När man själv är den som gråter ihjäl vid lämning

11 maj 2017 29 kommentarer
Geniala saker Sixten gör

Har aldrig gråtit så mycket vid en lämning som i dag.

img_5228.jpg

Sixten och hans kompisar spelar alltid fotboll och han längtar till förskolan och säger SKYNDA dig, så att han inte ska missa fotbollstid. I dag var vi sena och hans gäng spelade redan när vi kom fram. Alla skrek ”JAG vill vara i Sixtens lag” ”Nej JAG” ”NEJ JAG, DU SKA ALLTID vara med Sixten, det är MIN tur”.

Bara det fick mig att börja gråta. För det är så SJUKT inte mina gener. Jag har ALDRIG blivit först vald, eller vald överhuvudtaget i sportsammanhang. Någonsin. Förutom när folk har frågat om jag vill följa med på friskis.

Och när jag hörde det började jag gråta av jag vet inte. Stolthet typ, tänk att JAG har kunnat avla ett barn som folk vill sporta med. Sjukt. Nu är det förvisso tack vare Linus gener men ändå.

Sedan förbyttes allt i elände då jag insåg att det var en pojke som stod en bit bort och som ingen ville vara i lag med. Och i mitten av klungan stod Sixten och såg mest ledsen ut när alla bråkade om att få vara med honom. Jag var SUPERnära att kliva in och försöka lösa allt när Sixten höjde rösten (han tog liksom sats och tog mod till sig) och sa ”VET ni, INGEN tycker om att bli ENSAM”. Och gick bort och ställde sig med pojken som inte hade någon i sitt lag. ”Jag ska vara på ditt lag”, sa han. 😭

Och jag började gråta floder och var tvungen att gömma mig. Och fick eventuellt lite hybris. Det kändes typ som att allt var en biblisk berättelse och Sixten var den barmhärtige samariern. Sedan fick jag gå tillbaka och lösa lagindelningen för de hade börjat tjafsa igen, men ändå.