Sen jag började på Ätstörningsenheten.
Det hade varit enklare (och säkert också roligare) för er och läsa om mina försök att så lite gräs i vårt träsk till trädgård. Men nu väljer jag att skriva om det här. Hur naket det än känns.
I couldnt sleep last night. Funderade på Fröken Ätstörning och frågade mig själv för första gången på väldigt länge.. Var har hon tagit vägen? Sen slog det mig att:
Jag numera kan grilla korv med Rut. Utan ångest.
Och även om jag fortfarande väger delar av min mat så vände jag mig mot Jon häromdagen och sa: Jag ska inte mäta upp olivoljan idag. And guess what.. Det gjorde jag inte heller. Och jag överlevde.
Jag har insett att jag har en ästörning. Men jag är den inte.
Jag tränar. Och har insett att träningen för mig är vad Antidepressiva är för någon annan.
Men utan överdrift. Tidigare gick maten åt helvete om jag inte hade möjlighet och träna.
Idag är det helt ok om jag missar ett träningspass.
Jag äter. 5 ggr/dag. Matplaneringen är det som verkligen fungerar. Ruckas det här så är det bäddat för problem. Jag kommer alltid vara tacksam för rådet: Ät lagad mat till lunch. Det kommer hjälpa dig resten av dagen. Tidigare levde jag på keso. Idag käkar jag potatis. Och mår så sjukt bra av det!
Men en kaka kan du väl ta? Nej, det kan jag inte. För då käkar jag 32. Hade man sagt samma sak till en alkis? I dont think so.
Och skulle det sen vara så att jag vill käka den där kakan så gör jag det. Men först efter att jag ätit alla mina måltider. Och för att jag själv vill det. Inte för att behaga någon annan.
Mitt mål är inte längre att bli mager. Det var ju det en gång. Siffran på vågen spelar egentligen ingen roll. Men jag fick barn för 4 månader sen. Och jag har lika stor rätt som alla ni andra att vilja gå ner i vikt och komma i form igen. But..
Strong is the new skinny! Och Zlatan hade aldrig orkat vara Zlatan om han vägt 45 kg.
So.. Even if im not there riktigt än. Så har jag ta mig tusan kommit en bra bit på vägen!
XoXo















