De tre senaste veckorna har vi haft något nytt för oss, nämligen inskolning på dagis! Lillkillen Troy, nästan 2,5år, ska börja på dagis. Jag trodde att det skulle gå hur bra som helst, eftersom han är en social kille. Men, som sagt, tre veckors inskolning och ännu är det inte riktigt okej… Han är ledsen när man lämnar honom, men sen är allt bra. Han vill inte heller hem genast när vi hämtar honom, så jag vet inte hur man ska tolka det här…

Med storebror var det aldrig några problem att lämna på dagis, så det här är nytt för oss. Jag är nog lite för blödig när det gäller sådant här. Vad ska jag liksom säga åt killen när han gråter och säger att han vill med hem?! Mamma ska bara åka hem med lillasyster nu…? Jag har ju liksom ingen orsak att lämna honom där, för jag är ju fortfarande hemma med lillasyster.

Vi har inga barnaktiviteter eller parker härpå dagarna  i vår lilla kommun, så dagis är enda stället där man kan umgås med andra barn. Vi låter Troy börja dagis nu, 2 dagar/vecka till en början, för att han ska få vara med andra barn. Nu är det 6st. barn på lilla sidan (1-4 åringar) och ett nytt barn ska snart börja. Så barnen har det nog bra där! Men hur ska jag klara av att lämna honom om han ska fälla en tår alla mornar…?

Nu har vi dessutom vinter på riktigt här! Närmare -20 grader. Idag skiner solen och vi sitter inne för att det är för kallt för att gå ut… Vi var och skrinna här om dagen och då var det ”bara” -10 grader, men det blåste så vi kunde inte vara så länge. Men gud vad duktig 2-åring vi har! Han skrann (gick) hur bra som helst på isen!! Här skrinnar vi på sjön/havet, för vi har ingen spolad is på land. (Konstigt nog… Undrar vem som har ansvaret över isrinken?) Men isen har varit fin för det har ju kommit så lite snö. Får se nu hur det blir när det kommer mer, för det har väl lovats så. Tyvärr har jag inga foton från skrinnandet, men det måste vi åtgärda när vi nästa gång far ut och skrinna.

Funderar strongt på att fara till gymmet ikväll… Har inte varit dit ännu, fast jag varit medlem två veckor redan. Hur kan det vara så svårt att komma igång med tränandet?????

Medan vi funderar på om vi ska våga oss ut i kylan, så sysslar barnen med det här… Man kan krypa upp på hyllan! Det här fotot togs för någon vecka sen, men aktiviteten är fortfarande lika rolig!

…efter att ha varit gravid eller ammande kvinna i ca 4 år. Ja, tänk! 2007 började jag vänta  Cornelia, i augusti 2009 föddes Troy, i januari 2011 föddes Enya. Nu när Enya var lite på 10 månader, då slutade vi amma.

Så, för att nu få tillbaka den där ganska smala kroppen som fanns innan allt det här, behöver det hända saker. Vi planerar att ta ut en personlig tränare hit till vår lilla holme, för att få många flugor i en smäll, så att säga. Det blir billigare för oss kunder och lättare förstås, om någon kommer ut hit för att träna med oss. Jag vet inte ännu när den här träningsdagen ska bli av, men jag har skaffat mig ett gymkort nu iallafall. Jag ser framemot att få ett träningsprogram som passar mig, men fram tills dess så får jag försöka träna enligt ett gammalt.

Ett litet problem har jag ännu, och det är den här jävliga, eländiga förkylningen som vi ännu dras med här hemma… Så fort jag känner mig lite piggare, ska jag söka mig till gymmet för att komma igång. Visst skulle det vara lite kul med före- och efter foton? Men så modig är jag tyvärr inte… Mitt mål är iallafall att gå ner några kilon och bli lite fastare och starkare. Helst vill jag ju att det skall synas något innan sommaren. Vi får väl se.

Det här foto blev inte så bra… I år valde jag vit ljung, men det tycker jag faktiskt inte riktigt om. Det blir för blekt och färglöst. Inga tallvistar har jag heller, det passade helt enkelt inte. Tomten är ny för i år. Ganska enkelt alltså, men jag är inte helt nöjd.

Den här prydnaden hämtade Cornelias mommo till graven i början av december och den är fin fortfarande!

Saknar dig mitt lilla hjärta! <3

Träpanelen är på ytterväggarna, sen någon månad tillbaka. Inte på hela huset dock, bara på utbyggnaden. Jag och min man var sugna på att ha en ännu mörkare grå eller blå-grå färg på huset, men svärfar tyckte att det skulle bli för mörkt då. Nu blir det här grundfärgen, så att säga, och om vi senare tycker att vi vill ha det mörkare då målar vi igen!

Här är bakgården. Fint, eller hur? Nooot! Jag har stora planer för den här gårdsplätten, men hur kombinerar man en fin, vacker gård med en praktisk gård för barn…?
Här ser man hur fönsterna ser ut. Det blir samma indelning på alla fönster i resten av huset också. Förhoppningsvis kommer resten av utsidan på huset att se ut så här innan sommaren är slut.

Helt ofattbart att det är julafton om 5 dagar!! Jag har nästan ingen julkänsla alls, tyvärr. Jag brukar tycka om julen. Ha alla klappar färdigt köpta i november. (Den första brukar köpas på sommaren redan…) Jag brukar julpynta ha hemma, njuta av levande ljus, äta godheter o dricka glögg. I år har jag nog plockat fram lite julpynt o julljus, men vi skall inte vara hemma på julen så jag ids inte plocka fram allt. Jag har inte alla klappar klara ännu o jag vet inte när jag ska hinna fixa dem. Vi har ingen snö. Suck! Vi har inte ens en jultomte till julafton! Ja, man kan ju nästan bli deprimerad med mindre…

På torsdagen åker vi till Hangö, till min mamma och min hemstad. På fredagen blir det att förbereda någon kaka, rosolli m.m. Dukningen skall jag också sköta om i år. Plus de där sista julklapparna då… Mina båda systrar kommer att vara med och kusinerna till mina barn.

Det kommer också att bli en tung jul. Första julen utan styvpappa/moffa. Det kommer inte att gå obemärkt förbi, men jag hoppas att vi får en fin jul ändå. <3

Här kommer några foton från förra julen. Troy som inte vill ha tomteluvan på, fast mamma vill få fina foton.

Storasyster, systerdotter o vår lilla Troy. Det där var för 2 år sedan.

Kanske man får lite julkänsla sen när vi kommer till Hangö och det skall börja förberedas. Eller kanske vi bara måste ta en glögg-pepparkakspaus här innan…? Men i allafall, så önskar jag mig snö!!

Har ni allt färdigt för att kunna njuta av julen?

Nu är det verkligen länge sen jag skrev här sist. Ska försöka komma igång igen med skrivandet, så hoppas jag att någon tittar in o läser!

För ett år sedan var det här vårt liv:

Storebror fixar till pepparkakorna!

Vi hade MASSOR med snö! Det saknar jag nu.

Och min stora mage. Den här bilden är tagen i februari, men jag var nog stor redan i december. Ja, det var en tillbaka blick över hur vi hade det i fjol.

Idag är det Lucia firande i kyrkan här o vår storebror skall vara med. Det är skolan som arrangerar det. Vi var alla på väg dit ikväll, men eftersom jag o lillasyster är ordentligt förkylda, vet jag inte ännu om vi kommer att åka. Vi får se hur vi mår se senare. Jag vill ju nog åka o lyssna på de duktiga barnen, men för att åka med två småttingar så krävs det lite ork…

Ha en fin Luciadag allesammans!

Jag har inte skrivit här på en tid nu, för jag har helt enkelt inte orkat. Min styvfar, som varit som en pappa åt mig sedan jag var två år, dog lördagen den 8.10.För ca en och en halv vecka sedan. Han hade en obotlig levercancer, så vi visste vad som skulle ske men man kan ju aldrig förbereda sig på det.

Just nu känns allt overkligt, mörkt och otroligt tungt. Jag är helt slut, både psykiskt och fysiskt. Har svårt att orka och hinna med i vardagen.

Ett foto från i somras. Vi var ute vid stugan i Rosala och moffa simmar med några av barnbarnen.

Återkommer när jag orkar och har lust. Ta hand om varandra, ta vara på de fina stunder ni får tillsammans! Och, kom ihåg att stödja cancerforskningen!

Vad behöver man nya, dyra, fina, tuffa leksaker till, när man kan ha så himla kul med mammas måttband?! Båda satt och bet och rev i varsin ända av måttbandet, i säkert en halvtimme. Skitkul! Kolla in tröjan lilla prinsessan har! Jag älskar den glada, färggranna tröjan! (Från KappAhl för några år sedan) Min man tycker den ser ut som en pyjamasskjorta…

Ha en bra solig, blåsig dag alla där ute!

Cancer. Ett hemskt ord, en hemsk sjukdom. Jag tror att alla håller med om det. Nästan alla människor har kommit, eller kommer att hamna i en situation där man själv eller en närstående anhörig eller vän drabbas av denna onda sjukdom. Jag tycker att jag (vi) drabbats tillräckligt redan även om jag själv inte haft/har sjukdomen. Min småkusin dog när hon var 10år. 10år!!!?? Min farmor och min farfar har dött. Min svärmor har dött. Alla har dött p.g.a. cancern. Min styvfar som varit som en pappa för mig sedan jag var 2år, har cancer. Han är mycket dålig  nu. Jag undrar bara; när räcker det? Hur mycket skall man orka med? Jo, jag är glad att jag själv inte har sjukdomen. För visst skulle det vara otroligt hemskt att hamna berätta för sina barn att de kanske hamnar växa upp utan sin mamma… Jag vet, för min biologiska pappa dog när jag var 13år. Vår dotter dog för snart 4 år sedan. Dock inte av cancer, men ändå. Behöver alla uppleva lika mycket sorg, som vi gör/gjort?

Nu i oktober skall vi tänka på alla som drabbats av cancer, på ett eller annat sätt. Vi skall också tänka på dem som vunnit över den här eländiga sjukdomen. Det är bra att det här uppmärksammas så som det gör, för alla vanliga människor där ute som bara seglar glatt genom livet, kanske stannar upp en stund och tar vara på tiden de har med sina nära och kära. I alla fall hoppas jag det.

Skänk pengar, tänd ett ljus eller vad som helst!

Här brinner vår ängels ljus.

Har inte skrivit något här nu på ett antal dagar, för jag och min lilla prinsessa har varit på tjejsemester till min hemstad Hangö. Kolla in Finlands sydligaste stad, definitivt en av de vackraste sommarstäderna! ( www.hanko.fi )

Jag har umgåtts med familjen och hunnit på en liten tjejträff med mina väninnor. Så skönt att bara få sitta och prata! vi åt lite gott och drack lite vin, kvällen avslutades med en snabb vända på krogen. Urk ändå säger jag! Nykter på en krog i Hangö är inte kul. Jga blev irriterad på all fulla, dreglande, knuffande människor. Det klibbiga golvet. Och ja, kl 00.30 var jag hemma. Nu vet jag hur där ser ut, så dit behöver man inte söka sig på ett par år igen.

Det bästa var att krama min styvfar <3 Det är så hemskt att se hur han tynar bort av den där elaka, hemska, orättvisa sjukdomen. Cancer. Det var jobbigt att åka till Hangö och det var jobbigt att åka därifrån, p.g.a. alla jobbiga känslor.

Nu gäller det att röja här hemma, promenad i solen och ett besök till parken i eftermiddag med en kompis.

Här är min lilla prinsessa!

Älskar klänningen som kommer från Lindex!