Och det har gått förvånansvärt bra.
Vi har båda fått på oss kläder, fått i oss mat, kom iväg till bvc, tagit en promenad, bokat in dopet
och efter den här matstunden hoppas jag hinna med att träna lite.
Men det känns lite konstigt att bara vara två här hemma. Lilla herrn säger ju inte så mycket.
Tur att vi börjar med en kort vecka, idag och halva morgondagen bara. Lite mjukstart för oss alla tre.

Ja här rullar dagarna på för oss.
Tänk att plutten redan är två veckor, två veckor kändes mycket längre när vi gick och väntade på honom.

Men vi har hunnit med en hel del under de här veckorna.
Hannes har fått träffa närmsta släkten på Jerrys sida och min morfar. Plus mina föräldrar och bröder så klart.
Känns väldigt bra att vi har åkt iväg och träffat släkt och styrt lite ärenden med, istället för att fastna hemma.
Tror att det är viktigt att våga sig ut ganska tidigt, tror det blir svårare ju längre man väntar.
Så länge det fungerar för barnet vill säga.
Och vår lille kille älskar att åka bil så det har inte varit några problem alls.
I hemmet har vi hitills bara haft ett besök men det var så trevligt så. Markus kom förbi och gjorde en inspektion på lille Hannes och sen blev det snarare en playdate för pappa Jerry med Xbox och en liten whiskey. Men även mamma och pappa ska väl få ha playdates?

Igår vågade vi oss även ut ordentligt på stan.
Vi hade lite ärenden i Gamla Linköping och nere i centrum så då fick lillgrabben ligga i vagnen och njuta av den härliga vårdagen. Det blev till och med en lunch på en uteservering, som jag har längtat efter det!
Och Hannes verkade trivas riktigt bra. Tror att vi är bortskämda med en riktigt lugn och fin bebis.
Får se hur det går på fredag bara för då ska vi ha barnvakt för första gången, av min mamma.
Också något som vi inte ville vänta för länge med för att inte göra det för känslomässigt svårt.
Så mamma kommer hit och myser med lille herrn och vi går på bio.
Det blir direkt till bion och direkt hem men två timmar känns lagom mycket till en början.
Kommer ändå att hinna sakna ihjäl mig!

Så allt rullar som sagt på riktigt bra här hemma.
I och för sig så går Jerry tillbaka till jobbet imorgon så det blir första dagen då jag och Hannes ska vara ensamma hemma
längre än ett par timmar så vi får väl se hur det rullar på då. Men jag är nöjd så länge vi båda får på oss kläder, får i oss mat och kommer iväg på promenad och till vårt besök på BVC. Återkommer med en uppdatering på det.

Nu hör jag att pappa Jerry kommer hem på hojjen så nu är det dags att ta tag i lunchen.

Har försökt sätta mig ned och skriva ned min förlossningsberättelse ett par gånger nu men unge herrn
tar min uppmärksamhet hela tiden. Valet mellan att gosa med min lille son eller knappa på datorn är inte speciellt svårt. Men nu har jag tagit mig tid för datorn en stund. Så här kommer en kort version av Hannes ankomst till världen.

Natten till långfredagen (6/4)  vaknade jag av att det knäppte till i magen.
Tanken slog mig att det kunde vara fosterhinnorna som brast men med alla falsklarm så trodde jag snarare
att det var gaser så jag försökte somna om. Men efter ett par minuter kände jag hur det rann något varmt längs med benet.
VATTNET!!
Hoppade upp ur sängen, så mycket som en höggravid kvinna kan hoppa, och ropade åt Jerry i ett försök att väcka honom. Mission impossible.
Ut på toaletten, där det verkligen rann på. Nya trosor och en binda.
Lugnade mig lite när jag fick kontroll på det och gick in till Jerry igen.
Fick liv i honom men han förstod inte vad som hände. Inte svårt att förstå med tanke på att jag fnittrade som en skolflicka av chocken. Först när jag ringde förlossningen förstod han allvaret, har jag fått återberättat.
Förlossningen sa åt mig att lägga mig igen och invänta värkarna. Om de inte kommit igång under natten skulle jag komma in på kontroll klockan 14:00. Och när chocken hade lagt sig somnade jag till sist.

Klockan 14:00 hade jag fortfarande inte fått några värkar så vi åkte in för kontroll.
De konstaterade att det var vattnet som gått och kopplade en ctg-kurva för att läsa av hjärtljuden och övervaka sammandragningar. Allt såg bra ut och vi skickades hem för att invänta värkar. Om de inte kom igång så skulle vi komma in för den redan planerade igångsättningen klockan 07:30 på lördags morgonen, påskafton (7/4).

Kvällen var lugn, vi åt god mat och passade på att tvätta och städa upp ordentligt.
Hade inga känningar alls och ställde in mig på igångsättning.
Under kvällen kom även Jerry på namnet, Hannes, vi som hela tiden pratat om namnet Hugo ifall det skulle bli en pojke.
Fullt inställda på igångsättning gjorde vi i ordning matsäck och tidsfördriv, då vi hört att igångsättning ska ta lång tid, sedan gick vi och lade oss.

Klockan 04:10 ca vaknade jag med ett ryck och en STARK smärta i nedre delen av magen, ryggen och ned i ljumskarna och låren. VÄRKAR! Andades igenom värken lutad över sängstommen och gick sedan för att väcka Jerry som fått sova i soffan då jag vaknade av hans rörelser under natten. Värkarna kom regelbundet på en gång, ca 5 min mellan. Ringde förlossningen som sa åt mig att försöka somna om, då det tar lång tid för första gångs föderskor. Men att vi ändå skulle komma in till halv åtta då vi var inbokade. Jag kände direkt att jag inte skulle kunna somna ifrån smärtan utan gick istället in och satte mig i badkaret för att försöka stå ut med värkarna med varmvatten i duschen. Och det hjälpte mig ungefär en timme, jag fick till och med i mig lite yoghurt medan jag satt där. Det kändes efter ett tag så hanterbart att jag sa åt Jerry att gå och lägga sig en stund igen så att han skulle vara utvilad när vi åkte in. Han hann att ligga ned en kvart innan jag skrek på honom. Då var smärtan så stark att jag inte kunde hantera den själv längre. Den påverkade mig även så pass starkt att jag började kräkas. Jag minns att jag skrek ut order till Jerry. ”Hjälp mig klä på mig”, ”Packa ned det här”, ”Ring förlossningen, nu åker vi in!!”. Och när de förstod att jag inte klarade av att vara hemma längre fick vi lov att åka in. Bilfärden var nog bland det värsta för Jerry under förlossningsarbetet för då var han tvungen att låta mig klara av värkarna på egen hand och dessutom var han tvungen att sitta bredvid mig när jag kräktes av smärtan. Och för er som inte vet, Jerry har väldigt svårt för kräkningar.

Klockan 06:40 var vi inne på förlossningen. Ungefär en timme innan vår igångsättning skulle ha startat.
När vi kom in pratade jag med barnmorskorna och kunde andas igenom värkarna. Jag fick byta om till landstingets moderiktiga outfit, sexy var ordet.
När vi hade kommit tillrätta på rummet så gick Jerry iväg för att flytta bilen. Och i det ögonblicket förlorade han sin sambo för de följande tolv timmarna. När han var borta så drog värkarna nämligen igång rejält och det gick inte längre att prata när jag hade en värk. I min journal kan jag läsa att jag halv åtta fick bekanta mig med min bästa vän, lustgasen. Det kändes som att jag hade legat där mycket längre innan jag fick den kan jag lova. Minns att jag i slutet av en värk fick ur mig ”Kan jag få något för smärtan!?” Och att jag stönade fram ”GAAAS!” när de frågade vad jag ville ha.

Gasen var den enda smärtlindring jag hade och den var FANTASTISK.
För det första så blev allt ganska luddigt med gasen överlag men det bästa var att när värken kom och jag andades in så var det som att jag kände värken och vad den gjorde med kroppen men utan att känna smärtan.
Dock glömde jag ibland bort att jag hade masken eller andades i den för sent och då kände jag smärta mina vänner.
Men det var få tillfällen, så allt som oftast var jag inne i min bubbla. Därför kan jag inte ge er en detaljerad berättelse härifrån, för jag minns faktiskt inte.

Men när vi kom in 06:40 var jag öppen 4cm.
Och en timme senare var värkarna så kraftiga att jag bad om lustgas.
I början ändrade jag ställning utan att egentligen tänka på det, minns att jag i en värk for upp och vände mig om i sängen.
Lutad över ryggstödet på sängen, som var i ”sittläge”.
Men ju intensivare värkarna blev och ju mer jag puffade på gasen, desto mindre kontroll hade jag själv.
Tydligen så sa jag nej till alla förslag som Jerry kom med men om barnmorskan kom med samma förslag så var jag helt med på det och gjorde precis som de sa. Ställningar jag minns är bla: stående vid gåbord, sittandes på sängkanten och gynläge. Och jag är jätteglad över att de fick mig att byta läge för jag inser ju att det var det som hjälpte lillen ned i min kropp. Ett par utbrott på både Jerry och barnmorskorna hanns med, dock bad jag om ursäkt efter utbrotten. Snäll som jag är.

Tidsuppfattningen var obefintlig under de här tolv timmarna inne på förlossningen.
Runt 15 tiden blev Jerry beordrad att gå och äta något, eftersom han inte hade ätit sen vi åkte in.
Så då uppfattade jag vad klockan var men glömde det lika snabbt igen.

Men ett tag efter att Jerry hade varit iväg och ätit så började en ny känsla i min kropp.
Det tryckte något otroligt nedåt, kändes som att lillkillen skulle ramla ut. Och tillsammans med det kom även ett starkt tryck mot ”de bakre regionerna”. Då bad jag ett flertal gånger om att bli undersökt för jag var helt säker på att det var dags att krysta. Detta trots att undersökningarna var hemska. Jag var helt öppen men hade en liten kant kvar och denna kant skulle utplånas helt innan jag fick krysta. Gud vad jag HATADE den där kanten, den hängde i ett bra tag.

Men klockan 18:30 var den satans kanten äntligen borta och jag skulle få krysta.
Hur kunde jag längta efter det?!
Nu var smärtan en helt annan, starkare och mer intensiv. Och då tar de ifrån mig min gas!!
(de vill att man ska vara medveten om vad man gör i krystvärkarna)
Jag hade svårt att förstå vad de ville att jag skulle göra till en början. Håll andan och tryck på som om du skulle bajsa men lyft inte upp rumpan ur sängen utan tryck ned den. Och eftersom du ska hålla andan så får du inte skrika, även om det är allt man vill. Krystvärkarna är det enda jag verkligen minns som något jobbigt från förlossningen. Men det är ju värt det.

Men när jag försökte krysta ut vår lilla bebis så började hans hjärtljud att visa på att han inte orkade mer och min livmoder var för trött för att arbeta mer. Så jag fick värkstimulerande i dropp samtidigt som barnmorskan hjälpte till med sugklocka. Sugklockan släppte en gång, väldigt läskigt! Men i övrigt gick det väldigt fort och bra.

Klockan 18:59 fick jag upp en vacker bebis på bröstet och pappa Jerry fick se efter om det var en pojke eller flicka.
Det var en fantastisk liten pojke vid namn Hannes, 4060g tung och 53cm lång.

Av förlossningen minns jag som sagt inte mycket mer smärta än under krystvärkarna och de pågick bara i en halvtimme.
I övrigt var det en väldigt häftig upplevelse som jag gärna gör om, inte för snart dock, och jag är otroligt stolt över min kropp och vad jag har klarat av. Som min barnmorska sa, ”klarar man att föda barn så klarar man vad som helst”.

Det här är som sagt lite kort om min förlossning, är det något du undrar över så fråga bara så får vi se om jag minns eller inte.

Vår lilla påskkyckling kom på påskaftons kvällen 18:59.
Han är helt underbar och fantastisk, lugnet själv.
Jag ska försöka skriva ned en kortare förlossningsberättelse men just nu är jag väldigt uppe i min lilla son
och allt runt omkring.

HANNES
4060 g och  53 cm

En riktigt härlig påskhelg önskar jag er läsare.
Vi får se om vi får en liten påskpresent i helgen kanske.
Påskledigt ska vi i alla fall ha.
Kram på er!