Jag drunknar hemma!

Nikki-Lo är fortsatt ett litet jobb för sig. Lika fantastisk, mysig, rolig, insiktsfull och bäst i världen som hon kan vara, lika sjukt intensiv, envis och krävande är hon nästa stund. Och hon blir triggad av så små grejer. Det som är hennes, Kimmi-Kids och vår största fiende just nu är hennes VILJA!! 

Hennes, därför att den står i vägen för så mycket, hon blir så låst och så arg. Kimmi-Kids, därför att han hamnar i skottgluggen, får mindre uppmärksamhet och plats än han borde och inte minst för att han härmar hennes beteende och får intrycket av att det är ok. Vår, för att familjelivet till allt för stor del består av konflikter, förhandlingar, tålamodstest, kompromisser och FRUSTRATION! 

Vi har åter kontakt med bup och kommer göra flera olika grejer där, både för oss och Nikki-Lo. Främst för att orka hantera hemsituationen. Jag känner att jobbet, dvs allt jag gör, från den här bloggen, att engagera mig ideellt i viktiga grejer, nätverka, ha tid att sätta sig in i saker, till att skapa nya jobb och sånt blir kraftigt lidande. Jag skalar av och skalar av och hinner ofta inte med hälften av vad jag vill. Jag är dränerad och totalt slut största delen av tiden. Som att jag ständigt har vattenytan precis vid näsan. 

Första bedömningsperspnen på bup sa att anknytningen etc verkar superbra, att vi inte beh utreda för nån diagnos etc, men jag vill ändå göra en sk screening för att utesluta och leta överallt, så om jag fattat rätt nu så ska vi göra nån slags intervju med frågor och även ta med Nikki-Lo vi ett tillfälle. 

Jag vill liksom alltid våga be om hjälp. Till mig själv, till mig och Per som par och till barnen. Jag vill alltid bli mer upplyst, våga se mina tillkortakommanden, våga ifrågasätta, våga förändras (även om det kan vara sjukt obekvämt till en början) och kunna säga till mina barn att vi försökte, sökte hjälp, tog hjälp och utnyttjade alla resurser som finns till hands. Jag vill inte bara avfärda med ”jag gjorde mitt bästa, jag visste inte bättre då” och få den som frågat att känna skuld. Sen har jag ju såklart massa saker jag inte lyckas förändra, trots att jag vill! Jag är ibland för stresskänslig, humörstyrd och sånt, det är väldigt svårt att komma åt. Men jag jobbar på det! Aktivt. 

Jag skulle vilja göra så mycket annat inspirerande, kreativt och kul, ju! Jag får idéer hela tiden. 

Jag vill poängtera att jag inte säger att detta är Nikki-Los ”fel”, det finns ju liksom ingen skuld. Hon är fyra (Med allt vad det innebär som att upptäcka sig själv, samspel, relationer etc. Det måste vara ett heltidsjobb i sig.) och perfekt och underbar precis som hon är, men allt skulle bli lättare om vi kunde samexistera mer i harmoni, hehe. 

Ansvaret ligger ju hos oss vuxna, vi vill lära oss att hantera alltihop på ett sätt som för henne, och oss alla, framåt och som gör att vi/jag slipper läcka energi konstant och vara i ständig stress. Framför allt vill jag att det ska bli lättare och roligare för Nikki-Lo. Hon ska inte behöva känna sig som en ”krånglig” person. 
Just nu jobbar vi med lågaffektivt bemötande, att bokstavligt lyfta bort henne ur svåra situationer, att prata, men inte prata för mkt, att förebygga, planera och välja våra strider. 

Ibland misstänker jag att andra som ser oss utifrån kan tycka att vi inte sätter ner foten, men det handlar helt enkelt om att välja strider, att inte orka/kunna/vilja bråka konstant. Vi tror ju dessutom på demokrati och vill ju inte ha nånslags envälde hemma. Men när det kommer till taskiga ord, puttar, slag och annat fysiskt, tandborstning och liknande och vissa andra grejer så är vi obevekliga. Det är en balansgång.

En stor bov i dramat är astman. Så fort våra barn blir förkylda, eg vid minsta tecken, så ska har vi blivit instruerade att inleda en kortisonkur. 

Som vi hatar dom!
Vid astma får kidsen två olika mediciner, en vid behov, snabbverkande, luftrörsvidgande som är väldigt effektiv men som ger darrningar, hyperaktivitet och lite annat kul. Jag vet, för jag har själv tagit den hela livet. (Nu väldigt sällan.) Sen får dom kortison, långtidsverkande, inflammationshämmande och behandlande. Den ger liknande symtom. Framförallt Nikki-Lo förändras kraftigt vid kortisonbehandling, hon blir hyper, speedad och den lilla impulskontroll hon ändå besitter flyger rakt ut genom fönstret. Jag misstänker att hon är som jag, oerhört känslig för mediciner. Läkare har bekräftat att jag kräver väldigt låga doser och är otroligt känslig för nästan all medicin. Antihistamin, en vanlig allergitablett för andra, blir total däckning i timmar för mig. Inte riktigt, men typ så.

På föris går det helt ok. Det har tom varit riktigt bra och nästan ”problemfritt” länge nu. Med undantag för dom värsta kortisonbehandlingarna. Så det finns hopp. 

Jag älskar mina fina små tussar! Jag är så glad att få vara förälder till just dom här två. 

  1. Jäkla sjukdomar. Tänkte på astman.
    Den kan vara såå jobbig o folk som ej har erfarenhet av det kanske inte alltid förstår hur många sömnlösa nätter o sjukbesök den orsakar. Småbarnsåren är jobbiga, men det är f.. ingen tröst.

  2. Vilken fantastiskt fin och klok mamma/person du är!

    Dina barn kan verkligen skatta sig lyckliga 🙂

    Stor kram

  3. Som du har framställt det på bloggen och skrivit om innan på bloggen så har du berättat att ditt liv har varit i kaos under flera flera år fram tills du träffade per. Att du har festat hårt och gjort lite ditt och datt jobb mässigt och mått fruktansvärt dåligt. Du skriver att du fortfarande inte får ihop livet med dig själv att du fortfarande mår dåligt och att det är svårt att få ihop det med jobb och att det är svårt med att få ihop livet med barnen och att du måste ha hjälp med barnen varje gång när per är bortrest. När du är i kaos med dig själv och livet så kanske det är du som behöver hjälp? Barn gör som vi gör och inte som vi säger.

    Sedan är alla barn olika. Min yngsta har autism. Han fungerade inte med andra barn när han var yngre. Jag var tvungen att vara med hela tiden för att förhindra missförstånd och ev ”bråk” när andra föräldrar kunde låta sina barn leka själva och visste att de kunde fungera bra. Detta gällde från tidig ålder. Jag försökte få hen att sitta och äta vid köksbordet, pyssla, leka på lekplats, leka med jämnåriga vänner, gå på bio, gå på nöjespark, leka med leksaker jag köpte eller som hen fick, överraskningar, åka och hälsa på hos folk, bjöd hem folk fastän hen inte egentligen hade förmåga till det och det blev inte heller bra. Jag försökte få mitt barn att göra ”normala” barnsaker som hens syskon kunde klara av tills jag en dag tänkte vems behov går först? Mitt behov eller mitt barns behov och förmåga?

    Mitt barn tyckte om att bygga kojor själv med mig, att kasta sten i havet med mig, samla på stenar, kottar, pinnar som vi målade och gjorde tavlor av, åka kickbike tillsammans när det inte var för många på skejtparken, strunta att klä på sig vissa dagar för att kläderna kändes konstigt på huden som kunde förklaras i ord senare, låta hen äta den maten som hen klarade av pga att konsistensen kändes konstig – ibland samma rätt en vecka i rad- som också kunde förklaras i ord senare, lyssna på musik och titta på vissa tv klipp/program för att det var en slags avslappning för just hen vid vissa tillfällen när hjärnan gick på högvarv ofrivilligt, slippa jobbiga ljud från andra människor på stan. Mitt barn har autism/adhd. Det tog några år innan hen fick en diagnos men jag jag märkte långt innan vad hen blev stressad av, vad hen absolut inte klarade av, vad som gav lugn. När man har autism så kan det blir väldigt uppdelat att antingen ”ser” man eller ”hör” man eller ”känner” man. När man ”ser” något är det svårt att höra och känna något samtidigt. När man blir störd i sitt ”seende” kan man reagera på lite olika sätt. Djupt och starkt. Både på gott och ont. Även den som vill ha kontakt kan ex höja rösten för att ropa eller komma fram o ta på axel för att få kontakt vilket inte alltid är bra heller. När någon ser får man kommunicera så den ser. Men som sagt…..Det gäller att lära känna sitt barn….Har man kaos med sig själv är det inte lätt att se sina barn heller.

    Det hjälper inte hur jag bemöter någon som befinner sig i en miljö som gör en person så stressad så personen blir blockerad igen och igen. Barn har oftast inte ord för allt men kan visa genom handling. Om jag ska packa 100 kartonger från ett rullande band i timman spelar det ingen roll om hon bredvid mig är snäll eller inte jag är fortfarande på en plats som jag inte trivs på, med en hög stress med konstiga ljud men kanske för många människor och jag kommer inte där ifrån för någon annan bestämmer att jag ska göra detta varje dag och jag vet inte hur jag ska kunna förklara i ord hur dåligt jag mår av detta. Sedan när jag kommer hem är det någon annan som bjuder hem människor som pratar och någon som bestämmer att jag ska hitta på saker med några personer som ska ta på mina saker som jag inte vill. Jag kanske vill vara ifred och det är folk som pratar överallt osv osv….. sätter man sig in i detta är det enklare att förstå vissa barn ”utåtagerande” och ”explosiva” och ”trotsiga” ”bråkiga” ”svåra” Det behöver inte ha med att man inte är sträng nog. De är stränga nog mot sig själva varför de inte kan passa in och anpassa sig och flyta med…..när det bara tar emot….

    1. Du har en egen röst och du kan formulera den. Du vet också vad du pratar om. Det var väldigt intressant att läsa ditt inlägg!

  4. Kära du! Det ÄR så här att vara förälder. Varför har vår generation fått för oss att det ska gå som på räls och allt ska vara gulligt och roligt? Att tro att det måste vara något fel som går att rätta till när det är jobbigt….
    Utgå från att det inte finns någon tid alls för dig själv förutom när du är på jobbet. Allt annat är bonus.

    1. Vad är din poäng? Att man inte ska söka hjälp och stöd om tillvaron oavsett anledning upplevs som övermäktig? Varför?

    2. Är du på riktigt?! Tror du BUP engagerar sig i alla som tror att livet bara ska vara gulligt? Skärp dig!

  5. Hej Kitty!

    Jag försöker kolla i ditt arkiv, men det funkar inte. Vet du om det är något känt fel?
    Ha en fin dag!

    Med vänlig hälsning Therese

  6. Gå Komet! Det går jättebra ihop med LAB. Vårt barn är likadant som du beskriver och vi hjälptes enormt av Komet. Det finns också beforskad evidens för bra effekt av Komet.

  7. Min dotter, nu sju år, har alltid varit viljestark, egensinnig och full av temperament. Vi har haft så många galna morgnar när hon fått utbrott för att hjälmen suttit fel, strumporna var i fel färg, byxorna satt fel etc. Det hjälpte inte att hon fick välja kläder dagen innan, nästa dag skulle hon ha något annat. Jag gick in på toa och grät när det var som värst, och dagarna var som att gå på minfält när man inte visste vad som skulle få henne att explodera.
    Hon är sju år nu och det är bättre, men utbrotten kommer ibland, nu som några slags pre-teen-utbrott av typen ”men ni fattar inte”.

    Vad har jag lärt mig, kanske kan vara bra för någon annan kämpande förälder att läsa: försöka vara utvilad själv för att klara utbrotten när de kommer. Boka inte för mkt möten precis efter dagislämning så att du känner stress för att komma dit i tid (Har ett flexibelt jobb, tacksam för detta!). Välj dina strider. Överös med beröm när barnet gör nåt bra. Överös med din närvaro! Plocka bort mobilen och var med varandra. Nästla inte in dig i pedagogiska förklaringar hela tiden, utan var tydlig och bestämd med saker som tandborstning, hjälm på, inte slåss.
    Ställ inte frågor som ”ska vi gå från lekplatsen nu”? utan visa att det är du som bestämmer.
    Pratade med en barnpsykolog som sa att mutor kan vara helt ok ibland, vilket jag tyckte var trösterikt. Så jag använde det ibland, och det behövde inte handla om att köpa eller äta nåt gott, utan locka med nåt ”vi kan gå baklänges till det där huset och se vem som vinner”. Försök göra en grå vardag lite mer magisk liksom?
    Det blir bättre! Och en viljestark tjej kommer ingen jävel trampa på 🙂

  8. MT + Kinna. 1. Nu vet vi ju inte exakt hur Kittys vardag ser ut, det vi ser på bloggen är en liten del av det. 2. Om ”att ha fullt upp” med det/de barn en redan har skulle vara argument emot att skaffa fler, så skulle inte många barn ha syskon.
    3. Kinnas kommentar var formulerad på ett djävligt taskigt sätt.

    1. Nja. Det är ju precis den frågan Kitty och hennes man ställer sig. Är väl helt relevant att tänka i dom banorna. Att man vill ha ett barn till men orkar man? Hur blir det i familjen med ett till syskon?
      Kitty har ju själv berättat vardagen är tuff att få ihop.

    2. Tyckte frågan var lite klumpigt och plumpt formulerad, men jag förstår den. Av samma skäl har vi valt att avstå ett tredje barn (se min kommentar längre ner) för att vi helt enkelt inte orkar och känner att vi bara räcker till två barn.

  9. Jag känner så igen mig, vår 4 åring är också viljestark och med ett humör som svänger.
    Första jag vill säga till dig, du är en supermamma. Försök sänka kraven på dig själv.
    Jag känner inte dig och läser bloggen sporadiskt.
    Jag tänker att det inte hela tiden måste hända saker runtomkring er, sänk kraven. Jag kanske har fel.

    Sen vi såg att vår son gärna ville ha egentid och faktiskt få vara med att bestämma här hemma. Vi började med att när vi planerar veckans mat då får han bestämma en maträtt sen får han en gång i veckan (dag variera) bestämma vem av oss han vill göra ngt lite speciellt med och vad vi ska hitta på. Det har varit baka, gå ut o leka i parken, badhuset, leka med lego ensam utan lillebror. Detta lilla har faktiskt gett resultat och han har växt lite granna att få använda sin vilja till något positivt. Dessutom får den andre förälder egentid med lillebror. Så alla vinner på det.

    Väljer våra strider och försöka inte få dem värsta utbrotten. Sen brukar vi faktiskt om och när han får dem. Låta han vara i fred och när han lugnat ner sig, kramas vi och pratar inte så mycket om vad som hände. Utan att man bara finns där och bekräftar han känsla

  10. Hej
    Känner igen mig i din text, har en fyraåring som liksom Nikki-lo har en enorm vilja, vi väljer också våra strider. Fick tips om en bok som heter Raising your spirited child. Suverän bok för oss som förklarar varför de är och reagerar som dom gör och hur man stöttar och jobbar på bästa sätt.
    Lycka till Anna

  11. Känns som att det är min situation du beskriver. Synd att du är en bloggare och inte en granne jag råkade stöta på och dela detta med 😉 – jag kan känna mig så ensam i detta för ingen annan förstår…. Mitt barn har precis fyllt fem år och vi söker desperat hjälp men den är svår att få. Förkylningsastma på det och jag tror hen reagerar mkt på medicinerna men läkaren säger att den inte funkar så!

    1. Jag menar bara att det är toppen att du bloggar och så, men för egen del önskade jag att jag kunde hitta nån att känna på nära håll att dela erfarenheter med! 🙂

  12. Har du läst lite om högkänsliga barn? Det känns lite som det från det du berättar. Ingen diagnos men en personlighetstyp och då kan det ju vara bra som sagt att du går till BUP för konkreta tips på att hantera det, både hjälpa henne och hela familjen. Bra att du inte är rädd för att söka hjälp! Kram!

    1. Kitty – och Anna, vill också tipsa om att ha i åtanke att hon kan vara högbegåvad (testas tex med WIPPSI/WISCONSIN-test). Jag känner igen vårt barn otroligt i N-L, hen har nu konstaterats vara extremt högbegåvad, och har ett intellekt som motsvarar ett genomsnittligt barn som är dubbelt så gammal. Samtidigt är hen socialt bitvis ”omogen”, vilket vi har fått förklarat för oss ställer till det när man känslomässigt är som en tre-åring samtidigt som man intellektuellt är som en 12-åring. Lycka till – jag tycker ni verkar vara superfina föräldrar och att ni är på bra väg!

  13. Tänker såhär när jag läser din blogg. Du är helt fantastisk! Men jag får ont i magen när jag läser om allt du gör och hur du mår. Arbeta ideellt ska du strunta i just nu i livet! det kommer en till för det sen. Det är viktigt att se det! En mycket klok släkting sa det till mig när jag satt som mest sliten under småbarnsåren och funderade över livet. Nu är din uppgift att ta hand om dina barn och att du själv mår bra resten kommer senare. Hon sa även att nu var det hennes tur att hjälpa för nu hinner hon men under 20 år så gick det inte. Hon fanns för mig när jag behövde hjälp för att andra funnits för henne när hon behövde hjälp. Det är något väldigt vackert i det tycker jag att man betalar tillbaka till nästa generation. Ta hand om dig och fortsätt vara den fina mamma du är resten kan du ta hand om senare! Kram

    1. Fast jag tänker precis som Kinna – det gäller väl att orka/ hinna med de barn man redan har innan man sätter ännu fler barn till världen? Eller?!

    2. Fast jag tycker att det är en helt adekvat fråga (om än något onyanserad ställd).
      Och då tänker jag både på N-L, då hon behöver pigga föräldrar som orkar arbeta med henne, och K-K (och ev syskon), vem ska ha tid med dem? Och helt ärligt, vem ska skydda dem mot slag och annat handgemäng?
      Ibland får man se bortom sina egna önskningar och se till den familj och situation som existerar, allt för allas välmående!!!

    3. Ja jag håller verkligen med där. Har hört K från början med N-L att hon knappt orkar upp ur sängen. Att hon inte kan vara ensam med barnen, mamma måste komma så fort P är bortrest…. Inte åka bort själv med barnen…
      Hur tänker man då om man pratar om nr3?
      Varför?

  14. Jag är så tacksam för att du delar med dig av ert liv. Jag är så glad att få följa er. Hoppas att ni får bra hjälp och tips från BUP! Jag har inga råd men vill skicka kramar och önska lycka till!

  15. Hejsan Kitty,

    Förstår din känsla av att drunkna- sitter själv i en liknande sits dock men större barn! Jag tycker att ni verkat göra ett kanon jobb med båda av era barn! Klappa er själva på axeln o give yourselfs som slack!
    Att vara förälder är en djungel – det tar inte slut bara för att barnen blir en ”viss” ålder, man är nybörjare vid alla faser, (Hej – tonårsförälder!)
    Hjälp är alltid bra – tänk på att det är först när man ser tillbaka som man kan ha perspektiv…
    Stor varm kram!

  16. Jag trodde det var normalt med mycket konflikter. Så har vi med och många av våra vänner med viljestarka barn. På föris skärper de sig och sedan ska alla känslor ut på tiden hemma och de känner sig trygga. Småbarnsåren är krävande. Vissa saker (rätt mycket) får man prioritera bort tex.engagera sig ideellt, sånt får vänta tills barnen är stora. Är man stresskänslig och högkänslig kan man inte göra allt utan att ”gå sönder”. Men det är inte lätt att välja bort saker har själv lärt mig den hårda vägen och men med mindre stress mår man bättre.

  17. Men vill inte BUP utreda för diagnos bland annat på grund av bra anknytning? Låter ju helt galet. ADHD/aspergers brukar de vilja vänta till 5-6 års ålder.

    1. Man behöver inte alls vänta till 5-6-årsålder för att utreda för Aspergers eller annan autism!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..