Här är fortsättningen på ett inlägg jag skrev i mars om min vän som precis fått reda på att hon hade cancer…
http://blogg.mama.nu/linneawoolfson/2012/03/15/sorgligt-och-ovantat-besked-mitt-i-morgonstressen/
Hon dog! Fyra timmar innan hennes liv tog slut satt vi och höll varandras händer. Emma hade på sig en peruk inte för att inte skrämma sin 2-åriga dotter som lekte vid sjukhussängen och pratade om fiskarna i dammen utanför, som om allting var som vanligt. Men man kunde höra på andningen och se i ögonen att kroppen långsamt tagits över av alla otäcka cancerceller.
Vi fick barn med några veckors mellanrum och spenderade vår mammaledighet tillsammans på en filt i gröngräset med amning och kakor, medan vi filosoferade över livet. Nu vill jag skrika precis som Mattis gjorde när han förlorade Skalle-Pär i filmen Ronja ”Hon fattas mig!”. ”Hon fattas mig så det skär i bröstet!”
-Emma, ta några kakor till, du såg så tunn ut sist vi sågs och jag saknar dina runda fina former. Och en sak till -oroa dig inte för allt det vi drömde om där på filten, din dotter kommer att bli allt allt det du så gärna ville, det kommer vi alla se till…
