Sluta kalla min man fantastisk för att han tar hand om barnen

16 augusti 2016 32 kommentarer
Krönikor

En man är inte underbar för att han gör något så självklart som att ta hand om sina barn.

ximg_4993-594x920

 

Den senaste veckan har jag träffat två nyblivna mammor som varit med om att folk förskräckt frågat ”men var har du BÄBISEN?”, när de begett sig ut på strapats från familjen. I båda fallen var bebisen med pappan, men på folkets ansiktsuttryck verkade det mycket troligare att mammorna glömt bebisen på tunnelbanan.

Några månader efter mitt första barns födelse gick jag till frisören. Det var efter kontorstid, men frisören tog ändå för givet att jag hade skaffat ”barnvakt”.

Efter mitt andra barns födelse tyckte en annan frisör att det var märkligt att jag lämnade bebisen med pappan när han bara var två månader. (Sedan fick jag bannor för att jag inte klippt håret på så länge. Hur ska du ha det frisören, tycker du att jag skulle ha lämnat barnstackarn ännu tidigare nu.)

Under nästa besök undrade frisören om barnet var hos min syster. Inte? Hos min mamma? Det var liksom lördag, men sistahandsalternativet var att han var med pappan.

Nu låter det som att det är ett generellt frisördrag. Det är det ju inte, men det var förutom polare bara frisörer jag träffade när jag inte kunde ha med en bebis. (Och en tandläkare, som trodde att bebisen självklart var i väntrummet). Mitt urval är ju ingen äkta sifoundersökning, men det verkar ju som att en betydande andel folk TYCKER att nyblivna mammor ska vara hemma AT ALL TIMES och på sin höjd brodera korsstygn om pappan är så SNÄLL att han tar bebisen? (Inget ont om korsstygn, jag älskar att brodera. Inte. Men jag vet massor av coola som gör det.)

I höstas var jag på en kräftskiva. Min man och jag hade bestämt att jag skulle vara gung- skrik- och lekjour först medan han koncentrerade sig på kräftorna. När jag hade ätit två kräftor och han typ 22, gick han in med barnen så att jag skulle få käka. En annan pappa gjorde samma sak. Då börjar en i sällskapet HYLLA VÅRA FANTASTISKA MÄN som TAR BARNEN! Någon annan hakar på. Vilka otroliga pappor! Offrar kräftskivan. Offrar livet!

Man ba okej? Ska jag och mina två kräftskal bocka och buga eller?

Under min förstföddes första år var jag borta typ tio gånger utan honom för att gå på någon fest eller vara med kompisar. Det är ju inte speciellt mycket, ändå fick jag nästan alla gånger höra från bekanta hur BRA min man var som var hemma. VILKET KAP. Världens bästa fining-man!

Inte så troligt att någon av dem min man träffade sa till honom ”Åh vilken fantastisk fru du har som låter dig vara här i kväll och spela bordshockey, leka med transformers, halsa jäger och äta blodig stek” (eller vad nu killar gör) (obs JAG är fri från fördomar.)

Jag har egentligen inget emot att han blir kallad världens bästa fining-man. MEN. BARA OM JAG BLIR KALLAD VÄRLDENS BÄSTA FINING-FRU av folk HAN möter när han är borta. Vilket en himla kräfta kan räkna ut aldrig har hänt, trots att han varit borta mycket mer.

Det är ju inte det att min man inte är fantastisk. Det är han (till och från, mehehe), men det är ju HEEELT irrelevant. Han är det ju INTE för att han gör något så självklart som att ta hand om sina barn. En man är inte fantastisk för att han äter kräftor och sedan låter sin fru äta kräftor. Så. Där har ni ett ordspråk ni kan brodera i korsstygn, ni som tycker tvärtom.

 

Detta är en krönika tidigare publicerad i tidningen mama.

32 kommentarer

Jag späder på detta lite. Jag varken städar, tvättar eller lagar mat hemma, för det gör min sambo. Det har blivit så, jag besiktigar bilen, klipper gräset, tar hand om ekonomin och en massa massa andra sysslor men inte just dessa tre såå mycket som han. Men snacka om att jag får höra hur fantastiskt jag har det som inte städar och lagar mat. Hur otroligt det är att min man gör det, ”men vaaaaaaad gör du då?????” Det är för de allra flesta som jag snackar med detta om helt omöjligt att dessa arbetsuppgifter kan göras av en man. Hur är det möjligt 2016 att detta är kontroversiellt?

Underbart är det. Tänk dig förvirringen hos mina klasskamrater när jag började plugga med en bebis på åtta månader hemma. ”Men, vadå, är han på förskolan eller?”
”Eh, nej. Han är med sin pappa.”
”Hela tiden?’
Det fanns inte i världsbilden att min sambo både var och ville vara hemma med sitt barn. Men det var snällt av honom att jag fick plugga tyckte de flesta.

Känner igen det där. Började jobba när sonen var nio månader och den spontana reaktionen från folk (även i min egen ålder) var: ”oj, har han redan börjat förskola?”. Ehm, nej, han har en pappa.

Gud så jag relaterar till detta! Har en kärring på jobbet som frågade mig när jag började jobba och första barnet var åtta månader ”vem tar hand om lillpojken nu då?”. Eh, pappan? Och hon fortsatte med ”Ja man får kanske inte ha barn på förskola när de bara är åtta månader?”. Precis som att det hade varit förstahandsvalet annars?

Samma frågor dök upp när jag började jobba deltid när yngsta barnet var sex månader. ”Men var är barnen?!”.

Varför tar de för givet att alla pappor är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om sina barn? Och när det kommer fram att de kan det så är det hurrarop och fyrverkerier? Papporna är ju oftast vuxna, normalbegåvade människor, inte gorillor eller robotar?

dessa kärringar alltså. Jag och mannen var hemma 9 månader var med vår första. När dom frågade på jobbet hur länge jag skulle vara borta så sa jag: 9 månader. Då var en en av kärringarna som skrattade som om jag skämtat, på riktigt. Jaahaså vem ska vara hemma då? Det var på riktigt helt bortom hennes förståelse hur man kunde ha det upplägget. Och att en man ville vara hemma med sina barn! Jag vet inte vad som gjorde mig mest förbannad egentligen. Och alla generation äldre som tuggar mantrat ”mamma är bäst” I tid och otid….

Precis så, vi fick också frågan om det var för att han inte fick börja förskolan än. Jag tycker synd om de som blev så förvånande och själva hade små barn hemma, okej om det är ekonomiskt omöjligt att dela på föräldraledigheten men om det kommer till ovilja så vet jag inte riktigt varför man vill ha barn. Det funkar inte riktigt att bara vara förälder på helgen.

Min man fick höra hur fantastisk han var som kunde göra ‘köksarbete’ när han på föräldramöte dukade av kaffekoppar..

Men de är ju så sjukt. Varje gång man är utan barn ”vars har du Tuva”, och pappan är sällan första alternativet. får ofta frågan om min mamma är barnvakt. värst är ändå när nån kläcker ur sig ”jaha pappa är barnvakt” alltså man kan inte vara barnvakt åt sitt eget barn. en taxi chaufför, skällde ut mig för att jag lämnade dotra med sin pappa när hon var ”bara fyra månader” . undra om chauffören gjort samma sak om de var pappan som åkte. tveksamt.. då är de glada hejarop att ”han måste få barnfritt och unna sig fest o fylla” medans man som mamma beskylls som att man lämnat ungen ensam hemma för att roa sig..

Visst är det sjukt! Min man lagar nästan all mat. När jag har med mig matlåda på jobbet så frågar kollegorna ”åh, vad har din fantastiska man lagat idag? ”

Ett annat exempel, jag frågade min kollega om han skulle vara pappaledig. Får då till svar att det inte gick för att hans fru pluggade. Då sa jag att jag var hemma 13 månader då min man pluggade. Då blev han tyst.

Min man och jag delar på det mesta, faktum är att han gör mer hushållsarbete än jag. När vår dotter föddes hade jag mycket hjälp och stöd av honom vilket ledde till en hel del svartsjuka hos ett par andra mammor i kompiskretsen som inte hade lika engagerade män. Bland annat fick jag höra att av en mamma att hon minsann inte behövde någon barnvakt hemma och fick mig att känna mig som en dålig mamma för att jag uppenbarligen inte klarade allt själv utan var tvungen att ta stöd av min man.

Det där fick jag också höra av random människor.
Jag svarade alltid ungefär samma sak. Nope han gör bara det en riktig förälder ska göra, jag hade aldrig valt att skaffa barn med någon som inte tänkte vara 100% förälder. Typ, eller. Nope, han gör det en förälder ska, nöjer du dig med mindre?
Ja, jag vet. Det är scammande mot andra kvinnor som inte är i min situation. Dock var jag inte så upplyst på den fronten för sju år sedan.

Jag sa någon gång NEJ han ÄR inte fantastisk för att han gör det jag alltid gör när han är borta, då tycker du inte att jag är lika fantastisk eller hur? Vilket personen höll med om. Det är liksom taskigt mot männen, men jag vet inte om så många märker det, jag själv hade fått hybris av allt beröm.

Det är ju skrämmande!
När jag är ute på nåt ensam får jag nästan alltid frågan var min man är. Han är hemma med barnen svarar jag. Jaha, han är barnvakt säger de då!
Nej, han är hemma med barnen!

Är än så länge barnfri men känner igen fördomarna något. Vi jobbar olika tider i vårt förhållande så det blir att jag lagar maten dem flesta kvällarna i veckan. Men när man pratar med folk, främst 40+ kvinnor men även vissa yngre samt män, så förutsätter dem nästan att jag köper hem pizza eller annat varje dag och blir jätteförvånade och tycker man är så duktig för att man kan laga mat. Och tro mig som man känns det väldigt nervärderande att höra.

Och visst när kompisarna som har barn är med och umgås, vissa väldigt sällan då dem är hemma med barnet mycket, så sitter vi inte och kommenterar hur duktiga deras respektive är. Så funkar det nog generellt inte bland män men det är inte som att det innebär att vi inte tycker att både den respektive och vår kompis är det. Det ska ju bara inte behöva kommenteras då det är en självklarhet. Förstår att det är trist för er att höra men det är inte roligt för oss heller. Generellt är det väl ett generationsproblem med fördomar från folk uppväxta i en annan tid men tyvärr finns ju vissa av dem här även i vår ålder.

Jag har inte stött på detta jättemycket ännu, då vår dotter bara är lite över tre månader gammal. Men det tog inte lång tid innan folk började fråga hur länge Johanna skulle vara hemma.

Vi berättar när hon tänkt börja jobba och ibland möts man då av ett frågetecken. ”Vadå ska… ska hon börja på förskolan sen?” När vi då förklarat att jag ska vara hemma och att vi delar på föräldraledigheten är det oftast ett ”jahaa”, eller ”oj, kan göra så också” eller något annat svar som tyder på hur överraskade de var på svaret.

Jag har också stött på varianten i att ”ja, men vad bra att du också vill vara hemma”. Varför skulle jag inte vilja vara hemma med mitt barn? Att vi inte kommit längre 2016 ändå. Att det inte är en självklarhet att papporna också – faktiskt – vill vara föräldralediga länge och att det faktiskt inte alls är något de gör för att de tvingas till det.

(Och nej, de ska inte få höra hur ”fantastiska” de är för att de gör detta. Det vore väl snarare märkligt om man inte vill dela på ”ledigheten” om möjligheten finns).

Så bra skrivet!!!
Får ofta höra ”stackars Andreas” när min man (efter att jag snällt ombett honom 5 ggr) håller dottern som är 4 månader medans jag får äta upp maten om vi är på middagar. Speciellt av min underbara svärmor. Helt sjukt!

Håller med dig!

Men ur en mans perspektiv så får man vara glad om man blir tilltalad på BVC, sjukhus, tandläkare, klädaffärer OM man som par går in tillsammans. Det tas för givet att barnet vill vara med sin mamma å väga sig istället för tvärtom. ELLER att mamma ska hålla i hand när det ska vaccineras eller att mamma väljer kläderna på P&P. Det är kränkande på riktigt.

Jag har råkat ut för samma sak men hör och häpna, detta var ifrån barnmorskan på BVC. Hon hyllade min man varje gång han var med men aldrig de gångerna när jag kom dit?

I fyra månader var jag hemma på heltid, sedan dess har vi delat typ 60/40 ( pappan har varit hemma lite mer). Tydligen en väldigt ovanlig lösning som provocerar enormt. Självklart är det många som har gillat vår lösning och inte ens har tänkt på att man kan göra så. Helt underbart att få vara delaktig och inte känna att man missar så mycket. Och JA man kan amma/ge bröstmjölk även om man börjar jobba när barnet är 4 månader.

Ja! Bästa lösningen!
Vi började när barnen var ett par månader att dela dagen, sedan kunde vi ta heldagar varannan dag. Antingen kom den som jobbat morgon hem och löste av mitt på dagen, eller så sågs vi ute för lunch och överlämning av barn – mysigt.
Verkligen det bästa av två världar. Ingen av oss hade lust att vara helt borta från jobbet i många månader, eller från barnen hela, långa dagar. Jag tycker det verkar så märkligt att en förälder bara ska vara med spädbarnsbebisen medan den andra ska vara 100% med småbarnsbebisen – det är ju så totalt olika tillvaro att vara med en tremånaders eller elvamånaders..
Jag kände mig 100% uppdaterad och delaktig både på jobb och barn på det här sättet!

Jag o min fru har delat upp de rätt bra.
Jag älskar att vara hemma med våran dotter. Jag var hemma med hon i 5 månader första gången. O nu är jag inne på min 5 vecka. Att vara hemma med sitt barn är de bästa som finns.

Bra skrivet! Jag säger som min vän, hon fick frågan om hennes sambo va hemma och va barnvakt. ”Nej, han är hemma och är pappa faktiskt.” ? tänk att det ska va så märkligt att pappor tar hand om barnen.

Ja gud förbjude att en man ska få cred för att han tar hand om sina barn. I jämlikhetens namn så kan vi väl sluta hylla alla morsor då också? Ni har ju en egen tidning där man sida upp och sida ner hyllar kvinnor för att de är just föräldrar.

Ni är så negativa hela tiden. Det är BRA att ha en kvinna som tar hand om barnen. Det är BRA att ha en man som tar hand om barnen.

Men nejdå, det är såklart en patriarkal konspiration där män konstant gynnas. Trots att de i 7 fall av 10 förlorar i vårdnatstvister.

Bra Isak!
Tur att du inte alls är negativ eller bitter, haha!
Fortsätt sprida ‘jämlikheten’ (eller menar du kanske jämställdhet?) och föräldraskapets glada budskap!

Två kompisar (män) promenerade på stan och den ena hade sin bebis i sele på magen. Bebisen var missnöjd och skrek varpå en främmande farbror stannade framför dem och sa: VAR ÄR BARNETS MOR??? Som om barnets mor svikit barnet och bara lämnat hen hjälplös hos en oduglig far:-)
Personligen säger jag och mina väninnor att vi ”passar barnen” när vi är med våra barn. Precis som papporna passar dem när vi gör annat.

Väldigt bra krönika! Jag har snopp och min fru snippa. Vi har gjort barnet/barnen tillsammans. Det är bara här kön betyder nått. Hon har låtit dem växa och lagrat dem länge i sin kropp och fött det (det i sig ett skäl att få extra egentid!). Varför skulle vi inte ha lika stort ansvar för barnet…jag begriper inte. På samma sätt som att både mammor och pappor behöver slippa barnen ibland och göra något på egen hand. Sorgligt att vår generation inte lyckats inse det heller. Hoppas det hinner ändras tills min dotter och son är vuxna!

Skriv en kommentar