Livscoach, tack!

29 juli 2013 43 kommentarer
psyk-snack / vardag/hem

Jag funderar så mycket. Vad är egentligen poängen?
Hur får jag till ett tillfredsställande liv?
Hur gör jag och vad vill jag?
Hur blir en människa lycklig och tillfreds?

Vara känd?
Vara snygg?
Vara fitt och smal?
Rik?
Ha rätt prylar?
Rätt vänner och kontakter?
Bo nära familjen?
Skita i allting?
Bry sig om allting?
Shoppa?
Festa och knarka?
Jobba mycket och ha en avancerad karriär?
Jobba lite och ta det lugnt?
Arbeta andligt med sig själv?
Ha stor familj med många kids?
Vara ensam ego och singel?

Hur som helst så måste jag gjort nåt fel, för jag får inte ihop bitarna just nu och är inte så lycklig. Fast jag liksom känner att jag borde. Så rörig inuti.
Får ingen struktur alls!
Och varifrån kommer allt självförakt?

Nån som vill vara livscoach?

Hur tänker och jobbar du själv gör att få ihop allt?
Det här jäkla livspusslet!!

Jag har ju allt detta, vad mer krävs?

20130729-203051.jpg

20130729-203101.jpg

20130729-203113.jpg

43 kommentarer

Åh det är så skönt att du skriver om detta (men så klart skittråkigt att du känner så här!). Jag känner likadant och tycker att det finns en tabu att prata om det. ”Men vadå du har ju barn, jobb och partner, du kan väl inte vara ledsen?”. Jag har alltid längtat efter barn och hört alla berättelser ”åh allt föll på plats när jag fick hålla mitt barn och nu är jag så lycklig och förstår meningen med livet”. Jag kände inte alls den där stora översvallande känslan när mina barn kom och jag skäms att berätta det för någon. Och nu 1, 5 år efter jag blev mamma älskar jag dem stort men tänker ibland ”var det så här livet blev”. Vissa dagar älskar jag att vara med mina barn och andra dagar räknar jag ner till deras sovtider. Sorry, inga livscoach-tips här tyvärr 😉

Känner igen mig. Älskar mitt barn över allt annat men ibland är det inget kul att vara mamma helt enkelt…

Ja vad ska man säga.. Du är knappast ensam om att känna så, jag känner SÅ igen mig. För min del känns det som att jag alltid är på väg nånstans, en strävan efter något (efter lycka) som jag inte vet vad. Har allt men är aldrig nöjd, ser bara gräset på andra sidan. Hör av dig om du kommer till stenungsund nån gång så får vi ha lite häng! Har bebis på 1!

Å då är vi två… Har en sån där dålig dag idag när tankarna snurrar och jag grubblar (för mycket) på vad det ska bli av mig… Jag jobbar på att leva mer i nuet. Inte på ett sånt där ”fånga dagen”-flummigt sätt utan mer att försöka ta saker och ting en vecka i taget. Märker att jag oroar mig mindre (för framtiden) då. Ibland är det bra att bara trycka bort allt grubbel när det dyker upp, att inte ge de dåliga tankarna ro och tid att haka sig fast i nervbanorna liksom. Även om det inte alltid lyckas så går det ofta ganska bra. Tänker att om jag ville så skulle jag kunna oroa mig hur mycket som helst för hur framtiden ska bli men jag låter mig inte göra så lika ofta längre. Om jag ser tillbaka på hur det varit tidigare så vet jag ju med mig att jag har en stark tendens att alltid förvänta mig det värsta. Och så illa blir det ju väldigt sällan. Kram till dig!

Citerar en av mina favoritfilmer, må den vara från 80-talet, må den klassas som barnfilm, den kan ha det mest tragiska slutet en film kan ha, där sann kärlek är att låta den man älskar gå. Men den har visa citat som jag valt att leva efter; ”‘människor vet inte när dem är lyckliga” och ”det finns inga lyckliga slut för ingenting tar slut”. Jag brukar tänka att så är livet. Vi kan sträva efter att uppnå perfektion och leta efter att känna oss tillfreds men det kommer alltid vara något mer vi vill ha. Det är nog vad som bör kallas livskraft, om vi bara kände oss nöjda med allt. Skulle vi då ha något att leva för? Lev i nuet, otillfredsställd och förvirrande men de är det livet är.

Man borde aldrig känna någonting! Man känner vad man känner och allt är okej. Även känslor är övergående, är det deppigt en stund kan det vara peppigare en annan stund. Det kluriga för mig brukar bli när jag klamrar mig fast vid att jag borde vara på ett eller annat sätt, men för mig kan det ibland funka att bara konstatera att, jaha, nu känns det svinjobbigt. Och så får det kännas så, det är inget jag varken behöver grotta ner mig i eller kämpa emot. Det är som det är just nu bara, och det är okej. Min väg neråt är när jag börjar deppa runt att alla andra är så lyckliga, eller klarar allt eller vad jag nu tänker att andra gör och så börjar jag börja vilja bestämma över mina känslor och stressa fram lite gladhet eller lycklighet. Går aldrig något vidare! Men om jag accepterar hur det känns just nu och att de känslorna får finnas så blir jag liksom lugnare. Men det är svårt och jag vet inte om det är ett universaltips bara för att det funkar för mig.

(Å, har aldrig kommenterat förut, men jag tycker att din blogg är så grym och att du är grym, så kände mig tvungen att skriva eftersom jag blev alldeles berörd av inlägget).

Jag har fyra barn och efter varje förlossning har livet vänts på ända. Det är en stor omställning att det kommer ett barn i ens liv och framförallt när barn nummer ett kommer. Hur ska det här gå, hur ska vi få ihop livet med jobb, intressen, barn och kärlek?? En tänkande och inkännande människa funderar givetvis mer än personer som inte har grubbleriet och hypersenistiviteten som följeslagare och känner av detta på ett påtagligare sätt. Kriser är omvälvande men självrannsakan är egentligen något bra. Efter dessa perioder av analyserande, grubblande, ångest och ja, panik, så kommer en klarhet. Var så säker! Du ser det kanske inte själv på en gång, men du kommer märka det. Efter varje barn har jag ändrat på något som gjort att jag fått ett mer harmoniskt familjeliv, men det tar ett tag att komma på vad det är som skaver. Ett och ett halvt år efter nummer tres ankomst, satt jag och grät i dagar hos mina föräldrar innan jag till slut kom på att jag hade ångest för att jag egentligen ville vara hemma längre, men kände en saknad och ett ”måste” över att jag borde ta tag i min karriär igen. Vi lever i en värld där vi åker i racerfart fram genom karriärer, egen tid och upphaussade sociala tillställningar och hinner inte alltid gå på intuition och där krockar själen med stressen. När man får en paus som vid en föräldraledighet (och herregud, hormonerna är i världskrig dessutom!) knackar själen på och ibland väldigt hårt. Våga känna och låt det ta sin tid, det kommer något gott ur det – jag lovar! Kram

Åh tack så fint skrivet. Sitter själv med samma funderingar som Kitty. Två mån kvar av föräldaledighet och mycket snurriga tankar om livet.

Ingen människa är lycklig hela livet. Men man kan samla på lyckostunder. Den stora lyckan är de små undren som händer varje dag. Att få vakna med dem man älskar. Att få fint vatten bara man vrider på kranen. Att kunna handla just den middagsmaten i affären som man är sugen på. Leendet från grannen när man möttes i trappan. Att kunna ge en gåva till någon som verkligen behöver det. Att få en gåva som man verkligen behövde. Att känna sig ren och nyduschad. Att ge en puss till någon man tycker om. Att få en puss från någon man tycker om. Att träffa någon man inte mött på länge. Att se sitt barn le i sömnen. Att somna trygg. Lyckan finns inte på burk hur vi än söker. Den finns inte i karriär eller pengar eller hur rent vi har hemma. Den finns i livets små, små ögonblick. Det gäller bara att lära sig att njuta av dem. När man är frisk har man tusen önskningar. När ens barn eller man själv är sjuk har man bara en. Det finns bara en väg att gå. Carpe Diem. Kram Biggan

Jag funderar med på vad jag ska göra av mitt liv och mig själv egentligen. Råder kaos inombords, självförakt och lågt självförtroende plus en salig blandning av förtvivlan, svaghet och kämparglöd.

Jag funderar på att be vårdcentralen skicka en remiss för utredning. Kanske har jag adhd? Med tanke på min bristande organisationsförmåga, impulsivitet, virvlande inre och känslighet för precis allt. Jag har HSP, men det känns som att en diagnos som ex adhd skulle kunna vara till hjälp för att förstå mig själv bättre. Och hjälpa mig att hitta strategier som kan hjälpa mig i mitt liv och få mig att må bättre än vad jag gör.

Du kanske skulle utreda dig? Om du har svårigheter i livet menar jag. Det kanske skulle ge dig svaret på många frågor och möjlighet att lära känna dig själv och hur du fungerar. Och hjälpa dig att ha tålamod med dina svagheter och uppskatta dina styrkor.

Kram!

Tid. Ge dig tid. Det är mitt råd.. Svårt i all sin enkelhet men som nån skrev, man ”borde” inte känna nånting. För mig tog det två år innan jag började känna igen mig själv igen. Sonen är nu två och ett halvt (trotsålder big time, om du hör nån gallskrika på din tunnelbanelinje är det bara vi) och jag kan börja se att livet ÄR precis som jag vill ha det trots allt. Det blev bra! Och det blir det för dig också. Våga tro att allt blir bra! Kram

Min sambo undrar ibland hur jag orkar tänka så mkt och mitt svar -Men det är ju just det jag inte orkar!

Jag försöker tänka att jag är nära alla mina känslor på ont och gott…. Fånga de små stunderna tex Shit vilken go opretto pizza! Vilken fin färg himlen har ikväll.

För mig känns det som att kändisskapet skapar mkt ångest hos många ”kändisar”. Tänk att dagligen bli bedömd av media, folk o andra som egentligen inte alls bryr sig om dig. Vi vanliga rör oss bland människor som vi har relationer till o som oftast enbart vill oss väl. Det tror jag är bra för lyckan o själen.
Förutom det är mitt lyckorecept:
Var snäll mot sig själv
Umgås med familjen som alltid alltid älskar en för den man är
Sluta jämför med andra
Lev i nuet
Träna
Sluta jaga bekräftelse
Stå för den man är

Men som sagt Kitty är det offentliga livet värt det?
Kram

Känner PRECIS som du! Är 36, 3 fantastiska barn, en man som är galet underbar och allt det där. MEN, jag blir aldrig lycklig. Jag tänker hela tiden att om bara jag vore smal eller rik osv, så vore jag lycklig. Hade jordens kris i våras, då jag liksom insåg att livet kommer vara så här, jag kommer aldrig bli lycklig. Det är knäckande. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur detta. Sa upp mig från jobbet, trodde att det skulle kännas bättre, men det gjorde det inte. Tänker på dig Kitty, förstår vad du går igenom. Om du kommer på nån bra lösning, maila mig sötnos!

Fina Kitty! Tråkigt att du inte mår bra just nu.. men mycket av det du känner är LIVET! Jag är mitt i dessa tankar själv.. Försöker komma på hur jag ska lösa pusslet. MEN ordet är FEL!!! Livet ÄR inget pussel.. Vi är många som bara känner oss misslyckade av detta ”livspussel” – för man vill bara hitta en lösning! Göra klart! SÅ! Done! Färdig! NU är jag klar 🙂 Nej.. det funkar inte så.. det dyker ALLTID upp nåt annat som ska fixas, göras eller ordnas – vi kan inte ”bli klara” Vi kan bara lösa saker och problem på bästa sätt för just DENNA stunden. Vissa saker strular man till men då löser man det på ett annat sätt nästa gång 🙂 Lär också av andras misstag – livet är för kort för att man ska hinna göra alla misstag själv! Ja ja VET.. inte mina ord från början men jag lever efter dessa motton och mår SÅ mycket bättre!
Ibland är det bara FÖR mycket och man vill bara ligga kvar under täcket en dag, eller tre 😉 Be om hjälp de dagarna. Skriv en lista på det viktigaste att klara av just den dagen.. allt annat kan vänta eller så kan nån annan kanske hjälpa till? Vem är det som säger att Du MÅSTE?? Du? Mamma? Vänner? ”alla andra” ?? Du lever Ditt liv och De lever sitt 🙂 Andra dagar ser man soluppgången, dricker en underbart god kopp kaffe/te och ta älsklingskakan till – utan att noja över vikten!! Det är inte det man äter mellan jul och nyår som är problemet utan det man stoppar i sig mellan nyår och jul 🙂
Två fjärilar som flyger ikapp i solskenet
Ett moln som skymmer solen en liiiten stund så att man får en paus i sommarvärmen
En katt som ligger och gosar i solen
Tända levande ljus när åskskurarna härjar utanför fönstret
En busschaufför som SER att man kommer och inte kör iväg!
Ett handskrivet brev i brevlådan 🙂
Sonen eller dottern säger ”jag älskar Dig” för första gången, kommer hem med en fin målad skogspinne från förskolan 🙂 eller så sitter ni bara där i soffan och myser och Du känner hur kärleken och närheten gör att Du nästan spricker av kärlek! Ta tillvara på de små fina stunderna under dagen.. Det finns alltid något att bli glad av om man bara orkar…
Massa styrke- och energikramar till Dig och alla Er andra (och Mig!) när dagen inte är precis som man i sitt huvud önskar <3
Tänk på monitorn som visar ett hjärtas slag.. Ups and downs…
A flatline means you're dead!
Alla får motgångar i livet – man kan bara bemöta dem på olika sätt…
Ibland orkar man inte ens gå upp ur sängen – ibland är just DU vännen som med ord eller handling gör att Din deppiga vän får något positivt att tänka på 🙂

Jag har varit så svårt deprimerad att jag hamnade på sluten psykiatrisk avdelning. Jag vet att jag antagligen kommer hamna i mörkret igen men jag jobbar aktivt för att inte må dåligt. Jag fick lära mig att tänka att allt som händer, allt du känner, allt du bär på är stenar du bär i en ryggsäck. En del är stora, annat är bara smågrus. Det som är en stor sten för dig kanske inte ens kvalar in som grus hos någon annan, så jämför aldrig med andra eller tänk hur du borde tänka och känna. Du är bara du. Kitty. Känslig och skör. Ibland hudlös och ibland starkast på jorden. Låt det vara så. Det är okej. Och man behöver inte vara lycklig jämt, inte ens när man borde. Ibland räcker det att bara vara, finnas, existera.
Tillbaka till ryggsäcken. Fyller du den med för mycket blir den för tung. Och klart du inte orkar vara lycklig och hoppsastega då. Så att regelbundet granska och rensa bland stenarna är nödvändigt för att orka nuet. Din svåra förlossning är nog en stor, tung sten. Ditt självförakt är en annan jätte. Men det finns annat, som inte är så stort som du kan rensa bort. Ta upp stenen, den jobbiga känslan eller svåra stunden. Visualisera den och granska den som du granskar en sten, vad du känner, hur det kändes när det hände eller känslan uppstod. Se den och förlåt dig själv. ”Det känns så här, det gjorde/gör mig ledsen och det är okej. Men jag slänger iväg dig nu. Jag ser dig, men låter dig gå, för att orka med nuet. Och allt är okej” visualisera dig själv kasta stenen och släpp sedan vad det nu var. Känn tyngden lätta. Andas djupt. Man orkar inte alltid ta fler stenar samtidigt, då är det okej att låta dem vara ett tag. Så småningom behöver inte förlossningen ta plats heller. Du acceperar känslan den ger, men kastar sedan iväg den. Sist men inte minst. Tänk snälla, mjuka tankar om dig själv. Även om det är svårt och känns som du ljuger, så tänk bra ändå. Tankens kraft är magisk. Tänker du fina tankar så blir det bättre. Men det är lättare att fastna i självhat och förakt. Säg tyst för dig själv ”jag älskar mig, jag är fantastisk, jag är fin…” Eller vilka ord du behöver höra. Och säg en tacksamhetsbön varje kväll ”jag är tacksam för jag har krabban, för per, för att jag har skapat liv, för det jag uppnått…” Varje dag hittar du något att vara tacksam för, om det så bara var att handla blöjor eller ringa ett samtal. Me. Tänk litet. Och strunta i alla andra och försök att låta alla tankar och känslor vara ok. Omfamna dem och släpp dem sedan om de inte hjälper dig!
Stor kram

Du är fantastisk som är så öppen och ärlig på din blogg, massa cred till dig för det! Jag tror att hela grejen med att föda barn och bli förälder blir så livsomvälvande att det tar tid innan man hittar sitt ”nya” jag. Vem är jag när jag inte presterar utan ”bara” är mamma? Jag har känt som du massvis med ggr och inbillar mig att det är helt normalt, nya faser i livet kräver omställning helt enkelt, var inte hård mot dig själv för att du känner som du gör. Ps krabban kan vara den gulligaste bebisen ever:)

Vad man har och hur mycket man har är sällan kopplat till hur man mår. Släpp hela stora bilden av livet och skala ner till dagen, stunden. Vakna på morgon och ligg och fundera på ”vad vill jag göra idag?” Lägga pussel? Handla ägg? Se en film? Städa en låda? Hitta lusten i det pyttelilla och gör det du vill. Utöver det ät, sov, tvätta dig och träna var dag. På autopilot. Inte träna à la bli smal, vältränad eller stark utan gör något i 10 min eller 30 min som höjer pulsen så du svettas och hjärtat dunkar, cykla fort fort, spring runt ett kvarter, hoppa hopprep – må bra hormoner frigörs ochfrustration sipprar ut. Bara gör – tänk inte. Och ha sex och sluta tänk – bara va!

Jag hoppas att du kommer ur detta. Några tips från mig som fått mig att må bättre. Tacka nej till tillställningar du inte vill gå på , även om det är bästa kompisen som vill ta en fika, ibland vill man helt enkelt inte. Sluta höra av dig till människor i din bekanskapskrets bara för att du känner att du måste. Det är bättre med några få omkring en som man gillar och dem gillar dig än många ytliga människor. Sedan ska man lära sig njuta av hemmet, en mysig tv-kväll eller en superlång frukost med alla pålägg framme på bordet.
Vad gäller jobb är vi alla olika, jag hade nog aldrig kunnat bli lycklig om jag arbetade inom din branch, då med tanke på att jag behöver stabilitet för att må bra. Hade inte klarat av projektanställningar som jag antar är så du är anställd. För mig är stabilitet viktigt för lugnet.
Lycka till!

God morgon Kitty
Jag tror att man har en bild av hur allt ska vara tex för mig alla jag känner har varit gravida o mått illa från o till i fyra veckor sedan mått relativt bra o berättat om hur underbart d har varit att vara gravid o vilken känsla d är när förlossningen kommer igång… Jättebra för alla som haft d så men för mig blev d med min första graviditet 9 månader av ständigt illamående o kämpande för att orka med jobb o överhuvudtaget stiga upp fick ingen energi min förlossning kom aldrig igång o när dom skulle sätta igång mig funkade intemedicinerna på mig bara min lilla tjej blev dålig av dem allt slutade med akut kejsarsnitt o en mamma som inte fattade vad som hade hänt laddad som tusan men ingen smärta elr värkar??? Ingen visste varför svaret var ibland blir d bara så… Tyckte att jag aldrig ska göra om detta kände mig inte som mig själv hittade inte Lena :/ 2 år o någon månad senare blev jag gravid o alla sa men det blir ju inte så där två ggr i rad??? Borde inte ha lyssnat min kropp är nog inte menad för att bära elr föda barn medan min mamma var rena barnmaskinen??? Vad är d för fel på mig??? 9 månader med illamående o kräktes flera ggr per dag min mag hals var för öppen o jag hade oxå magsyra som åkte upp o ner till dess att jag hade sår i hela halsen o spydde blod läkarna sa att jag måste härda ut o tänka på vad jag får klart jag gjorde d men ibland kände jag bara vad har jag gjort för att förtjäna detta?? Jag var så ledsen o hade knappt någon ork sov nästan inte alls kunde ju inte ligga ner… Nästa förlossning blev planerat snitt i samförstånd med min doktor… Jag vet att d som hände mig är jääääätte ovanligt men jag vill ändå dela med mig o jag hoppas verkligen att min flicka inte får dessa gener av mig jag hoppas hon får njuta av graviditeten 🙂
Hur som helst nu är vår gosse 1 år o jag är steriliserad både min läkare o jag tyckte att min kropp inte klarar en till graviditet… Jag har varit såååå deprimerad från o till men nu börjar jag komma tillbaka o allt känns bättre 🙂 du kommer också dit d här med att få barn är bara en väldigt stor omställning men ändå så underbara d små liven kraaaam

Fina Kitty! Fasiken, det är inte lätt det där. Men jag tror att man måste sluta tänka att jag borde vara lycklig som har min fina familj osv, då blir man bara ännu mer olycklig, för man är så otacksam typ. För det är som sagt inte lätt att få ihop alla pusselbitar.

Men en sak som är säker är att det spelar ingen roll hur rik, snygg och känd man är, lycka harmoni och livsglädje kommer inte därifrån, det kommer inifrån.Så är det.

Jag tycker att du ska ta hjälp av något proffs som kan ge dig dom rätta verktygen så att du hittar dig själv och blir trygg och lycklig i dig själv. Ring Mia Thörnblom. Just do it,

Kraaaam,

Tungt att må som du gör och det ska du inte behöva! Ett första steg kan vara att kolla upp TSH och T4, hormon som kan ställa till det om man har brist på dem. Hypotyreos kallas det. Jag fick det efter min dotter och mådde ungefär som du beskriver. Med medicinering mår jag toppen, och märker snabbt om jag är felinställd på medicinen. Lycka till!

Känner igen det där. Lycka. Lycklig. Sånt jäkla stressande ord. Tänker att lycklig faen inte är ett normaltillstånd, jag tror inte att det måste vara det heller. Nöjd, det är det bra att vara. Och kanske kan det få räcka att i sitt normala vardagstillstånd få vara nöjd. Lyckan kan komma som ett positivt slag i magen emellanåt, eller?
Jobbet då, om man oftast tycker om det så är det väl bra. Kroppen, ja, jag försöker intala mig att min kropp är schysst som fan som bär runt på mig, låter mig träna, rida och vara stark. Jag är mjukare än jag vill, men va fan, den funkar ju! Jag har nojjat över min semester, har inte ”gjort nåt”. Men å andra sidan, jag har äntligen haft tid att spontanfika, kramats, bakat bullar (en gång iaf) och solen har värmt mig.
Jag har inga måsten med mitt liv. Inga livsdrömmar eller stora planer. Jag försöker göra det jag har lust med så ofta jag vill. Jag försöker skratta iaf en gång varje dag. Jag måste inte göra skitstora avtryck på jorden, så länge jag är nöjd. Vi är bara små fisar i rymden. Skit i prestige, skit i människornas storhetsvansinne och var glad att få finnas och uppleva, även små skitsaker 🙂
Så försöker jag tänka. Ibland (typ igår, grindag med svullet fejs och röda ögon) är det så himla svårt. Men ibland funkar det ju också, och då är jag nöjd. Puss på dig!

Du berör så med dina ord, känslor och tankar. Läste detta igår och det ligger kvar i mig. Önskar så klart att du ska må bättre, men glöm inte att det är en stor omställning att bli förälder. Låt det ta tid. Och var sann mot dig själv. Lyssna inåt. Vad vill DU?

Nu ska jag skriva något som jag har tänkt jättelänge både när det gäller dig, andra och lite mig själv.

Det är ju omstörtande, känslosamt och koncentrationskrävande att få barn, det första barnet kanske speciellt. (Jag har tre barn själv, 1, 7 och 9). Det tar tid att hitta feelingen för hur man vill vara. Under tiden tror jag att det är bra att inte läsa så mycket om hur andra gör (typ mammabloggar egentligen… ) utan kanske välja en, två i omgivningen som man tycker verkar stabila och glada, och inspireras av dem.

Jag ska nu skriva något helt kioskvältande: jag tror inte att det är ”meningen” att man ska vara två föräldrar hemma HELA tiden. Särskilt inte om båda är lite osäkra/röriga. Det blir liksom TVÅ ängsliga hjärnor som snurrar till det.

Tänk dig om du var ny på jobbet (ganska mycket så, är det ju att få en bebis), ett nytt läskigt, svårt jobb! och så var din PARTNER där och tyckte en massa om ditt jobb, funderade högt om hur det skulle utföras – såklart var ni inte alltid överens, det blev tjafs… det är klart att det inte blir bra.

Jag menar att man behöver känna in, alldeles SJÄLV, hur man vill ha sina dagar tillsammans med sitt barn. Vakna och bara: Åh, vart ska dagen bära mitt barn och mig idag? Bestämma SJÄLV. Och då kan en till vuxen person faktiskt vara ganska mycket i vägen oavsett hur mycket man älskar den. Det går inte att knyta an riktigt om man är för många samtidigt på bollen. Det ger en mycket större självförtroende som förälder att faktiskt FIXA dagen! Förutsatt, förstås, att man inte mår så dåligt att man riskerar att göra sig eller barnet illa.

Det här har ingenting med jämställdhet att göra. Per verkar vara världens toppförälder och super-man. Men har ni funderat på att dela upp er lite mer? Ni kan vara en hel dag i taget med Krabban en och en, vet ni. Även han vill kanske ha egen tid med henne! Då har man något att berätta för varann när man kommer hem och då blir man vuxen för varandra igen, och vips kommer lusten tillbaka också.

Avstånd är ibland av godo. Jag har en svårt sjuk man och reste nyligen ensam med alla tre barn. Det gick strålande. Alla växte massor.

Stor kram till er!

Min erfarenhet är att när jag slutade att amma min son vid 9 månader, så blev jag en annan människa. Jag älskade att amma, men jag blev väldigt konstig i huvudet. Psykiskt instabil är rätt ord. Hormonerna gör så sjukt mycket .

Är så olika för alla, men Jag var verkligen olycklig ett tag där.. allt kändes så jobbigt. Men när jag drog ner på amningen så blev det stor skilland.

menar inte att du ska sluta amma, men kan vara bra att veta det är tillfälligt. Lite som långvarig pms 😛

Lycka till!!!

Jag tror att du skulle må bra av att bli fysiskt aktiv och tömma kroppen på energi. Att gå en sväng med barnvagnen blandat med en cykeltur ibland räcker inte för att tömma depåerna. Du behöver låta kroppen få jobba av sig lite.

Ser att du redan fått en massa kloka kommentarer! Men skriver väl några rader jag med. Jag känner mig igen mig i det du skriver, min son föddes i mitten av dec. Jag är egen företagare, och har inget stabilt arbete att gå tillbaka till. Funderar mkt hit och dit hur jag ska få till allt efter föräldraledigheten. Samtidigt så försöker jag njuta av tiden med min son, den här tiden med honom kommer ju inte igen. Jag tänker att jag löser arbetsbiten sen det är dags. Jag tror vägen till lycka är att vara tacksam över det man har, men samtidigt kunna drömma om framtiden. Sen behöver man inte toklycklig, men.. nöjd, det kanske räcker. Vissa dagar är mindre bra, men det är ok. Jag försöker värdesätta. de små sakerna i vardagen och försöker vara snäll mot själv. Att jag är en människa med fel och brister, som gör misstag, men är ok ändå. Kram!

Läser senaste Vi Föräldrar och det du skrivit om ”Oombedda råd” Mycket väl sagt måste jag säga. Håller absolut med!!

Har också känt så flera ggr. För mig hjälper det att be. Tror det finns något som vill få oss att aldrig bli nöjda, som om vi måste jaga hela livet. När jag ber litar jag på att Gud är med. Långt ifrån lycklig hela dagarna. Men som det står i Bibeln: bara hos dig har min själ sin ro, Gud.

Skönt att höra att man inte är ensam om alla dessa tankar.
Trots att man inte har barn så kan det kännas likadant.
Man har så mycket men strävar hela tiden efter något annat, något mer..?
Och varför duger jag inte osv. osv.

TACK för att du finns, och snälla, sluta aldrig skriva/blogga!
Kram till dig o din superfina familj!
Blir alltid så glad när jag ser er alla på bild.
Krabban är för jävla söt!
/O.

Fina du!
Livet är svårt, ibland orättvist, för det mesta tråkigt och i korta stunder magiskt glittrande underbart. I en värld där förväntningarna på framförallt oss mammor är enorma räcker man inte alltid till, och som grädde på moset så är vi ofta hårda, dömande och rent elaka mot varann, vi kvinnor alltså.
Under 2013 har jag förlorat min pappa under stort lidande i cancer, samtidigt som jag vakade vid hans dödsbädd, flängde jag hem och ammade minstingen som inte alls förstod mammas sorg eller varför jag inte fanns där (enormt dåligt samvet för mig så klart, duktig flicka som skall klara allt) De tre andra barnen och mannen fick stanna på paus knappen och jag tog hand om min mammas sorg. Nu är vi mitt uppe i en utredning på bup av vår 5 år ing, som nu får diagnosen autism spektrum, och avgrunden är åter igen nära, nära och jag sörjer det friska barnent jag trodde jag fick på bb. Jag har inte haft en aning om hur jag skall hantera all sorg, men jag har gett mig själv den här sommaren att få gråta, sörja och härja i smärtan. Men sedan måste jag vidare. Det svåraste tycker jag är att andra är så obekväma med min sorg, det är jobbigt, ivägen och ibland till och med provocerande. Men att få vara ledsen är viktigt, att få sörja. Varje gång jag gråter renas själen lite mer och en liten del av det onda försvinner, så gråt! Var ledsen om det behövs, eller arg, eller glad. Alla känslor är viktiga och du har din fulla rätt att känna dem.
Håll fast vid det viktiga, vackra och skimrande i livet, det är det som gör det onda mindre och ger livet mening igen när det känns långt borta!
Kram Maria

Såg att någon annan skrivit det; Boken Lyckofällan av Russ Harris. Den vänder på allt och jag fick massor av nya insikter som det inte står om i andra såna där böcker. Superbra

Bästa kitty! Tror att det kan hjälpa att fundera på det här med att du är hsp! Det tar massor av energi och tror att det kan påverka så mkt hur en mår och känner. Bara en sån sak som att hsppersoner behöver extra tid att dra sig tillbaka och samla ny energi. Samt att acceptera att en är lite mer känslig än många andra. Och inte bli stressad av att livet är lite förvirrat. Mer försöka njuta av de stunder som är fina och bra. Oavsett om det är små eller stora grejer.kram

Jag vet, bra tänkt, men jag lever ju samtidigt i samma värld och verklighet som alla andra och det finns väldigt lite utrymme för särbehandling. Tyvärr.

Hej Kitty och alla ni som har tagit er tid att kommentera Kittys inlägg. Visst är det svårt för de flesta att få ihop vardagen? Med alla måsten vi behöver hinna med, eller? Ja, vem är det egentligen som sätter ribban?. Jag känner att det är så mycket vi går omkring och bär som gör att vi känner oss missnöjde. Oftast vet vi inte exakt vad det är utan att det mer handlar om en känsla. Kanske är kärnfrågan, var bottnar denna känsla någonstans?
Jag arbetar som livscoach och i mitt arbete möter jag alla dessa frågor. Känslorna som inte känns bra går att ändra på. Precis som med fysiskt träning måste vi öva, öva, öva för att nå resultat. Kanske uppsöker man en PT för bästa resultatet.
Jag uppmanar er att, om n önskar er en hållbar förändring, gå och bolla era tankar och funderingar med en PC- Personal Coach!
Ni kan mer än vad ni anar. Från insikt till handling, inga genvägar!
Läs gärna om mina vardagsreflektioner.på min blogg. jag hoppas ni finner inspiration!
http://www.be-yourself.se
Betsi

Skriv en kommentar