon snart fyra och jag älskar henne mer än ord kan beskriva. Jag talar inte med skyn heller längre, inte ens 03 på natten.
    Tack för din ärlighet, Kitty!

    1. Alltså förlåt,men tack för dagens skratt. Jag har skrattat så tårarna sprutar. Det där behövde jag.

      För visst är det så,man blir nästan gråhårig ibland men dom är ju så underbara!!

  43. Jag kunde nästan inte gå i trappor när min förste var nyfödd för jag var så rädd att tappa honom. Och så alla vassa kanter som man såg skräckbilder framför sig hur det lilla huvudet for in i. Huga… Skönt att läsa att man inte är ensam för ibland har det känts riktigt sjukt. Med alla tre barnen dessutom…

    1. Ja, precis så. Jag var också så nojjig över trappor och vassa hörn och dörrkarmar. Dottern är nu 20 månader, men jag är fortfarande rädd för att snubbla, kasa, trilla i trappan när jag bär henne. Hittills har det förstås inte hänt… 🙂

  44. Inte att förglömma bacillskräcken! Alla känns som potensiella smittkällor när man är ute. Särskilt om någon snorar eller hostar otäckt. Detta är väl dock lite befogat i RS och influensa tider. Amma och ha vinterkräksjuka/maginfluensa är EN mardröm!

  45. Min dotter var en kolikbebis – det var hemskt, man ville slänga ut ungen genom fönstret eller sälja henne på blocken! Fick absolut en förståelse för varningarna kring att inte skaka bebis. I frustration vill man prova allt, men som tur är finns ju spärren.
    Min BVC sköterska sa just vid ett besök att man gärna vill skänka bort ett kolikbarn, det var en lättnad att höra och nästan lite komiskt att man tänkt just de tankarna och fick de bekräftat. Med min son har jag sluppit detta, men ibland när han skrikit som värst och jag känt att jag inte står ut mer har jag lämnat över han till pappan. För det är ju så det står om man känner att man inte orkar ska man lägga ner barnet och gå iväg en stund och lugna ner sig. Inte så dumt.

  46. Ja, jag tror faktiskt att de allra flesta jag känner har haft tvångstankar när de fått första barnet. Det är tack och lov övergående och jag slapp det helt efter bebis nr 2 och 3.

  47. Jag känner verkligen igen det! Jag trodde att alla skulle dö hela tiden. ”Nu kör den där bilen över mig. Nu tappar jag henne i golvet. Nu dör min man på nått sätt när han går och handlar och kommer aldrig tillbaka igen”. Man känner sig typ sjuk i huvudet 😉 Min teori är att man tänker alla de tankarna för att liksom identifiera potentiella faror för att kunna se till att de INTE händer. Men vad vet jag. Alla jag har pratat med har haft liknande tankar. De försvinner inte helt, men de blir definitivt färre och mer hanterbara med tiden. Det är inte så konstigt egentligen, att man är rädd för att något ska hända det finaste man har!

  48. Skönt att läsa.. att de finns fler som har/haft tvångstankar. Mådde så dåligt, trodde jag skulle tänka och må så för alltid. Men lärde mig att använda KBT, det bästa för mig. Att acceptera tanken, att det just är en en tanke och inget annat. Kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..