
Bror och syster Bengtzing med familj!
Det är 4 år mellan mig och min bror Martin! Det är ofta så bland mina kompisar. Det är runt 4 år mellan syskonen! De är ofta 2, ibland 3 men nästan ingen av mina kompisar är ensambarn! Vart vill jag komma…
Jo jag har suttit och funderat lite över min generation och människor runtomkring mig…varför vissa väldigt barnkära par bara har ett barn tex. Och förklarar sig med; Jag är så nöjd med ett barn… Och mina kompisar med fler barn har fått sina barn tätt. Förklaringen är ofta; ja det råkade bli så!
Nu har jag själv ett barn och jag vet inte om jag vare sig kan säga att jag är nöjd eller inte! Jag vill ha möjligheten att vänta 4 år till ett syskon. Då är jag 40! Och vem säger att jag ens kan ge Vera ett syskon då! Och om min kropp och mina muskler fick bestämma så är jag nöjd redan nu!
Att få barn senare i livet var klokt på många sätt för mig personligen men plötsligt går det upp för mig varför man förr och redan på våra föräldrars tid skaffade barn när man var i 20 års åldern.. Det är då kroppen är gjord för det, den reparerar sig snabbare och man orkar med sovförluster och tålamodsprövningar i tid och otid. Dessutom har man inte skaffat sig olater själv utan är mer flexibel i sin livsföring! Jag förstår att det inte är nåt nytt jag kommit på men det är liksom en svidande vetskap! Jag älskar att vara Mamma och känner ledsamhet inför att ev. inte få ge Vera ett syskon och mig och Peter ett barn till!
Nu ska inget skrivas i sten och jag har inte tränat eller lyft ett finger för att komma i form sen förlossning så när det väl är en fin form på plats så kanske jag känner mig stark och redo för ny gaviditet och ett nytt litet underverk men just nu känner jag mig för gammal. Helt enkelt. Bara att erkänna det för sig själv är stort och lite deppigt. Jag undrar om någon känner likadant.
För inte var väl våra föräldrar klokare i sina val av partner? Det var väl kärlek för dom som det är kärlek för oss! De visste att kärleken skulle räcka till både barn och varandra vid 24 års ålder. Vad ligger till grund för vårt dåliga självförtroende att skaffa familj. Skapa det viktigaste och underbaraste i livet. För ingen kan övertala mig att karriär och utbildning stoppar familjebildning! I så fall så utbildar vi oss till utrotning på nåt vis. Vi läser oss okloka!
Är vår generation kontrollberoende och vill till vilket pris som helst veta att man träffat den rätta. Har våra ”still going strong & gifta” föräldrar gett oss prestations ångest. Vill vi lära känna vår partner så länge innan vi vågar satsa, eller letar vi efter den perfekta partnern så intensivt att vi missar honom. Han är den du är med nu!
När man sen vågar skaffa barn, gifta sig, skaffat drömboende och hela faderullan…. Ja då ”råkar” barnen komma så tätt att du mitt i ett hysteriskt blöjbytande, sovtapp och annat förlorar både dig själv och din partner…För det är ju tyvärr så att vi i vår generation väljer att gå skilda vägar medans barnen är väldigt små!
Min kompis Caroline hade en annan klok åsikt om varför vår gerneration väntar med familj. Våra föräldrar har varit ganska bra på att pränta in: lev livet, skaffa inte barn för tidigt..provrid många hästar innan du köper!( Hm).. Varför har de mässat om detta. Levde de inte klart trots allt innan de skaffade oss? Och varför måste man leva klart innan man skaffar familj och barn! Allt får en annan dimension när man har barn. Varje resa, varje högtid. Allt går från svartvitt till färg på nåt vis. Men vi är ju heller aldrig nöjda med ”leva klart” Vi har ju rest jorden runt, varit på alla konsterter som går att gå på och har gått på kurser och fester så det står oss upp i halsen-men vi är ändå inte klara på nåt vis! Valmöjligheterna är så många idag. Kanske för många!

Jag, ca 1 år gammal!

Vera, 1 år gammal! Är vi lika? njae...
Jag är glad att det är 4 år mellan min bror och mig. Vi har gifta föräldrar. Vi har familj båda två. Han har hunnit med tre barn. Jag har ett. Det är då rakt inget fel att vilja ha ett barn bara, eller inget alls om det är så. Men jag undrar om det barnkära paret som är nöjda med bara ett barn är nöjda eller om de upptäckte att de var för gamla och borde ”startat” tidigare!
Det jag skrivit och funderat på här är just funderingar och ingen vetenskap eller starka åsikter ! Så ta inte nån teori för hårt och bli upprörd… Jag önskar i alla fall att jag och Peter får ett långt liv tillsammans med Vera och förhoppningsvis växer vår lilla familj! Den som lever får se! Och vi har inte ”levt klart” på långa vägar…
Permalänk
Kommentera