It´s a wonderful Life

17 januari, 2017 2 kommentarer
Simon / Stjärnfamiljen

Säger bara wow!!! Vilken film, helt tagen

Annonsen laddas.

its-a-wonderful-life-poster

Simon:

Jag har inte alls tittat mycket på svartvita filmer i min uppväxt! Inget alls vid närmare eftertanke, sett några minuter här och där men aldrig satt mig ner och kollat som jag gjorde igår.

Vi hade lite kvällsmys och valde att han en Picknick på vardagsrumsgolvet och tittade på en svartvit film, Camilla hade valt en hon sett för 15 år sedan som hon älskar, It´s a Wonderful Life.

Allt var helt magiskt, vilken film. 2 timmar och 10 minuter men inte en enda sekund var tråkig! Verkligen en rörande historia som också får en själv att reflektera lite över sitt egna liv, hur hade allt sett ut om man aldrig hade fötts?

Det är vad George Bailey får uppleva när han får besök av sin skyddsängel, jag rekommenderar alla att se denna filmen, varva ner lite och bara njut av tillvaron! Allt är så vackert, miljöerna, människorna, allt har så mycket känsla och inget känns taget för givet.

Ni gav massor med tips igår, fortsätt gärna med det! Vi kommer se många svartvita filmer, en helt magisk nyöppnad värld! Har svårt att beskriva vad det är jag tycker är så bra, men tycker bara kvalitén i hela filmen var helt magisk!

Its-a-Wonderful-life-foto

 

its-a-wonderful-life-3

Helt magisk film, som jag tycker alla borde se!

 

//Simon

 

Svartvita filmer

16 januari, 2017 43 kommentarer
Stjärnfamiljen

Ge oss era bästa tips på underbara gamla svartvita filmer!!

Annonsen laddas.

its-a-wonderful-life-poster

 

Camilla:

Ni kanske har förstått att både jag och Simon är lite av TV-nördar. Vi älskar filmer och serier och tittar helt ärligt rätt mycket på TV ihop. Vet många tycker det är en idiotsyssla som par, men vi tycker både det är mysigt och gillar att diskutera de filmer och serier vi ser ihop och sitter liksom inte bara och ”glor”.

Men ett område som jag är förtjust i men som är heeeelt blankt för Simon är gamla svartvita filmer. Han har aldrig sett en svartvit film i hela sitt liv. På riktigt. Jag höll på att dratta på ändan av förvåning när han sa det. Men jag inser att jag kanske sett mer av det än de flesta även i min ålder. Och det är tack vare min far. Min pappa Jens var född 1929 och han älskade gamla filmer. Både klassiker med James Stewart likväl som komedier med ”Biffen och Bananen”. Och vi tittade ofta ihop. Så jag har sett jag vet inte hur mycket gammal film och jag älskar allt från pilsnerfilmer med Edvard Persson till mörk drama. (Fanns t ex en oerhört mörk och tragisk släktkrönika där det hela tiden återkom en gammal köksklocka. Den fanns hela tiden på gården medan det ena eländet efter det andra utspelade sig… Någon som kan veta vilken film detta är? Är det månntro samma som jag minns när dottern i familjen förälskar sig i en ”svartmuskig” spelman och en fors eller en älv spelade en central roll? Ja, som ni hör gräver jag hårt i över trettio år gamla minnen nu….)

Men jag lärde mig älska gamla filmer av min far. Och Simon har hört mig prata om det, och ikväll har han överraskat mig med att ordna en filmkväll hemma med en av de filmer han hört mig prata mycket om. ”It’s a wonderful life” med James Stewart. Medan jag skriver detta har han jagat iväg mig från vardagsrummet och håller på och dukar upp en picknick i vardagsrummet med ost och chark, och vi ska mysa och titta på filmen. Hans första svartvita film.

Och jag hoppas han gillar för jag skulle vilja fortsätta återuppliva mina minnen och titta på några av de fantastiska gamla filmer som finns. Men jag minns inte längre riktigt vilka guldkornen var…. Kan ni inte tipsa? Riktigt bra gamla svartvita filmer inom olika genrer? Inte för ”svåra” dock – aldrig varit speciellt förtjust i t ex ”Sjunde inseglet” och dylikt, hur stora mästerverk de än må vara…..

/Camilla

Nyhetsmorgon, Träning för Latmaskar

15 januari, 2017 12 kommentarer
Simon / Stjärnfamiljen

Idag gästade jag nyhetsmorgon och pratade om min nya bok träning för latmaskar.

Annonsen laddas.

Simon:

Idag gästade jag Nyhetsmorgon och pratade om min nya bok, Träning för Latmaskar. Missade ni inslaget kan ni se det genom att klicka här.

ebba von, stjärnfamilj, läckberg, sköld, träning för latmaskar

Det var Ebba Von Sydow som jag fick äran att prata med och blev ett riktigt trevligt samtal, här är vi efteråt med en bukett med tulpaner i famnen då det är tulpanens dag idag.

Till min hjälp att visa övningarna hade jag min vän Christel som var snäll och ställde upp, det ska du ha stort tack för =)

ebba von, stjärnfamilj, läckberg, sköld, träning för latmaskar

Träning för Latmaskar finns att köpa i de flesta bokhandlare och vill du klicka hem den direkt kan du göra det här. Finns även som E-bok =)

Ni får jättegärna ställa frågor om boken!

//Simon

En lantis bekännelser

12 januari, 2017 14 kommentarer
Stjärnfamiljen

Camilla: Om min nog rätt okända blyghet och osäkerhet i sociala sammanhang. Och lite om scenskräck också…

Annonsen laddas.

camilla-lackberg-med-sallskap

Jag och min väninna Lovisa Wester (Sahara Silver) på Elle-galan 2012

 

dscf4278

 

 

img_0440

 

elle11

En makalöst misslyckad bild på mig, tillsammans med Michael Bindefeld och dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt

img_0443

En något bättre bild på mig och dåvarande statsministern. (Han var en av den kvällens prisutdelare)

Camilla:

Lade ut bilder på mitt insta @lackberg idag med mina olika outfits från Elle-galan. Och 2012 gick jag för första gången. Jag var ruggigt taggad. Det är en oerhört glammig tillställning med en gästlista sprängfull av modemänniskor och diverse celebriteter inom olika gebit. Och alla lägger stort fokus på vad de ska ha på sig på just den här galan…

Så ja… jag hade lite klädpanik…. Men jag hade förälskat mig i en klänning av designern Alexander McQueen på julrean och hade klickat hem den, och bestämde mig för att DEN fick det bli, även om den var väldigt urringad och kändes aningen vågad för mig. Fast var det någon gång jag skulle våga ta ut svängarna lite var det till Elle tänkte jag. Så den blåsan blev det.

Och när jag kom, blev jag tagen åt sidan av dåvarande chefredaktören Hermine Coyet, (mycket lovely kvinna by the way) som började fråga mig om vad jag hade på mig. Och hon sa sen att de bland gästerna skulle välja ut några stycken (fem tror jag) som var de fem bäst klädda – och bland dessa skulle en av dem få pris som bäst klädda gäst. Och vem det blev fick man inte veta förrän precis när priset skulle delas ut från scen, då skulle konferencieren Carina Berg ringa upp personen som vann och man skulle få komma upp på scen och ta emot priset.

Jag var mäkta stolt över att ens hamna bland de fem. Men ja, tävlingsmänniska är jag ju, så SJÄLVKLART hoppades jag ju på att vinna. Men det fanns ett problem med det… Jag har ju berättat här tidigare om att jag lider av viss scenskräck, och bara tanken på att gå upp på scenen inför alla dessa människor – och JUST de människorna som var där gjorde mig kallsvettig. På Elle-galan finns det alltid så mycket människor jag beundrar och som är idoler för mig, och det är dessutom en rätt kräsen och svårflörtad publik. De har sett det mesta och är vana galabesökare de allra flesta.

Och en av de saker som gör att jag våndas i ett sådant sammanhang är att jag helt ärligt inte är så kaxig i sociala sammanhang som många nog kanske får bilden av. Jag är bra på att låtsas, men innerst inne känner jag mig alltid som kusinen från landet. Och det kommer jag nog alltid att göra. Jag inte bara kommer från en liten ort utan har ju eller aldrig någonsin varit den ”coola tjejen” eller den som alla ville hänga med. Jag var ett ensambarn som trivdes bäst i mitt eget sällskap, som helst satt med näsan i böckerna, som hade tjocka colabottenglasögon, Harry Potter-frisyr och tandställning. Visst hade jag kompisar, bra kompisar också och jag har aldrig blivit mobbad eller så. Men jag var ju inte ”den där” tjejen ni vet. Den populära. (Lustigt nog blev jag också samma år som denna Elle-gala utsedd till ”Årets Lantis”. En hedersutmärkelse jag stolt tog emot! Så är ju inget jag skäms för!! Viktigt att poängtera….)

Men den känslan av att inte höra till bär jag alltid med mig och jag tror alltid jag kommer göra det. Jag lever i en värld idag där jag vid sidan av mitt vanliga vardagsliv med foppatofflor och mjukisbrallor, emellanåt rör mig i kretsar av de vackra, rika, berömda, coola, världsvana, adliga, mm mm. Jag ser ständigt ”it-flickor”, de där tjejerna som varit de eftertraktade, populära, hela sitt liv. Jag ser människor som är uppvuxna med självsäkerheten i att födas in i en societetsställning, en förmögenhet, eller ett utseende som gett dem beundran sedan barnsben. Och jag blir oerhört blyg i dessa sammanhang, men vet att jag helt inte kan låtsas om det. Så jag tror inte det märks så mycket. Men inuti väntar jag bara på att någon ska syna bluffen. Peka på mig och säga att: ”hon där – hon hör inte hit.”  Jag vill poängtera att jag ALDRIG blivit otrevligt bemött i någon av dessa sammanhang. Snarare har många av mina fördomar kommit på skam och jag har träffat människor som trots alla dessa priviligierade faktorer är varma, begåvade, trevliga och ödmjuka människor. Så det ligger inte hos dem. Det ligger hos mig.

Så jag satt där i publiken. Och hoppades å ena sidan att just min mobiltelefon skulle ringa när Carina ringde på sin från scenen. Och å andra sidan fasade jag. Min scenskräck gör att jag har fobi för ett antal saker förknippat med att gå ut på scen inför en publik. Jag är oerhört rädd för att snubbla i mina klackar – att gå i trappor med klackar på scen ska vi inte bara tala om. Ger mig ren och skär dödsskräck bara att tänka på det. Sen gör min nervositet att jag lätt tappar rösten. Har ju berättat här om det förödmjukande ögonblicket när jag inför 800 personer i publiken – på min egen biopremiär för ”Tyskungen” – plötsligt bara fick fram väsande ljud när jag skulle hålla tacktal.  Och sen skulle jag ju ha något att säga om jag nu mot förmodan både vann – och fick behålla rösten. Och på Elle-galan går den ena efter den andra coola människan upp och säger några sjukt coola självsäkra meningar som alla tokapplåderar och nickar åt varandra att ”jäklar vad creddigt sagt.”  Jag fick inte upp en enda cool sak i huvudet.

Jag minns att jag stirrade på Carina Berg när hon skulle ringar från scenen. Jag höll min mobil i handen med svettiga handflator. Och det händer. Den ringer. Jag har vunnit priset som bäst klädda gäst. Och till applåder från publiken välkomnar Carina mig upp på scen. Glad och panikslagen inser jag att första hindret är att ens ta mig upp på scenen. Jag sitter vid tungan som går ut från scenen och den är hög. Och den ska jag upp på. Med höga klackar. Vänliga händer hjälper mig upp och på något sätt lyckas jag hålla balansen väl uppe. Jag känner allas blickar på mig när jag ska gå metrarna fram till Carina vid podiet och plötsligt blir något så naturligt som att gå något oerhört avancerat. Jag blir medveten om hur jag tar varje steg, hur jag rör armarna, och jag känner mig som om jag är med i Monthy Pythons ”Ministry of funny walks”. Men till slut kommer jag fram till Carina och får ta emot priset, som jag fortfarande har kvar hemma. Och rösten höll och jag minns bestämt att jag sa några ord. Har dock inte en susning av vad det var jag sa. Det var bara en svart lucka efteråt. Ingen såg dock chockerad ut, så troligtvis sa jag i alla fall inte något anstötande.

Jag inbillar mig naturligtvis att jag är den enda som känner mig så här i dessa sammanhang. Som känner mig omgiven av självsäkra människor som inte tvivlar en sekund på att de hör dit. Men ibland kan jag titta mig runt bland de glittriga människorna runt mig och undra hur många fler som känner som jag. Hur många fler som alltid bär med sig sitt förflutna i bröstet, och inte kan förändra bilden av vem man är. Hur många fler som liksom jag ständigt väntar på att bluffen ska bli synad.

När det är på riktigt

11 januari, 2017 5 kommentarer
Stjärnfamiljen

Jag har bott i Stockholm i 10 år nu och har lärt känna massor med människor, några bättre än andra och har mycket vänner jag är oerhört glad över att de finns i mitt liv.

Annonsen laddas.

Simon:

Jag har tränat MMA i ganska många år nu och har tävlat på elit nivå i kampsport sen jag var 15 år. Har blivit några medaljer och har lyckats med mycket som jag är stolt över. Idag tävlar jag aktivt i MMA och har ett proffs facit på 6 vinster och 5 förluster.

Men det har inte alltid varit så jämt mellan vinster och förluster, när det gick som sämst så hade jag 2 vinster och 5 förluster och det såg inte så ljust ut när det kom till min MMA karriär. Som tur är har jag fantastiska tränare och hjälpte mig på helt rätt sätt. Skaffade en mental Coach som hjälpte mig att fokusera bättre på matcherna och det gav verkligen resultat. Coachen är ingen mindre än Martin Lidberg, som själv har VM guld i brottning.

Rikard Carneborn är min huvudtränare på min Klubb Nacka Dojo och det var han som hjälpte mig att komma i kontakt med Martin och därefter har vi fortsatt att jobba tillsammans och gör så än idag. Det jag verkligen vill tacka min klubb för är hur de Alltid har stått bakom mig, både i vinst och framförallt i förlust när det har behövts som mest.

Har funnit folk som bara har varit där och stöttat när det gått bra, men när förlusterna har kommit varit som bortblåsta. Men jag är lyckligt lottad med många fina människor runt omkring mig. En av dem är verkligen min första sponsor, Jabb.se som ligger vid Globen. De började att sponsra mig med utrustning redan när jag var amatör, ett par handskar, en tröja eller en väska. Men de har alltid varit med mig, även när det gick som sämst så fortsatte de och sponsra mig trotts att det kanske inte var det mest logiska att fortsätta göra när det gick så dåligt.

Men vändningen kom, idag har jag 4 vinster på rad, alla på avslut och känner mig bättre än någonsin. Har nästa match bokad den 1 april på Superior Challenge som även denna gång kommer att gå i Stockholm.

Mitt management med Babak Ashti som gav mig min första proffsmatch jobbar jag fortfarande med och vi har en nära relation som vi haft sedan min debut.

Att ha mycket människor omkring sig när allt går bra och man är ”framgångsrik” det känns inte så ovanligt, utan de ovanliga verkar snarare vara när det går dålig och man fortfarande har människor kvar som både tror och stöttar en, det har jag varit lyckligt lottad med och det ska ni som funnits där ha ett stort tack för, tror inte jag hade kunnat tagit mig ditt jag är idag utan er hjälp.

2016-08-17-12-22-36
Jabb.se som alltid stötta mig!
2016-08-01-13-15-13
Superior Challenge som gav mig chansen till min första Proffsmatch!
Mina tränare hade aldrig tagit mig hit idag utan er! Waldo, Ralf och Rikard. Foto MMAVIKING
Mina tränare hade aldrig tagit mig hit idag utan er! Waldo, Ralf och Rikard.
Foto MMAVIKING

 

Om mina skilsmässor

10 januari, 2017 58 kommentarer
Stjärnfamiljen

Camilla: Har jag skiljt mig för lätt? Skiljer vi oss för lätt idag?

Annonsen laddas.

Camilla:

Tar oftast inte åt mig kommentarer om mitt liv personligt – även om jag rätt ofta biter ifrån om ton osv vilket ni vet, och som ni både hissar och dissar.

Men en sak som jag alltid känner svider till i hjärtat är när jag inte ofta, men inte sällan heller, får kommentarer om mina skilsmässor. Att jag klumpas ihop som en grupp med ”kändisar som skiljer sig titt som tätt.” Att jag får omdömet av en vilt främmande människa att jag bytt man ofta, att jag gett upp för lätt, att jag jagat förälskelsen och inte förstår att man måste jobba för ett äktenskap, att barnen får sitta i kläm för min jakt på förälskelse, osv osv osv.   Kommer inte ihåg alla formuleringar men budskapet som går igenom är det samma – att jag sett lättviktigt på mina äktenskap och egoistiskt fladdrat som en fjäril från blomma till blomma, utan att ta hänsyn till mina barns bästa.

Så jag vill faktiskt reda ut detta. Jag berör inte ofta mina skilsmässor, mest pga att de i mitt fall lätt omvandlas till smaskigt skvallertidningsmaterial. Som jag sedan dessutom får skit för av folk som suckar och skriver att: ”Guuud måste den där människan vara i tidningarna jämt, hur uppmärksamhetskåt kan man vara?”   Och den kommentaren känns alltid så absurd. Jag ger sällan intervjuer, om jag inte är i en lanseringsperiod. Tackat nej till jag vet inte hur många både tidnings- och TV-intervjutillfällen. Och även mängder av underhållningsprogram odyl.  Duckar så ofta jag kan alltför privata frågor om skilsmässor odyl när jag väl gör intervjuer. Jag känner mig inte som en person som sitter och fläker ut mig medialt i alla tidningar och TV. Däremot ser jag medianärvaro som en del av mitt arbete när jag lanserar något. Men ja självklart – att jag har en så öppen instagram och blogg bidrar ju självklart till att media skriver mycket om mig, och jag har ju naturligtvis valet att stänga ner mina sociala medier, eller börja vara mycket mer ”sluten”. Det skulle minska mängden media skriver, det förstår jag. Men jag gillar att vara öppen med ER (inte med tidningarna) och jag gillar att vara en tillgänglig författare och visa mitt liv bortom en påklistrad yta.  Författare är ett ensamt jobb och att kommunicera med er tycker jag är både kul och ger ett slags sällskap. Men ja, jag har till viss del mig själv att skylla. Men jag försöker inte medvetet skapa rubriker eller media, det skapas åt mig.

Med det sagt vill jag göra ett undantag och prata lite om mina skilsmässor. För att bemöta den syn som jag skriver ovan emellanåt dyker upp om mig som någon slags oansvarig förälder som kastar mig från äktenskap till äktenskap. För det stämmer inte.

Mina stora barns pappa och jag var tillsammans i 12 år. Och Charlies pappa och jag var tillsammans i 6 år. Det är två förhållanden under 18 års tid. Det är inte jättemycket. Och även om de förhållandena inte höll hela livet ångrar jag inget fast det med facit i hand inte höll. Man vet inte hur livet blir på förhand. Man måste våga satsa. Det finns inga garantier.

I båda fallen var skilsmässorna till 100% mitt beslut. Och motparten ville inte skiljas alls. Vilket är lättare på ett sätt för den som väljer, men svårare på ett sätt. Det är ett tungt ansvar att bära och ligger mycket vånda och mycket tid och fundering bakom. Och jag vet det inte är bilden som gavs utåt, men det var viktigt då att ge den bilden för att inte såra någons känslor, nu är vi allihop på bra, stabila ställen i livet, mycket vatten har runnit under broarna,  och vem som beslutade vad har inte längre någon betydelse, för någon av oss. Annat än för resonemanget nu kring skilsmässa.

För är det ett lätt beslut? Något man fattar lättviktigt? Folk slänger sig ibland med termen ”Folk skiljer sig för lätt nu för tiden.”  Jag anser inte det stämmer. Jag ser så många som kämpar, år ut och år in. Som sliter på varann, sliter på familjen, våndas och mår dåligt. Som försöker prata, försöker kommunicera, försöker kompromissa, går i terapi, pratar med vänner, pratar med familj, grälar tyst på kvällen så att barnen inte ska höra, eller ännu värre – grälar högljutt inför stumma, förtvivlade barnansikten. Jag tycker många kör det allt för långt i botten istället för att kunna skiljas som vänner.

Så det är därför jag aldrig för en sekund ifrågasatt mina beslut att skilja mig. Jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Jag vet att jag försökte allt, jag vet att jag fattade ett väl övervägt beslut, jag vet att jag fattade det beslut som behövdes för familjen även om andra parten inte såg det just där och då. Jag vet också att jag fattade det beslut som i långa loppet var bäst för barnen. Jag vände på varje sten, försökte varje möjlighet, övervägde varje alternativ att fortsätta hålla ihop – innan jag fattade beslutet. Och jag fattade beslutet innan de relationerna körts i botten och saker sagts som aldrig går att ta tillbaks. Och det är jag stolt över. Det är en av anledningarna till att de tre stora barnen idag har förmånen att ha föräldrar som kan samarbeta och samtala som vuxna människor, vi kan umgås och till och med ha trevligt på sammankomster som rör barnen och de har aldrig hört ett enda ord från någon av sina föräldrar om den andra föräldern. DET är en gåva värd att ge sina barn.

Så det är detta jag kommer att säga om mina skilsmässor. Det är så långt min inbjudan till er i den frågan sträcker sig. Naturligtvis är det allra bästa alternativet för barn, två föräldrar som älskar varandra och håller ihop i en lycklig familj hela livet. Men som god tvåa kommer skilda föräldrar som samsas och kärleksfullt delar omsorgen om sina gemensamma barn – och har en bra tillvaro på var sitt håll. Två lyckliga hem är bättre än ett olyckligt. På den punkten kommer jag aldrig att tveka. Och jag vet att jag fattade rätt beslut.

En vecka, redan skillnad

9 januari, 2017 6 kommentarer
Simon / Stjärnfamiljen

Förra veckan skrev jag ett inlägg om mitt sockersug, nu har det gått en vecka och med små skillnader har det hänt väldigt mycket.

Annonsen laddas.

Simon:

Socker är mitt stora beroende och det jag måste ”kämpa” med när det kommer till kosten, och för en vecka sen skrev jag ett inlägg om att jag nu ska sluta med socker och vetemjöl fram till match. Sockret har gått bra, men där vi var på utbildning serverades det mat och fanns inga alternativ så har tyvärr blivit både lite pasta och bröd! Men oavsett det så har jag känt stor skillnad i kroppen när det kommer till resultat, både synliga och ännu viktigare, jag känner det.

Orkar mer, färre dippar per dag och sockersuget har försvunnit, istället kommer sug efter riktig mat vilket jag tycker är jätteskönt.

Här är en bild från varje dag, som sagt ätit vanlig mat, inte räknat några kalorier bara uteslutit socker och i viss mån, pasta och bröd.

stjärnfamiljen, läckberg, sköld, mma,

Från väldigt vätskefylld och svullen, till en lite mer trimmad figur, och då har jag faktiskt tränat mindre denna veckan än vad jag brukar.

Denna veckan drar hård träningen igång inför matchen 1 April på Superior Challenge här i Stockholm och känns riktigt bra, både fysiskt och mentalt är jag riktigt taggad för att köra hårt.

Första bilden ner till vänster är första bilden och sen upp.

 

//Simon

Skräckfilmstips

8 januari, 2017 75 kommentarer
Stjärnfamiljen

Camilla: På begäran – några av mina och dotterns favoritskräckfilmer!

Annonsen laddas.

Camilla:

Har bara öst ner alla skräckfilmstitlar jag kommer på som dottern och jag sett och som vi gillat. Är en salig blandning. Och kan inte beskriva var och en, för lätt att avslöja för mycket, men använd IMDB.com för att gå in och kolla upp vad det är för film.

Och när vi började titta på skräckfilm jag och min dotter var hon runt 8 år. Och där måste man VERKLIGEN utgå ifrån varje barns individuella personlighet om det är lämpligt eller inte. Hennes storebror skulle det inte vara lämpligt att visa skräckfilm för, men min dotter har alltid älskat det ”läskiga” , gillat spökhistorier osv – väldigt lik mig. Så jag började försiktigt med lite ”snällare” skräckfilmer (typ Scream) och sen har vi gradvis gått mot läskigare och läskigare….   Och hon ÄLSKAR det. Nu har vi problem att hitta nya bra skräckfilmer som vi inte redan sett….

Men här kommer iaf en del av de filmer vi sett och gillat!!!

 

Hush

The Shining

The ring

Paranormal activity-filmerna

The conjuring

Annabelle

The others

Barnhemmet

Mama

The babadook

Woman in Black

Insidious

Oculus

The mirror

Lights out

Hajen

The Shallows

World War Z

I am Legend

28 days later

28 weeks later

The Witch

The Purge-filmerna

Saw-filmerna

The Cabin in the woods

Amityville

A tale of two sisters

Dark Water

Sjätte sinnet

Scream

Exorcisten

Exorcismen av Emily Rose

Eden Lake

The Honeymoon

Dark skies

The Awakening

The Boy

Sinister 1 & 2

Dawn of the dead

Case 39

House at the end of the street

Ouija-filmerna

Omen

Maggie

Shutter

The uninvited

Ja – nu har ni att göra ett tag om ni vill komma ikapp… 😉

Tipsa gärna om sådana jag missat i kommentarerna!!!  Ni var GRYMMA sist vi bad om TV-serietips!!!

 

 

Mina bästisar

7 januari, 2017 18 kommentarer
Stjärnfamiljen

Camilla: Några rader om bästisarna som definierat mig som människa.

Annonsen laddas.

Camilla:

Under ett liv finns det en handfull människor som får en särskild plats. Som hjälper en att definiera vem man är. Som formar en som människa och som alltid kommer ha en plats i hjärtat även om de inte längre är en aktiv del av ens liv. För mig är några av de människorna de ”bästisar” jag haft genom mitt liv.

Malin – Min först bästis. Bodde hundra meter från mig i Fjällbacka och vi lekte varje dag. Har så många roliga minnen från Malin. När hon ville ha rostbröd hemma hos oss, men kallade det ”bränt bröd”. När hon kom över för att klappa igelkotten som flyttat in hon oss – och dök upp helnäck iförd vintervantar…..  När hon vägrade äta min pappas pannkakor för hon hade aldrig sett en man som lagade mat förut och var ruggigt skeptisk. Underbara, fina Malin. Den första bästisen. Vi var bästisar ända tills jag hoppade över trean och började i ny klass.

Jessica – När jag började fyran direkt efter tvåan blev Jessica min bästis i nya klassen. Hon blev min trygghet i en främmande ny klass, och vi hade så vansinnigt mycket roligt ihop. Jag ser henne så tydligt i mitt minne, det långa håret, den späda kroppen och korsetten som hon ibland behövde hjälp att spänna efter gympan, (hon hade skolies och behövde gå med en korsett för att korrigera ryggen.)  Mest minns jag de fantastiskt vackra rådjursögonen. Hon hade (har säkert fortfarande) enorma, vackra stora ögon och de är inpräglade i mitt minne. Busig, rolig och jag var som ensambarn djupt avundsjuk på hennes familj med ett gäng systrar och deras liv på en gård med hästar precis utanför Fjällbacka. (Här är jag faktiskt osäker på mitt  minne, det är så jag minns det, men det är lite ”blurry” och jag litar inte riktigt på mitt minne.) Men Jessica lärde mig att styrkan inte sitter i storleken. Liten och späd men med ett jävlar anamma utan dess like.

Erica – En otroligt speciell vän i mitt liv. Som finns där i min periferi och alltid kommer göra, även om vi hörs alldeles för sällan. Våra föräldrar var vänner, hon bodde i Grebbestad, jag i Fjällbacka, så vi har aldrig gått i samma klass, utan blev vänner tack vare att våra familjer umgicks. Och så många av mina barndomsminnen är förknippade med Erica.  Hennes tjocka långa hår som jag hade dödat för. Hennes förkärlek för märket ”busnel” . Blandbanden hon spelade in från Tracks och alltid hade fint sorterade och märkta med hennes vackra, snirkliga handstil. Hennes företagsamhet att öppna ”gottebutik” och ”suddegumsbutik” hemma. Den enarmade banditen de hade på vinden. Hennes mamma som för alltid kommer finnas i minnet som ett skönhetsideal, jag tyckte hon var något av det vackraste jag någonsin sett. Korpsvart hår, massor av mascara, långa tunna halsband i guld. Så mycket minnen jag har tillsammans med Erica och hon har format så mycket av den jag blivit som vuxen.

Helena – Min gymnasiebästis. En människa jag beundrar enormt. Hennes motivation var något utöver det vanliga. Hon slet i skolan och fick mig att skämmas som ofta klarade mig på att tokplugga kvällen innan. Hon gav sig aldrig. Ville hon lära sig något nötte hon tills det satt. Hon hade sina egna demoner som hon brottades med på den tiden. Och jag har alltid beundrat henne för att hon aldrig lät dem ta över. Hon var starkare än allt det, och med ett ständigt gott humör dessutom. Så mycket roligt vi hade. Så mycket Helena betydde för den människa jag blev. Jag önskar vi sågs mer, vi är inte helt ”out of touch” men lever var sitt liv, jag i Stockholm, hon i Göteborg. Hon blev advokat. En fantastiskt duktig sådan. Och jag känner en enormt stolthet över henne. Hon är en genuint bra människa. Och jag vet att även om vi hörs typ bara var tredje år, skulle jag kunna ringa henne mitt i natten och hon skulle sätta sig på första tåget hit. Om det behövdes. Det görs inte många sådana människor. Och hennes dåvarande pojkvän var den som köpte ut vin till mig till min första raketfylla (som slutade på Strömstads Sjukhus….  Sen tog det en BRA stund innan jag vågade prova alkohol igen… )

Sen från universitet försvann lite begreppet bästis. Vänskapen blev mer fördelad på flera personer än hängde på en enda. Och en anledning till det var nog H. (skriver inte ut hennes namn.)  För H var min bästis på Handels. I perioder. När det passade henne. Hon var äldre än oss andra i klassen och jag såg otroligt mycket upp till henne. Smart, driven, begåvad – finns mycket superlativ att beskriva H med. Och jag lärde mig mycket bra saker även av henne. Och vi hade mycket roligt ihop. Och det är jag tacksam för. Men jag lärde mig även läxan att man inte kan lita fullt ut på människor. Ibland var vi superbästisar, ibland var plötsligt någon annan hennes BFF och jag hamnade ute i kylan. Det kunde gå på ett par dagar. Hon var också något av en naturlig ledare, så var jag ute ur kylan, följde en svans med av andra tjejer som plötsligt dissade mig. Och för någon som mig, som aldrig varit ”coola tjejen” som aldrig fått det självklara självförtroendet i att alltid få vara inkluderad – så var det förödande. Och det är så märkligt. Det har gått över tjugo år sedan detta, men ja, jag kan fortfarande känna bitterhet över hur jag behandlades då av H och ”svansen”. Har sprungit på några av dem vid tillfällen sedan dess. En av tjejerna i ett jobbsammanhang. Där jag skulle komma och prata som den jag är nu. Författare. Kändis. Varumärke. Någon. Inte den blyga, inte särskilt coola tjejen från Fjällbacka som gick på Handels. Och hon behandlade mig helt annorlunda än då. Och jag var inte otrevlig utan gjorde en poäng av att vara vansinnigt trevlig. Men i mitt huvud undrade jag hela tiden: ”Minns hon inte? kommer hon inte ihåg hur de behandlade mig? Har hon omformat verkligheten i efterhand så hon inte ens kommer ihåg det nu?. ”   Så H var nog min sista ”bästis” och hon blev en bitterljuv upplevelse. Och jag har sedan dess haft svårt att skaka av mig känslan av att det inte går att lita på någon. Minns nu när jag skriver att jag faktiskt gjorde ett försök en gång att göra upp med den känslan. Jag hittade hennes mailadress och skrev ett mail, är nog femton år sen. Skrev allmänt om vad som hänt sen vi sist sågs, men tog också upp hur hon och de andra tjejerna behandlade mig då. Och hur det hade påverkat mig.  Fick inget svar. Så det är nog en av de sakerna i livet som bara får vävas in i brokaden av den jag är. Och i hennes och de andra tjejernas minne har nog verkligheten omskapats till något helt annat. Jag inser det, är så människan funkar. Men jag har såren kvar. Och ärren.

Efter H har jag mer haft en cirkel av nära vänner runt mig. Och jag är så tacksam att jag har så många otroligt fina vänner i mitt liv. Vill inte börja nämna namn av risken att råka glömma någon, men jag har inte längre EN bästis, utan en grupp av fantastiska vänner runt mig. Som jag litar på. Som har tålamod med mig när jag i perioder är pinsamt dålig på att höra av mig. Som alltid ställer upp. Som jag kan skratta med, gråta med, eller bara helt enkelt sitta tyst med. Jag är så tacksam för dessa vänner. Och jag är så tacksam för den som är min allra bästa vän och som jag har förmånen att dela mitt liv med – Simon.  Vad gäller vänner är jag en rik människa och jag är oändligt tacksam för det.

 

Den bittra sanningen

6 januari, 2017 9 kommentarer
Simon / Stjärnfamiljen

Håller på att avvänja med från socker denna veckan och nu är det värsta över! Även om jag självklart gärna skulle ta en godis bitt så har jag kommit över det värsta suget.

Annonsen laddas.

Simon:

Eftersom jag alltid tränat mycket och alltid älskat att vara fysisk har många i min omgivning genom åren trott att jag aldrig äter onyttigt och typ inte gillar socker.

Det kan jag säga är helt tvärt om, jag älskar godis och är tyvärr en riktig socker råtta och får lägga band på mig för att inte go bananas när det kommer till att börja äta godis. Tar jag en kan jag helt enkelt knappt sluta, och det är inte så att jag inte kan äta. Jag kan på riktigt äta ett kilo godis ensam på en kväll, det är knappt så att jag blir riktigt mätt.

Därför jag nu har bestämt mig för att det är jag som ska ha kontrollen över mitt socker intag och efter min nästa match kommer jag självklart att unna mig att äta något godis, men och det är är ett stort men för det är de som kommer att göra att jag inte ”faller” ditt igen. Jag får bara göra det en gång per vecka, och det måsta hållas. För mig fungerar det bra när jag kommer in i den rutinen och håller mig till det, problemet är när man kör typ fre-sön…. för på måndagen är det nästintill omöjligt för mig att inte gå runt och vilja äta godis.

//Simon

losgodis