Igår kom vi hem med vårt lilla knyte. Ruts lillasyster och vår dotter. Vi har gett henne namnet Humla Vilda Lycka. Tiden står stilla. Jag har aldrig varit lyckligare och nu tänkte vi berätta hur det hela började. Dagen då hon föddes..

I tisdags 31/1 vaknade jag bitter och sur över att bebisen fortfarande inte ville komma ut. I felt sorry for myself och satt och bölade i köket samtidigt som jag undrade.. Kommer Jon ihåg att det är vår 5 årsdag? Säkert inte. Vilket fick mig att tjuta lite till. Hade lite ont i magen. Förvärkar? Säkert bara förstoppad..

Mötte Sophie och Felicia för fika och mys på Väla. Hade snott med mig en hundring ur matkassan och köpte en kofta på rea. Det onda i magen kom och gick. Lite som mensvärk sa jag till Sophie som genast sa åt mig att jag skulle åka hem. Pyttsan heller! Har man chansen och komma hemifrån så återvänder man inte i första taget.

Ringde systeryster på hemvägen. Förklarade känslan och undrade om det var förvärkar. Ni har en bebis senast imorgon sa hon med bestämd stämma. Äsch! Tänkte jag. Förvärkar kan man ju ha i flera veckor..

Mötte upp Jon hos svärpäronen. Han hade inte glömt att det var vår 5 årsdag och överraskade mig med bio på kvällen. Systeryster sa att det kunde vara pågång berättade jag. Äsch! Hon kommer inte idag sa Jon bestämt.

Åkte hem och lagade paj. Såg framemot bio på kvällen. Det onda kom och gick. Kunde inte riktigt äta eller sitta. Rastlös men ville fortfarande gå på bio. Ska vi verkligen gå på bio undrade Jon lite smått nervöst samtidigt som han började ta tiden mellan värkarna. Det var då allt mellan 7 och 3 minuter mellan varje värk och jag undrade.. Ska man verkligen behöva gå med sådana här förvärkar i 2 veckor till?

Jag ringde Maria. Berättade om läget och vi dividerade om det kanske var pågång ändå? Jag berättade att vi skulle gå på bio kl 21.00. Hon bestämde sig för att ta tåget från Göteborg vid samma tid.

Körde för att lämna Rut hos farfar och farmor. Mikael Persbrant here I come! Svärpäronen tittade oroväckande på mig samtidigt som jag stod och hängde mot väggen i hallen med allt från 8 till 5 och 2 minuter mellan värkarna. Jon ringde förlossningen och vi bestämde oss för att strunta i bion och åka in för en kontroll på förlossningen istället.

Kl 21.00 satte sig Maria på tåget. Precis samma tid som vi kom in på förlossningen. Jag hade värkar hela tiden och det visade sig att jag var öppen 4 cm. Ska jag åka hem undrade jag? Nej, nej, nej.. Du ska föda barn sa barnmorskan glatt!

Vi berättade att Maria var påväg ner. Dom kunde inte garantera att hon han ner i tid. Är det nu man tar epidural undrade jag? Vi måste ha en plan. Och jag måste måla om  mina naglar.

Kl 22.oo undersöktes jag igen. Jättebra jobbat! Du är öppen 8 cm utbrast barnmorskan glatt! 8 cm.. Är det inte dags för epiduralen snart frågade jag? Too late for that insåg jag när personalen erbjöd mig lustgas. Den hade jag ju bestämt  mig för att inte ta. Jag ville vara med. Inte yr och illamående. Den lägsta dosen kunde jag ta. Utan att vare sig bli yr eller illamående.

Kl 23.00 gick vattnet och Voila! Genast var jag öppen 10 cm.

Kl 23.20 kom Maria in med andan i halsen efter att ha tagit en taxi från Knutpunkten

Kl 23.37 var hon här. Vår underbara lilla unge. Efter att jag skrikit: Det brinner! Det brinner! Nu skiter jag på miiiiiiiiiiig!

2.5 timme tog det här kalaset. Från att vi kom in till det att hon var ute. Efteråt gjorde barnmorskan high five med både mig och Jon och hon berättade att jag är som gjord för att föda barn. Matte må kanske inte vara min starka sida but The proof is in the pudding..

Jag är en jävel på att föda barn!

XoXo