Topp fem mest rädda ögonblick

Skräckslagen. Fullkomligt skräckslagen. ”Beam me out of here Scotty”-skräckslagen… 

ANNONS
ANNONS

760

Camilla:

Fick en fråga härom dagen från en kompis om när jag varit mest rädd i livet. Och jag hade aldrig riktigt tänkt på det. Men när jag började fundera kom jag fram till fem olika tillfällen i mitt liv då jag varit som mest rädd. Och detta är utan inbördes rangordning och jag har heller inte velat gradera ”rädd-nivån” på dessa. Utan är helt enkelt de fem gånger i mitt liv då jag varit som mest rädd. Av väldigt olika orsaker:

  • När jag fick samtalet hemifrån september 1991. ”Pappa har varit hos doktorn och de har hittat tumörer. På levern. Det är tyvärr inget att göra, han har max sex månader kvar.”  De hade dock fel. Pappa levde ett år efter samtalet. Men sen gick han bort. I augusti 1992.
  • När jag höll på att tappa Wille på stengolvet i hallen när han var två månader gammal. – Jag hade 6 nätter av 7 per vecka med Wille när han var liten (han är född 2002) och var efter två månader helt förbi mig av trötthet. Men minns som igår när han vaknade tidigt en morgon efter ett par vakenvändor på natten, och jag går ner för trappan till undervåningen med honom i famnen. Och i min tröstdimma så missar jag sista trappsteget. Jag tror jag är nere på golvet, fast det egentligen är ett trappsteg kvar. Och jag minns i slow motion hur jag känner att jag faller mot golvet. Och allt som finns i mitt huvud är ”skydda bebisen”. Så med den fantastiska föräldrainstinkten vi besitter, så kickar inte vanliga instinkten som människa in att ta emot sig med händerna. Istället håller jag honom hårt mot bröstet, och låter knäna ta fallet. Inte medvetet. Det sker på ren instinkt. Jag känner mina knän slå i det hårda stengolvet, men Wille håller jag upp, och han reagerar knappt. Själv hade jag fruktansvärt ont i knäna i veckor efteråt, men spelade framförallt upp scenen i huvudet – för vad som hade hänt om jag INTE tagit smällen med knäna utan låtit honom falla. Kommer aldrig, aldrig glömma det här ögonblicket.
  • När min danspartner i Let’s Dance tappar mig under ett lyft på genrepet. – Han hade föreslagit ett lyft till jiven som gick ut på att jag stod framför honom, tog sats med benen och med hjälp av min benkraft, plus att han tog tag i min midja och kastade mig rakt upp så skulle jag komma högt upp i luften. På den högsta punkten skulle jag gå ut i split med benen och landa på hans utsträckta armar, sedan dyka med huvudet före mellan hans ben och komma ut på andra sidan. Jag var livrädd hela tiden vi tränade det här lyftet, men jag är envis och ville inte säga att jag var rädd och inte ville. Så vi körde. Och på genrepet, inför 800 personer i publiken, så händer det som jag fasat för hela tiden. Han tappar mig. När jag ska dyka ner med huvudet mot golvet missar han att fånga upp mig som han ska, och jag känner hur jag störtdyker mot golvet, och jag hör hur hela publiken drar efter andan i fasa. Har kompisar som var där som fortfarande pratar om det med ångest i rösten. I sista sekund får min danspartner tag i min ena fot, men jag är så nära att åka i golvet att jag känner mitt hår nudda mot golvet. Vi gör om det direkt efteråt men jag är så rädd så jag vill kräkas. Och under hela live-sändningen vill jag inget hellre än att slippa göra det, men min partner insisterar. Så det blir ett halvdant lyft i sändning med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen för min del. Lyckas dock le genom hela numret i sändning Och jag får en skarp tillsägelse från några av de andra dansarna efteråt för att jag går med på så farliga lyft. Och jag är böjd att i efterhand ge dem rätt. Var en millimeter från allvarlig skada, och kommer aldrig glömma den känslan när jag rusar med huvudet mot golvet. (Produktionen för programmet var dock fantastiska efteråt och gav allt stöd de kunde.) Se klippet från LIVE-sändningen HÄR – olyckan när min parter tappade mig var dock på genrepet, men det gör att lyftet inte blir särskilt snyggt här – jag är för rädd….)
  • Ormcellen i ”Fångarna på Fortet”. Kan vara det mest korkade jag någonsin gett mig på, med tanke på att jag har GRAV ormskräck!  (Se klippet HÄR)
  • Femte tillfället som jag varit mer rädd än jag någonsin varit har också med mitt första barn att göra. Mitt första barn, Wille, vägde nästan 5 kg när han föddes, och han fastnade och hade svårt att komma ut. Så efter 25 timmars förlossning hör jag plötsligt hur barnmorskan säger; ”Hjärtljuden går ner, det här barnet måste ut NU!” Sen gick det fruktansvärt snabbt. De klippte och jag upplevde det som att de SLET ut honom med sugklocka. Allt gick bra, men de sekundernas skräck kommer för alltid leva med mig.

 

Det här var de fem tillfällen jag nu kommer på som jag varit mest rädd. När har ni varit som mest rädda?

  1. När min pappa skulle komma hem från en resa och inte var med på tåget han skulle komma med. Det hade varit oroligheter där han var, på TV visades bilder med kravaller, hårt beväpnad polis och militär, vi visste att många var skadade och några döda. Det var obeskrivligt fruktansvärt och det gick inte att få några besked från myndigheter, det var naturligtvis kaos. Jag var skräckslagen och ringde runt överallt jag kunde komma på, till alla tågstationer de skulle passera, bad dem ropa upp hans namn och be honom ringa hem, jag ringde t o m UD… Panik. Tidig morgon åkte jag ner till tågstationen för att vänta med massor med andra som också väntade och var utom sig av oro. Ingen visste någonting. När jag gick mot kafeterian för att köpa kaffe, jag hade inte sovit en blund och behövde koffein, såg jag ett välbekant ansikte. Min pappa! Min PAPPA satt där och drack kaffe i godan ro!!! Han hade ingen aning om vad som hänt utan hade råkat gå på fel tåg och åkt en omväg, kort sagt. Jag skrek rätt ut och formligen slängde mig över honom, han blev förstås helt chockad… Som jag grät! Han blev helt ifrån sig när han förstod vad som hänt och hur rädda vi varit! Aldrig glömmer jag den synen, när jag såg honom där. Jag har aldrig sett någon vackrare syn… Mitt hjärta blöder för dem som blev drabbade, och som fick sina liv slagna i spillror den morgonen. Helt vidrigt. Nu vet jag vad ren skräck betyder. Jag var så rädd…

  2. När jag hamnade utanför pisten i Garmish Partenkirsen. Störtloppsbacken isig ända vägen ner. Husen där nere som sockerbitar. Grät ögonen ur i mina googels. Dödsångest som jag aldrig känt tidigare. Tills hjärnan tvingade mig att lita på skidor.dom var nya med skarpa kanter. Hjärnan tog mig ner för den isiga branten, inte jag.

  3. Mina största skräckupplevelser har varit när min brorson var 8 mån och satte en liten bit mat i halsen och höll på att kvävas.Det var bara jag som blixtsnabbt reagerade vid middagsbordet.Kommer inte i håg riktigt men snabbt fick jag upp bebisen och vände honom upp och ner och tryckte till i ryggen och ut flög matbiten.Minns lite av denna händelse men allt gick bra.Den allra värsta skräcken var när vi en natt i november 2007 fick reda på att vår yngste son Simon hade fått en hjärntumör.Där och då upplevde vi HELVETET….3 mån senare fanns han inte mer….Ryser fortfarande.Önskar ingen detta fruktansvärda.Må så gott med er lilla Polly,väntar ett litet flick barnbarn i vinter.Kramar Kia

  4. Hej!
    Jag kommer och tänka på en speciell händelse när jag blivit så sjukt rädd. Vi höll på att laga mat hela familjen, alla gjorde sina sysslor. Jag var kanske 14 år och skulle duka, min mamma hade precis hackat sallad. När jag vänder mig om mot mamma sticker hon kniven i magen på mig. Tror jag iaf. (OBS! Min mamma skulle ALDRIG göra det). Det visar sig att det var stekspaden hon hade i handen och det var verkligen inte meningen. Känner fortfarande, ca 10 år senare, hur allt blod försvann från ansiktet och jag nästan svimmade.

  5. När vi korsade gränsen mellan Turkiet och Syrien 1982 då jag var 11 år gammal. Vi blev beskjutna av den turkiska militären. Tack och lov träffades ingen, jag har nog aldrig varit så rädd och nära döden som då.

    När min son fick en bokhylla över sig då han var 1,5 år gammal. Han hade ängel vakt tror jag, han gjorde bara illa sin tumme. Jag tror att jag skakade i flera dagar efteråt.

    När min mans vän knackade på vårt dörr en söndags morgon och ville prata med min man för han hade fått reda på att min man och hans fru hade ett förhållande. I det ögonblicket förändrades mitt liv totalt och jag var livrädd för vad som skulle hända med vår familj. Det var så skrämande att se allt man hade byggt upp i 25 års tid förstöras. Självklart så slängdes han ut och jag kom igenom helvetet och lever ett lyckligt liv nu.

  6. Din sista skräck upplevelse kunde ha varit skriven av mig! Det är på pricken vad som hände mig och min första förlossning! Alltså EXAKT!! Fick en sån otrolig förlossningsrädsla efteråt och upplevde slutet av förlossningen som ett övergrepp både fysiskt och psykiskt. Att folk pratar över huvudet på en och det berör ens egen kropp utan att ha någon makt över den, en fruktansvärd smärta samtidigt som man vill göra allt för att rädda sitt barn. Besvikelsen över att det inte blev som den var ”tänkt”. En obeskrivlig skräck! Men jag överkom den och det är jag så otroligt stolt över och min andra förlossning blev så mycket bättre! Skönt att överkomma skräcken och slippa rädslan. Skönt att veta att man inte är ensam att uppleva något sånt, jag blev aldrig riktigt förstådd av någon annan än min man. Andra ryckte mest på axlarna och sa ”sugklocka är nog ändå rätt vanligt”. Som om det inte ens vore värt att nämna. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser och jag antar att du också kom över förlossningen eftersom du har flera guldklimpar. Kram

  7. 1. När jag fick tidig havandeskapsförgiftning och vår son fick ”plockas ut” 10v för tidigt! Nu är han snart 6 månader och har inga komplikationer efter den tidiga födslen <3

    2. När vi satt på en uteservering i Oslo och det kom en bil körandes och kastade ut FULLA ÖLFLASKOR genom fönstret. En träffade och krossades i ryggen på bänken där jag satt, ca 10cm från mitt bakhuvud. Blev mest rädd efteråt, när tanken slog mig hur illa det kunde gått!

    3. Alla gånger jag suttit i ett flygplan!!!

  8. Topp 1 och topp 2 på min lista kan jag inte välja mellan så jag skriver dom på samma
    971024 o 981021 altså inom loppet av ett år föder jag 2 barn
    det ena med akut snitt o det andra med urakutsnitt
    Melker o Wilma hette barnen
    dom levde ganska precis 3 veckor var
    o dom veckorna på sjukhus var så fruktansvärt jobbiga men då jag blivit mest rädd o mådde mest illa var när doktorn sa att det inte fanns nått att göra
    ena gången med Melker så stängde dom av respiratorn (å nej man trycker inte på en knapp som jag fått frågan om så många gånger) å jag o hans pappa satt omvartannat med Melker tills han efter bra länge inte fanns längre
    Topp 3, 4 o 5 när jag oxå varit riktigt riktigt rädd är dom efterföljande graviditeterna o dom följdes av ren dödsångest på slutet o jag var så övertygad att jag skulle få åka hem med tomt babyskydd även dessa gånger
    men det fick jag inte o har idag Arvid 12
    Elly 6 o Edith 4 år 🙂
    ps. jag är även sjukt rädd för spindlar fast inte lika rädd ds.

  9. Jag var i 20-års åldern, tillbringade en tid som Au Pair i Bryssel & hade bestämt träff m en vän i London, bussresa var billigaste färdsättet… Jag lämnade huset för jag bodde tidigt på morgonen för att ta spårvagnen till stora busstationen, klockan var runt 5. När jag steg ut på trottoaren stod det den man i träningskläder på andra sidan vägen och knöt sina skor, inget konstigt, i Bryssel jobbar alla konstant och tar tillvara på all tid de kan, så joggare dygnet runt var inte ovanligt. Jag börjar gå, hör steg bakom mig men när jag vänder mig om ser jag ingen, jag går av trottoaren till mitten av den tomma upplysta gatan, tänker att det är säkrare där än i buskarnas skuggande mörker….kommer fram till spårvägsstationen och det står ett tiotal personer och väntar. Trammen (spårvagnen) kommer och alla hoppar på, när det är min tur visar det sig att jag står på fel sida, jag ska åka i motstående väderstreck. Jag går av trammen och ser en man som står och knyter skorna…. Får lite deja vu men har bråttom över vägen för att inte missa nästa avgång. Ensam på andra sidan sätter jag mig på en bänk, då lösgör sig någon ur skuggorna och sätter sig på bänken sidan om mig. Det är joggaren, han har luvtröja m luvan upp överhuvudet och fram över pannan och en halsduk lindad runt halsen. Han sätter sig så nära att han m handen han har lagt på bänken kan röra m sitt lillfinger på mitt lår. Jag flyger upp och tittar nervöst efter trammen, den borde komma NU!!! Då ser jag i vänt kurens glas reflektionen av hur joggaren reser sig upp, tar av sin halsduk och lindar först den ena änden runt sin ena hand sen den andra runt den andra handen….DÅ kommer trammen, jag kastar mig ombord och jag vänder mig om och tittar på joggaren, han stirrar på mig och spänner halsduken rytmiskt mellan sina händer! Jag är 110% säker på att om trammen inte kommit då den kom, då hade jag inte kunnat skriva detta. Fy 17 vad rädd jag var, jag tror att det var mitt livs första STORA rädsla.(efter att jag fått barn, fyra, har rädslan fått en annan innebörd, men just det där i Bryssel kommer alltid finnas i minnet)

  10. Min värsta upplevelse sammanföll med avslutet av en fin semester i Grekland för många år sen. Min resrutt hem bestod av en resa med lokalbuss till Aten och från busstationen en taxifärd till flygplatsen (den gamla som låg strax väster om staden). Den här resan hade jag gjort på egen hand många gånger tidigare och den enda säkerhetsåtgärd jag vidtog var att ha väldigt god tid på mig. Jag fann en taxi på busstationen och på atenskt manér ville föraren fylla bilen med passagerare och ta ut fullt pris för var och en av dem. Det kan man tycka vad man vill om, men det var så de gjorde vid den här tiden och det lönade sig inte att diskutera det.

    Så befann jag mig alltså i en bil tillsammans med en yngre man och en äldre kvinna utöver taxichauffören. Mannen släpptes av på en central adress i staden och sen gick färden ut mot förorten. Damen släpptes av i ett område jag inte alls kände till. Jag hade inte en aning ens om i vilket väderstreck vi hade åkt, även om vi befann oss i vad som uppenbarligen var en ytterst civiliserad del Atens förorter.

    Så var jag ensam kvar i bilen och färden gick vidare i totalt okända kvarter. Då frågade föraren mig om avgångstiden för mitt plan. Jag hade flera timmar till godo men fann mig lyckligtvis snabbt och svarade en tid som låg mycket tidigare. Trots det föreslog han att jag skulle vänta på ett hotell i närheten av flygplatsen, han kände till ett som han kunde köra mig till. Jag kände hur rädslan steg i mig och gjorde mig stel i både kropp och själ när jag försökte förstå vad han menade med förslaget. Min enda tanke var att inte visa hur rädd jag blev, utan bara uppträda mycket bestämt och målmedvetet. Jag svarade att jag ville åka direkt till flygplatsen. Jag hoppades att jag inte darrade på rösten.

    Vi fortsatte att köra i kvarter jag inte alls kände igen och paniken var nära. Vad menade taxiföraren? Vilka avsikter hade han? Skulle jag komma fram till flygplatsen över huvud taget? Jag kände mig fruktansvärt utelämnad där jag satt i en bil som färdades snabbt i ett område jag inte kände till tillsammans med en man jag just förlorat förtroendet för.
    Man förlorar tidsbegreppet när man blir rädd. Samma tidsrymd känns evighetslång samtidigt som den passerar med ljusets hastighet. Inkapslad i rädslan blir man en reptilversion av sig själv och det är vedervärdigt.

    Plötsligt fick jag syn på något jag tyckte mig känna igen. Jag stirrade på höga staket och försökte komma ihåg var jag sett sådana tidigare. Det var NATO-basen som låg intill gamla flygplatsen. Den hade jag sett många gånger men vi färdades inte den väg jag var van vid. Strax efteråt pekade föraren ut genom fönstret och sa: ”titta, NATO-basen, nu är vi strax framme vid flygplatsen.” Han hade givetvis uppfattat min rädsla, kanske till och med insett att hans förslag var olämpligt och ville lugna mig.

    Jag minns inte längre hur lång tid resan tog i verkliga livet men den kändes evighetslång. När allt var över visade sig all oro vara helt i onödan. Men lättnaden jag kände när jag kom fram var som en varm och trygg famn. Att sen taxiföraren skörtade upp priset för resan kändes som en bagatell i sammanhanget, jag betalade överpriset, såg till att komma därifrån så snabbt jag kunde och lyckligtvis har händelsen inte hindrat mig att resa ensam många gånger efter det.

  11. Oj både spännande och kuslig läsning härinne.
    Kvällen hade varit som vanligt stekt potatis med prinskorv vår favvomat på kvällen, och småtjatter runt bordet.
    Vi klängde och hängde på pappa alla vi tre syskon på 9, 7 och 6år, vår pappa var en sån kramgo en.
    Lite tv sen var det dags för sängen, på natten vaknade jag av något gnyende.
    Vi hade en taxvalp och jag trodde den kanske hade blivit nödig, så jag gick upp och fick då se min pappa i köket . Han stod där och vevade runt med valpen i luften, han höll den i svansen och den gnydde.
    Pappas vackra ögon fanns inte där, han såg bara hemsk ut.
    Jag tänkte bara på mina syskon så jag rusade in i sovrummet till dom och skulle precis låsa när han slet upp dörren och gick fram till vår lillebror, och när han lyfter upp honom över sina axlar så förstår jag att nu blir det hemskt (fråga mig inte var mamma var för vi vet inte) jag rusar ut för att be någon om hjälp.
    Det har nog aldrig varit svårare i hela mitt liv att få upp en låst dörr och jag klarade det på håret också.
    När jag var på väg till grannen så var pappa mig i hälarna och sen gick det väldigt fort där, det var grannen som han fick tag i och tryckte upp mot väggen med sina händer runt hans hals och samtidigt kom polisen och fick ner pappa på golvet. Jag stod och såg allt detta med en annan grannes armar om mig.
    Jag hade alla möjliga tankar känslor då men det tydligaste minnet som etsat sig fast, var när pappa låg där med flera poliser runt honom och så säger han ååh nu släpper det och då kom vår pappas vackra ögon tillbaks och då började jag gallskrika.
    Och min uppväxt är kantad av sådant här. Vår pappa vår goa kärleksfulla pappa miste vi där ❤❤❤

    1. Får gåshud! Vad var det som hände med honom när han blev så där, sjukdom eller var han inte vaken eller visste ni inte?

      1. Katarina han fick diagnosen manodepressiv då. De här anfallen var psykoser. Han hängde sig på psyket, de hade säkert sämre övervakning av personer i detta skick förr

  12. Hej! Har en fråga – satt & kollade vad vi hade för böcker hemma inför en resa & hittade en av dina. Har aldrig läst någon av dina böcker eftersom jag inte är ett fan av deckare. Tänkte ge deckare en chans – min fråga är måste man läsa din första bok eller är dom fristående? Tänkte om det är samma personer som hänger med i böckerna☺️

    1. Mia. Du bör läsa böckerna i kronologisk ordning. De handlar om samma huvudpersoner Patric o Erika. Börja med Isprinsessan där du får lära känna dem. Hoppas att du blir lika såld som mig. Kram från Anita.

  13. 1. Min pappa och mamma separerade när jag var 13 p g a hans missbruk. När jag en gång strax efter seperationen ska sova hos pappa går han ut på tomten, mitt i natten (minns ej varför). Plötsligt hör jag hur pappa trillar över stenmuren utanför och det hörs som om något krossas. När jag kommer ut (i totalt mörker) ser jag pappa ligga över muren. Fångar upp honom och ser hur det glänser till i hans ansikte. Det är blod efter att han slagit upp huvudet.

    2. Den 17 mars 1997 går jag till bussen från skolgården och ser mamma på parkeringen tillsammans med morfar – två dagar efter händelse 1 – mamma förklara att pappa dött. Jag va 13 år då, skulle fylla 14 år 2 dgr senare. Pappas kropp klarade inte mer…och jag va så rädd o ledsen.

    3. När min brorson på 8 månader sätter i halsen när jag passar…nu är han 8…

  14. – När min kärlek. Blev kidnappad, och hittad mördad. När jag fick besked om att det var hans kropp. Hade kunnat försöka men kan inte beskriva det i ord. Hoppas aldrig behöva uppleva liknande. Sådant ska bara inte hända.

    – När jag insåg att jag kanske skulle drunkna i thaiand (phi phi). Simmade långt ut och snorklade och såg revhajar vid ”shark point”. Blev så fascinerad så jag tänkte inte på hur lång tid det hade gått (över en timme). Märkte inte heller att det började bli strömt. När jag ska vända till stranden märker jag att jag simmar och simmar men kommer ingenstans. Kraften tog slut

  15. Usch jag vill inte tänka på de gånger jag varit som mest rädd. Men något som fastnat hos mig var när jag var i Norge vid Preikestolen. Jag var ung och skulle vara cool och satte mig gränsle längst ut och det lutade lite nedåt, framåt. Jag ville att min kompis skulle ta kort på mig och jag hörde inte i blåsten när hon skräckslaget ropade att hon ville att jag skulle backa och jag bara hasade mig längre och längre ut. Jag minns inte att jag var rädd just då men när jag kom tillbaka till min kompis så grät hon och när jag låg i tältet på kvällen och skulle sova så fick jag nästan dödsångest. Kunde aldrig kolla på fotona sen, tror att jag rev allihop.

  16. Under min första förlossning när det höll på att gå galet och läkaren säger ”din bebis mår dåligt och måste ut nu”, de springer med mig till operationssalen och väl framme skall läkaren kolla hjärtljuden och hör inga. Det var ca 20 pers i rummet, normalt antal för akutsnitt, och läkaren kommenderar alla ”tyst”. Alla liksom frös i rörelsen och det kändes som om allt gick i långsam hastighet, läkaren letar och letar med stetoskopet på magen, alla står helt stilla och tysta och jag tänkte Är det nu detta tar slut? Sen där, hon hör hjärtat! Hon skrek ”söv mamman”. Min dotter är nu 17 år känner ff tacksamhet till sjukvården för hennes liv.
    Andra gången var när samma dotter försvann i Spanien, hon var ca 6 år och kom bort på väg från bungalowen till matsalen på det stora hotellområdet. Vi börjar leta men efter ca 5-10 min säger min mamma till mig att gå till receptionen och säga till. När jag gjorde det låste de direkt alla utfarter från området, satte på strålkastare där de fanns och skickade ut vakter att finkamma. Då blev jag helt skräckslagen. Hon hittades av ett par efter ca 15 min vandrandes gråtandes bland husen på området, hon hade gått vilse.
    Mina två mest skrämmande ögonblick. Känslan av att något hemskt håller på att hända!

  17. * När jag för 2 år sedan fick samtalet att min tvillingbror hade hittats död, 33 år gammal.

    * När mitt ex höll på att strypa mig på ett hotell på Cran Canaria.

    * När min son satte i halsen och blev blå i ansiktet.

    * När min sambo kom hem och hade blivit knivrånad.

    * När vi åkte av vägen och hamnade på taket. Sonen var bara 5 månader, bilen gick inte att stänga av och dörrar/ fönster gick inte att få upp. Som tur var åkte en bil bakom oss fast det var så tidigt på morgonen, och kunder ringa efter hjälp. Bilen blev helt kvaddad och räddningstjänsten sa att vi haft änglavakt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..