Tvångs-tabu.

Vill först tacka för fantastiskt värmande och underbara kommentarer från förra inlägget! TACK!

Inte bara det att vi helst ska vara lyckliga och duktiga och traska tunt på rosa moln när bäbisen kommer, vi ska även brottas med allt det jobbiga i tystnad. För nu verkar det faktiskt så, jag har pratat med många, läst era inlägg här på bloggen och forskat runt lite, som att dom flesta upplever den första tiden mer eller mindre skitjobbigt. Nåt jag trodde var ovanligt har visat sig vara väldigt vanligt och…ja, helt enkelt ”normalt”. Men det finns en sak som är en del av detta jobbiga, och som verkar vara ett stort tabu, som jag nästan inte hört nån prata om förrän det togs upp senast jag var på gruppmöte på BVC: tvångstankarna.
Tänk dig att någon ger dig en stor diamant och säger: ”ta hand om den här tills jag kommer tillbaks. Du måste ha den med dig hela tiden. Den är ovärderlig och om du så mycket som skrapar ytan så får det gigantiska konsekvenser” Visst hade det varit jobbigt? Att åka buss, vara ute bland folk, speciellt på kvällen. Och visst hade man tänkt när man gick över en bro: tänk om jag slänger i den! Och tänk om jag tappar bort den eller har sönder den?! Och det är lite samma sak med bäbisen, fast den är ännu mer ömtålig, värdefull och dessutom rätt jobbig och krävande. Så det var skönt att prata tvångstankar. Så här står det i boken ”Nya Bebishandboken”, och det är det enda ställe jag läst nåt om detta faktiskt.

20130219-133847.jpg

Vår BVC-dam berättade om en kvinna som inte vågade gå in i köket alls den första bäbistiden, för där inne fanns knivarna. Hon var så rädd att göra illa sin bäbis. En pappa hade tankar om att slänga ut sin son från balkongen. Ytterligare en var rädd att släppa sitt barn i golvet. Själv kan jag få tvångstankar när jag dricker nyponsoppa. Tänk om jag slänger den varma drycken över Krabban och hennes lilla kropp?! Tänk om tankarna påverkar handen utan att jag kan styra det? En kväll i förra veckan fick jag ställa bort koppen en stund. Det var väldigt skönt att höra en diskussion på det här ämnet. Jag tror många tror att dom blivit knäppa och nästan onda fast det egentligen handlar om att man är ny, ovan och orolig. För som tur är finns ju spärren där som gör att tanken aldrig ens kommer i närheten av handling, men läskigt är det. ”Och varför tänker jag så här när jag älskar min bäbis så mycket?” Den mänskliga hjärnan är skum, och verkar alltid vilja testa gränserna. Känner du igen dig? I så fall är du inte ensam, men detta är inget det nästan nånsin pratas om. Det var väldigt skönt där i gruppen, att lufta och lyfta på även dom smutsigaste små stenarna och få känna sig precis likadan som alla andra. Lite gött neurotisk, alltså. Tack och hej för nu! Och glöm inte att GlamMom-tävlingen om 3 presentkort a 500 kr, som jag la ut i måndags fortsätter hela veckan.

  1. Hej.

    Inlägget görs betydligt senare men tycker det är tragiskt att man kan betraktas som farlig eller galen av vissa inkompetenta nollor inom psykiatrin (något jag upplevt) när detta är ett så vanligt fenomen. Har inte upplevt att detta är något ämne vissa av läkarna/psykiatikerna är så insatta i. Har upplevt att detta inte är något man kan eller vågar prata om pga rädslan av att barnet skall tas ifrån en.

    Har fått köpa min terapi och min son mår alldeles prima.
    Har haft tvångstankar kring matning (att förgifta honom, ge honom fel mat etc) varav jag fick inre bilder att detta hade skett (skitläskigt) varav jag började att undvika att mata honom och undvek att vara själv med honom. Problemet med ocd (tvångstankarna) var att jag hela tiden tvivlade på om det skett eller inte (varav jag försökte minnas/ta reda på fakta om vad som egentligen skett) .. hade inget minne av att jag hade gjort någonting farligt men ”tänk om” … tänk om jag har gjort något jag inte minns… detta skapade en fruktansvärd ångest och självhat. Jag kunde titta på min son och undra om han var frisk eller om jag hade skadat honom men att det inte syntes… funderade även på att lämna familjen ett tag då jag ansåg mig vara ”en risk”

    Älskar min son över allt annat och anser att kvinnor måste vara öppna med detta för att kunna få bättre bemötande och bättre vård.

    Mvh anonym

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..