Jag är så fruktansvärt trött. Vi fick sova länge i går morse vilket gjorde att vi inte kunde somna i går kväll.
Och idag ska det bli vardag.
Jag är sjukskriven men jag vet inte ens vad det är, jag vet inte hur det fungerar.
Jag ska få hem papper och skicka in dem? Och så måste jag ha ett läkarintyg?
Och så är jag egen företagare, jag har sju dagars karens, ska jag ens vara sjukskriven längre än så?
Jag vill inte vara sjukskriven. Jag är inte sjuk, jag är bara ledsen.
Om jag hade haft ett jobb med kollegor hade jag längtat efter sällskap, nu sitter jag hemma ensam och kan inte skriva.
Alla redaktörer är förstående, säger att jag ska ta hand om mig, vila.
Men jag känner mig stressad, jag vill att tiden ska gå fort, jag vill bli jag igen.
Huset är i en enda röra, överallt tvätthögar, diskrester och grus från barnskor. Men det doftar ljuvligt av de tolv buketter vi fick hem till dörren.
Jag brukar skicka blommor när någon jag inte står så nära har sorg. Jag har skickat men samtidigt tänkt att det är så fjuttigt. Nu vet jag vad blommor och ett litet kort betyder. Vi tänker på dig, kram.
Idag är det fyra dagar sedan vi fick se vårt döda barn.
Malin, du skrev i ett tidigare inlägg att det inte finns några överflödiga ord från oss som läser. Så jag skriver till dig.
Jag har läst din blogg på Aftonbladet länge. Där skymtar en fantastisk person med ett oslagbart språk.
Och man vill någonstans ge något tillbaka, när du gett så mycket inspiration, skratt, pepp och småleenden genom det du skrivit.
Och så går inte det. För man inser att ingenting man vill ge kan ta bort din urblåsta äggskals-känsla. Nu har det här ofattbart fruktansvärda hänt dig, och jag gråter när jag läser om vad som drabbat dig och din familj.
Jag vill skicka en stor, stor, stor kram till dig. Och hade jag vetat var du bodde hade jag skickat en stor blombukett också.
Kram, på riktigt.
”Jag vill att tiden ska gå fort. Jag vill bli jag igen”. Jag minns så väl att jag kände precis så när jag var 15 år och min bror dog i cancer. Alla ”spralliga” kompisar på väg ut i livet efter högstadiet och så jag … så långt ifrån glad och fröjdefull det gick att vara. Jag ville vara som dom, skratta och smussla med killsnack, förfäras (högljutt och överdrivet) om en upplevd orättvisa el. dylikt.
Men jag var förändrad i själen. Och det var verkligen inte kul att vara så väldigt annorlunda sina jämngamla vänner. Så mycket mer ledsen.
Nu är skorpor på såren och åldern har hjälpt mig. Men man får en lärdom som alltid finns kvar.
Tänker ofta på dig och din familj.
Kram, Rosita
Åh Malin, jag tänker på dig och din sambo, barn och övriga i din närhet. Försök få hjälp av att prata med någon, kurator kanske? Och prata med dina närmaste, gråt, prata, gråt igen och prata igen.
Ta hand om er allihop, krama varandra (och låt tvätten och smutsen bara vara).
Ni finns i mina böner (även er lilla ängel…..) varma kramar
Jag vet att inget tröstar.
Men skaffa städerska och skit i den där stressen. Gå ut i vårsolen, låt den läka och tillåt dej att vara ledsen ifred.
Åh Malin! Hur kan man trösta? Tänker på dig och skickar cyberkärlek och hoppas att det kan värma ditt hjärta lite lite granna! Jag gråter när jag läser din blogg, så att det gör ont i mitt hjärta. My God, kan inte föreställa mig hur ont du har i ditt! Ta hand om varandra och sug åt er av varandras kärlek!
All kärlek
Pia
Fina fina du, vad stark du är som skriver om detta och orkar registrera att det finns tvätthögar på golvet. Jag gick igenom ett sent missfall för några år sedan och efteråt kändes det så overkligt att alla andras liv bara fortsatte. Mitt liv stod liksom still men alla andra kunde gå och handla mjölk precis som vanligt. Jag kände mig liksom lite vid sidan av på något sätt.
Ah, jag vet inte varför jag skriver det här, kanske något slags försök att säga att det är helt normalt att känna sig onormal. Kram!
Jag, precis som de flesta andra som skriver här, känner dig inte. Jag har läst din blogg i flera år och har följt dig genom mycket känns det som. Beklagar verkligen er sorg! Jag har inga egna barn så kan inte ens börja förstå hur ont det gör i dig men skänker dig styrketankar och stora kramar!
Beklagar verkligen det hemska som hänt. Jag lider med dig fast jag inte känner dig, måste vara fruktansvärt!
Tillåt dig att vara ledsen, sörja och bli arg.
Många styrkekramar till dig och din familj från mig!
Hej Malin! Det finns inga ord som kan göra det som hänt ”ohänt” eller som kan läka det som gått sönder…men det kommer att bli bättre.
Jag är nybliven mamma sen fyra månader och jag kan inte föreställa mig hur det skulle varit om hon inte hade funnits.
Det ni går igenom måste vara fruktansvärt.
Ville bara säga att jag är så ledsen för er skull!
Kram
Du är så fantastisk, Malin!
Sköt om dig & din familj.
Tänker på dig….
Vad stark du är som orkar skriva, många som tänker på er därute. Beklagar er sorg. Stor kram!
Tänker på er!Många varma Kramar
Tänker på er. Stor varm kram
Blev så ledsen när jag läste om ditt lilla barn. Så oerhört sorgligt. Tänker på dig och din familj. Kram.
Människor pratar om dig, skriver om dig på sina bloggar. Pratar om dig och din lilla och får något sorgset i blicken. Det finns något vackert i den medmänsklighet som sorg för med sig. Du ska veta att det är många som sörjer med dig,för dig. Även jag beklagar verkligen er stora förlust.
Malin, jag är så ledsen för er skull! Vill bara berätta om vad som blev min räddning efter mitt senaste missfall, oxå det i v 19. Jag bor i Kalmar, precis som du och födde fram vår döda bebis efter det hemska ultraljudet. Förstod så fort jag såg bilden på skärmen. Sekunden efter hörde jag min man säga: – Nej, inte igen! Inte igen!
Kommer aldrig glömma och heller aldrig ta mina två underbara barn jag har, för givna.
Det som hjälpte mig komma tillbaka, inte glömma, men se det jag har, istället för det jag förlorat, var att min så förstående man tog mig med på en resa. Jag var nog inget speciellt roligt sällskap till en början, men att komma bort ifrån alla vardagliga bestyr och den vanliga hemmiljön, hjälpte mig mycket. Väl hemma igen, kände jag mig redo att börja jobba igen och det kändes skönt att återgå till det ”normala”.
Nu är ju ingen upplevelse den andre lik, även om jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Hoppas detta lilla råd kan va till nån hjälp. Gör det som känns bäst för dig och din familj. Ta hand om varandra! Kram
Skickar en tankte genom cyberrymden. Du är stark, just nu är du svag och det är okej, vet bara att du tar dig igenom! En kram från mig till dig!
Hemska, hemska, hemska… Bryt ihop, sörj och ta den tid det tar. Inget kan skynda ett ledset hjärta.
Tänker på dig
Hej Malin!
Jag lider med dig i din sorg. Vi skulle ha samtidigt ungefär, jag ligger en vecka efter dej. Vi bor i samma stad men känner inte varandra. Jag känner verkligen sorgen i dina ord, du är en fantastisk människa och skrivare! Och jag hoppas verkligen att det i framtiden finns en glimma ljus för dig när du är redo för den!
Det du har gått igenom är min största skräck!
Kramar Hanna
Om man kunde sända styrka, lycka och glädje över internet skulle jag samla på mig så mycket jag bara kunde och skicka allt till dig. Jag får ont i hjärtat av det som hänt dig så jag kan inte ens börja att tänka hur DU måste känna.
Jag lider med er och hoppas med hela mitt hjärta att du får känna dig som en fungerande människa snart igen.
Stora kramar!
Malin, SKIT I OSS NU OCH TA HAND OM DIG SJÄLV!!!!
Kram!!! <3
Stor styrkekram till dig och de dina!
jag vet att du är ledsen, det klart du inte är sjuk.
i vinteras när jag förlorade mitt barn, så sa min doktor till mig att du måste vara hemma tills du känner dig som en arbetande människa igen. jag fattade inte ett smack av hon menade, förrän två veckor senare. när jag kände mig som en levande människa igen. men jag ville inte gå till jobbet utan min bebis i magen. det tog ytterligare någon vecka innan jag kände mig som en människa som skulle klara av att gå till jobbet! så känn efter, du behöver inte göra något förrän det känns ok! och vet du, det gör ingenting att det är stökigt och att tvätten är smutsig, för du måste må bättre innan du orkar ta itu med skiten!
allt kommer bli bra!
skickar min allra största kram till dig!
Ingen blomma att skicka men en liten tanke
Jag lider så med dig Malin! Så fruktansvärt mycket! Och ändå kan jag inte föreställa mig hur du känner, för jag har inte varit där. Ta hand om dig och låt det ta tid. KRAM
Lilla vännen, jag blir så ledsen för din skull! Ta hand om dig och din familj så gott det går. Kram
Calle Schulman bloggar i SHULMANIA.
Han skrev ett inlägg till dig Malin, 30/5-11.
åh malin om du bara visste hur oerhört starkt detta har påverkat min vardag de senaste dagarna. jag tänker på dig för mycket för mitt eget bästa. vet inte varför, det händer ju jätteofta att barn dör i magen men din sorg har drabbat mig också. dina ord är så starka. jag lever mig in så väldigt mycket och får riktiga gråtattacker här hemma. det som är positivt är att jag om möjligt uppskattar mina två barn ännu mer nu. tack för att du delar med dig, jag tror att både du och alla som läser i slutändan blir bättre och starkare föräldrar och människor av detta sorgliga. även fast det såklart inte känns så nu. kram och de allra finaste blommorna du kan tänka dig (jag tänker på blommorna som min dotter wilma ger mig varje dag till och från förskolan) från mig till dig.
Stor, varm kram!
Skriv din kommentar här!
Tänker på dig o din familj, kram.
Jag känner med dig, långt in i själen känner jag din sorg och sen kommer tårarna. Jag har inte förlorat mitt barn men lever lite på gränsen hela tiden. Dags för hjärtop nr på min lilla ettåring. Rädslan att inte få sitt barn tillbaka är obeskrivlig och att förlora ett barn är ofattbart. Jag hoppas du blir hel igen men min erfarenhet säger mig att man blir inte sig själv igen som man var utan man får hitta sitt nya jag istället. Lite hårdare skal och lite skörare innandöme, själen läker långsamt.
Ta hand om dig och de dina.
Styrkekram
An angel in the book of life wrote down my baby’s birth,
Then whispered as she closed the book,
”Too beautiful for Earth”
-Unknown
All kärlek till dig och din familj <3 <3 <3
Läste precis att ert barn har dött. Så fruktansvärt! Känner med er
Känner så med dig, vet att det inte är så mycket tröst, men jag känner sorgen i hela kroppen, långt in i själen.
Jag tänker också på dig! Särskilt som det är mindre än två veckor sedan jag låg på förlossningen i just Kalmar med min nyfödda son i armarna. Jag och min pratade om hur fruktansvärt det måste vara att gå igenom allt det vi just då gjort och inte få något för det, att inte få ett levande och friskt barn. Det är så outsägligt sorgligt att ni skulle behöva gå i genom det bara några dagar senare. Jag önskar att jag kunde förklara varför och hur ledsen jag är för din skull, men som sagt, det känns så fjuttigt och obetyligt eftersom vi inte känner varandra. Hoppas du får må bättre snart.
Jag är i samma sits som dig!
Dock fick vi se vårt lilla under i vecka 10, men den lilles hjärta hade redan slutat slå i vecka 8 och vi var där några dagar innan och sett ett hjärta som slog :( Alltså den här jävla sorgen kan inte beskrivas. Jag antar att du var ganska längre kommen än mig.Jag fick utföra 2 medicinska behandlingar, men tyvärr hjälpte inte och fick tillslut skrapas. Min högsta dröm är nu att bli gravid på nytt! Vi har inga barn och det här skulle bli vårt första. Jag önskar dig lycka till och ta hand om dig. Var glad, även om det är tufft att du har fina och fantastiska barn sedan tidigare, även om det idag inte är en tröst. jag är livrädd, extremt rädd att inte kunna bli gravid igen, eller att behöva genomlida det här igen, eller tanken att jag aldrig kan få barn. Idag är det exakt 2 veckor sedan vi fick beskedet, som vände upp och ner på livet. ! vecka sen jag blev dålig och fick skrapas. Vägen har varit tung, men nu är längtan att lyckas igen!
Önska dig all lycka!
Malin kommer du ihåg mig????????
Jag skrev till dig om hur RIK du var………………….du som hade tre barn! Jag skickade ett mail och du svarade och nämnde även det i din blogg.
DÅ hade JAG precis fött mitt andra DÖDA barn. Ett barn som slutade leva i min mage. JAg var tom. Kände ingen glädje. Ville bara ha en bebis i magen.
Och vet du……………….jag kom DIT. Jag fick en BEBIS I MAGEN IGEN.
Jag kunde känna mening och glädje igen.
Jag känner så väl igen mig i din historia. Jag beättade för ALLA på måndagen. På fredagen fick jag veta att barnet var sjukt och på tisdagen levde det inte längre.
Men jag ångrar inte heller att jag berättade för att MISSFALL HÄNDER. Det kan hända ALLA.
Även om du inte kan se det nu så kommer det att gå över men det kommer att finnas med dig för ALLTID.
Det kommer lära dig att vara ödmjuk och uppskatta det du har ännu mer.
Jag har min bebis här. Han snusar ljuvligt i vagnen. Det kommer solsken efter regn Malin. STOR BAUTAKRAM till DIG och DIN FAMILJ.
Styrkekramar
Borde ni inte vara hemma tillsammans? det är nog skönt att vara tillsammans med någon som delar det man gått igenom. Jag gick igenom bröstcancer för 7 år sedan, gick tillbaka till jobbet för tidigt, trodde det var bra med människor runt mig men verkligen var så brutal. De pratade om triviala saker och gnällde på småsaker. Jag som varit i graven och vänt orkade inte med det, jag menar om skorna man vill ha inte fanns i svart utan bara i brunt vilken skillnad gör det? allt är ju relativt men just då blev det för mycket och jag orkade inte med. Min livlina var de tjejer som gått i samma rehabgrupp som jag på sjukhuset, vi kunde skratta, gråta och vara som vanligt men alla förstod en, så skönt.
Är man på jobbet försöker man hålla masken och eftersom det inte syns utanpå vad man gått igenom så glömmer de ofta bort och det är både skönt och jobbigt.
Tror du bara ska vara en tid och framförallt vara den mamma du är det kommer läka snabbare då.
Men jag är förvånad att inte båda föräldrarna blir sjuskrivna , är ni det?
Lider så med er, kramar
Det är så sorgligt och ledsamt att jag inte heller finner ord (även om jag ju också jobbar med just ord)! Stor kram Sofie
Hej! Vill bara säga att Du är så bra som fortsätter blogga. Vi trodde att vi bara kunde sätta igång och skaffa barn. Men icke. Två IVFbehandlingar krävdes för att få ett +. Jag kunde inte slappna av för än hon var född. Har lärt mig att man inte kan ta någonting för givet, att livet aldrig blir som man tänkt sig. Ändå finns vi ju här. Och måste göra det bästa av det vi har. Det är det som är livet. Inte fantasin om den perfekta tillvaron… även om det hade varit så mycket enklare och mindre smärtsamt. Anyway, KRAM
Åå Malin. Kram.
PS. Skit i tvätthögarna.
Det finns inga ord som kan lindra den smärta och ledsamhet du känner nu. Men tillåt dig att känna, försök inte att skynda fram en vardag, för det kommer ikapp dig senare. STOR kram till dig och Joakim!
Jag tänker på pappor som råkar ut för sådant här. Får de också blommor och vara sjukskriva. Hinner de sörja och får de tillräckligt många kramar och omtänksamma ord från omgivningen. Jag hoppas innerligt det.
Stackars Malin. Stackars Joakim. Stackars er.
Om jag kunde komma och städa, tvätta och krama skulle jag göra det.
Lider med dig.
Mitt tips:
gör ett litet minischema på ett måste hemma som du tar tag i. ”Idag ska jag på förmiddagen ta grushallen, på eftermiddagen bort med smutstvätt” Sedan något snällt och barmhärtigt, typ en halvtimmes såpa på svt play (om du roas av det) eller läsa något ytligt. Och så kanske en liten text eller liten plikt igen. Och så vips är det eftermiddag och alla kommer hem. Bara så, inte antingen eller – ha ihjäl sig eller sitta apatisk.
Och om du orkar och kan för kroppen: ut och rör dig! Rör sig kroppen, rör sig själen. Och kommer vidare.
Detta brukar hjälpa mig när det är som tyngst.
Frid!
Många kramar till dig! Tänker på dig.
Kram!
Hur länge låg barnet i magen? I vilken månad var du?
Om jag hade bott närmare er hade jag mer än gärna kommit och hjälpt er städa, tvättat undan er tvätt, kanske lagat en middag till er… Så hade du haft en mindre sak att oroa dig för. Ibland kanske det kan vara till hjälp, att sysselsätta sig med annat. Du och din kille kanske kan lyckas pussla ihop en resa tillsammans? Om det är möjligt förstås, ekonomiskt och med barnvakter osv. Ni kan nog behöva det. Annars är nog terapi, i form av skrivande eller att prata med någon utomstående att rekommendera. Kram på er.
Hej igen Malin..
Jag heter Emma. Jag är arton år gammal, och för två och ett halvt år sedan så förlorade jag min mamma. Nej, hon dog inte. Men hon flyttade ifrån sin familj och hon gav sig hän åt sitt missbruk. Jag har visserligen fått se henne lite då och då, men det var inte min ”riktiga” mamma jag såg utan ett tomt skal.
Jag har alltså inte varit med om samma sak som du, jag har inte förlorat mitt barn, däremot så har jag upplevt en sådan överväldigande saknad.
Min mamma må alltid ha haft en försmak för alkohol, men å andra sidan så var hon mitt allt när hon var nykter. Då, var hon otroligt närvarande. Hon bakade, hon lagade fantastisk mat, hon fanns där för mig när jag blev retad i skolan, hon fick mig att skratta och hjälpa mig på vägen till
att bli en självständig och stark ungkvinna. Hon var dessutom den som gjorde vårt hus till ett hem. Allt det tog hon med sig i den avgrunden som missbruk är.
Precis som du, har jag suttit lamslagen och funderat: ”Vad i helvete hände med mitt liv?” Vad hände med min åtminstone till synes lyckliga familj med två glada föräldrar, en pojke, en flicka, två hundar och en katt? Plötsligt var det inte mer än pappa, dotter, son och katt och mamma, som varit limmet som höll ihop bitarna..hon var borta, onåbar. Mitt hem, det var plötsligt inget mer än tomhet, och min mamma, min underbara mamma som man kunde ringa om precis vad som helst..hon var långt borta.
Ibland, ibland sitter jag fast i min ångest. Jag gråter tills tårarna tar slut, och jag faller till sömns. Ibland, så skriket jag ljudlöst och ibland så är det fortfarande som om jag ”vaknar” här och inte begriper vad som hänt. Min mamma, hon är så nära på något vis. Jag kan se henne, jag kan ta på henne..men det är inte hon. Hon har lämnat mig helt ensam, och ofta är jag alldeles vilse i mitt liv.
Det var nog därför som jag började läsa din blogg Malin. För att jag behövde en annan stark, självständig kvinna. En modig kvinna med skinn på näsan, som kunde hjälpa mig att resa mig upp igen. Och ibland, bara ditt humoristiska och lättsamma sätt att skriva, för att kunna distansera mig från verkligheten ett tag.
Jag hoppas att du finner ett ljus som leder dig genom mörkret, en trygg punkt i livet som hjälper dig att stå när dina egna ben viker sig inunder dig.
Jag, och många med dig tänker på dig, och på den lilla.
Malin, jag beklagar med hela mitt hjärta. Jag var med om liknande då vår dotter en dag bara dog, i min mage, i v.33+1. Från en dag till en annan var vi strålande glada, förväntansfulla till att hamna i djupaste sorg. En födsel som man såg så mkt fram emot inte alls blev som planerad. En framtid som på ngn sekund av ny vetskap förändrade hela vårt liv. Men det var en födsel, ett barn kom till världen. Den vackraste ängeln var född. Kom ihåg det. Vingbeklädda barn är lika mkt barn som de som fått ta sitt första andetag.
<3
Tillåt dig att gråta, vara ledsen och bara göra ingenting. Du kommer att bli gladare igen, men det måste få ta lite tid.
Kram till dig och din fina familj
Hej Malin, jag vet vad du går igenom just nu. Jag har haft två missfall, och det var fruktansvärt båda gångerna. Sorgen var avgrundsdjup, och allt var bara oerhört ledsamt, det finns inte ord att beskriva hur det kändes. Det jag lärde mig dock var att man måste tillåta sig själv att sörja, och gråta tills gråten tar slut, för det gör det en dag. Att ha någon att prata med är också värdefullt. Sorgen har sin tid, och när den är över kommer du att vara starkare än innan.
Tänker på dig och din familj. Kram……
Skriv din kommentar här!
Jag gråter varje gång jag tänker på dig och din familj!
Känner tacksamhet varje gång jag ser mina tre friska barn. Det finns inga ord som tröstar, men kanske tanken på att människor känner med er kan hjälpa lite!
Kramar till er alla!!
Skickar en blogg-bukett till dig!
Åh, Malin, jag önskar att jag kunde säga något som hjälper. Något som tar bort smärtan. Något som lindrar.
Jag tänkte först ”tänk på de tre fina barn du har”, sedan ”fokusera på det som är bra”. Helt platt och fantasilöst. Det är inte läge för sånt nu. Du går igenom något fruktansvärt och det måste få ta sin tid. Du är fyrabarnsmamma. Jag är övertygad om att ert lilla barn var världens finaste på på sitt sätt.
Vill bara skicka en stor varm kram till dig och din familj!
Försök att inte vara stressad. Jag tror att du är stressad över att sorgen är så stark. Så stark att du inte
har möjlighet att ta itu med minsta sak.
Du får vara precis så handlingsförmanad, det är man när sorgen är som värst. Allra värst
Snart reser du dig och sätter på en tvätt samtidigt som du är så ledsen och kanske gråter och det värker och gör fruktansvärt ont i hjärtat.
Så där är sorgen
Hälsar’´
Lena i Kalmar
Det gör verkligen ont i mig! Jag är så ledsen för er skull fast jag inte känner dig, och du känner inte mig, men vi har något gemensamt vi är båda mammor. Som mamma kan jag bara föreställa mig hur ont det gör att förlora ett barn och då är jag nog väldigt långt i från hur ont det VERKLIGEN gör. För vad det är värt skickar jag en styrkekram till dig och din familj.
Du finns i mina tankar. All styrka! Kram
*håller om*
<3
Jag beklagar din och din familjs sorg och vågar inte ens försöka tänka mig in i er situation! Skickar lite styrka genom universum…
Du skriver att du inte är sjuk bara ledsen. Sorg i själ och hjärta är väl knappast ett hälsosamt tillstånd!
Ta hand om dig på det sätt du känner att du vill och behöver.
Skickar bamsekramen till dig Malin !!
God morgon Malin
Kommer i håg och minns det du går igenom.
Du måste få sörjapå ditt vis om det nu är att
Jobba vara med kollegor. Att sitta ensam är kanske inte det
Du behöver just nu. Jag försökte jobba 2v efter
Jag fött vår son Jack, det gick inte alls.
Det kanske låter som en klyscha men tiden hjälper.
Hoppas du fått någon bra kurator som du kan prata
med. Det var min räddning . Kramar
Jag kan rekommendera några gångers kristerapi. Var med om en livskris för tio år sedan och gick tre-fyra gånger. Det var superskönt att bara vräka ur sig och gråta som en galning i en timme medan någon bara lyssnade och bekräftade mig.
Jag vet vad ni går igenom och är så ledsen för er skull!!
Jag känner så väl igen mig, man vet verkligen inte vad man ska göra för att allt ska vara som VANLIGT igen, fast det blir aldrig riktigt som vanligt.
Det är ingen tröst att du inte är ensam i din upplevelse men jag lovar: Det BLIR bättre även om det aldrig blir detsamma.
♥♥♥Stor kram till er alla♥♥♥
Huvudet på spiken Malin – du är inte sjuk, du är ledsen. Jag har vet inte hur det känns att mista ett barn, jag kan inte ens föreställa mig. Det måste vara så in i h-vete antar jag…
Har inga goda råd att ge heller. Kanske ska du bara ska skita i allt du borde och bara göra det du vill/behöver för att ta dig igenom detta?
Tänker mycket på dig, trots att jag inte ens känner dig. Du är en stark kvinna så jag tror på att du kommer att ta dig ur detta också men du behöver få vara ledsen först.
Stora kramar från en trogen läsare
Jag vill inte att detta ska komma ut fel men: Vill du berätta lite om erat fjärde barn? Vi är många som orkar lyssna och läsa. Välj bara det du själv vill säga, men ibland är det skönt att älta och skriva av sig. Jag får för mig att det är viktigt att se att det var erat barn, och inte bara en enda stor sorg. Kram
Kram
Tänker på dig.
Ta hand om dig.
Tänkvärda inlägg för oss läsare att ta in…………
Jag beklagar verkligen er förlust, det är för jäkla tråkigt att förlora ett litet liv.
Om jag får ge dig några råd, utan att för den skull förringa er sorg, så vill jag säga:
Strunta i och var sjukskriven, du går ner dig ännu mer. Fokusera och tänk jättemycket på de tre barnen du redan har, det hjälper jättemycket att tänka på det. Sen det viktigaste av allt!!!! Du har jättelätt för att bli med barn och när tiden är inne kör ni på igen.
Jag vill inte på nått sätt säga att du ska glömma och bara gå vidare, utan bara tänka så mycket du bara kan på allt fina och underbara du har och sedan hur bra det kan bli. Jag förstår att du är ledsen, men tror inte att det blir bättre att bara gå hemma och inte göra nåt. Jag har läst allt du har skrivit i flera år och inbillar mig att jag vet lite om dig (haha kanske helt fel), men i alla fall….
Och vet du, när man går igenom såna här saker så blir livet lättare med vissa saker, för du kommer inte bry dig ett skit om småsaker och vara mindre irriterad om dagarna. Man orkar helt enkelt inte lägga energi på grejer som inte betyder nåt.
Jag tycker du ska göra det du är bäst på, skriva!!!
Puss på dig Malin!!
Jag älskar allt du skriver!!
Lyssna på dig själv och ditt hjärta. Låt sorgen ta tid och plats. Prata, gråt och skratta. Krama de tre barn du har i livet. Inkludera dem i deras lilla syskon som åkte till himlen. Ta hand om varandra. Livet blir sig aldrig likt igen.
Jag tänker på er. Kram!
Kära Malin!Jag känner igen mig så i det du beskriver.2007 förlorade vi vår son.Han dog i magen i v.33,och hela livet vändes upp och ned.Man tror att man aldrig kommer att bli människa igen,men det gör det så småningom.Du är fortfarande i chockfasen,att ett barn dör ifrån en får inte hända och är så grymt.Tomheten går inte att beskriva,längtan efter bebisen..och så tar det bara slut.Vi åkte på en resa till Spanien 3 veckor efter bebisen dött,för att bryta vardagen.Jag låg i en pool i 30graders värme och hjärtat värkte av sorg.Men det var ändå så skönt att fly hemmet och vara bland glada turister för en stund.Mitt råd är att prata ut,om och om igen med vänner och familj.Ta hjälp av en bra kurator för de har de rätta verktygen för att komma vidare i rätt riktning.Jag har inte motionerat särskilt mycket i mitt liv,men började gå med stavar i skogen flera km varje morgon,samtidigt som tårarna sprutade.Låt detta ta tid..jag vet Malin att du kommer att känna livet i dig igen,fastän det inte känns så just nu.Varm kram!
Du har det rövigt.
En dag kommer modemet vara din fiende igen.
KRAM.
Lilla gumman.
Det finns inga rätt och fel i det du gör nu. Du sörjer på ditt sätt. Vill du skriva lite så skriv, vill du göra andra saker så gör dem och om du inte vill göra något alls så vila dig. Vardagen kommer tillbaka i en färg som inte är lika färggrann som förut men just när man mår som sämst så vill man så gärna att vardagen och ”det vanliga” livet ska vara där.
Hoppas att dina nära och kära stör dig lite lagom mycket, ser dig och pratar,kramar och puffar på dig och också ibland pratar lite om andra saker så att du får vila lite. Det jobbet du gör nu är det svåraste man kan göra.
Stor kram till dig på denna jävla måndag.
Du har den rätta inställningen! Du vill framåt och vidare. Skönt. Jag kan inte förstå vad du går igenom nu, men jag förstår att det är tufft tufft tufft! Så det är starkt och fint att du kan se framåt.
Jag önskar jag kunde säga något som fick dig att må bra, något som kunde ta bort ert onda. Jag önskar jag kunde ta bort er smärta. Jag har vänner som gått igenom det ni nu går igenom och det tar tid. För deras del har det hjälpt att prata. Prata med vänner, familj och kuratorer. En vän var hemma ett tag, sedan gick hon tillbaka till jobbet för att ett par veckor senare känna att det inte fungerade. Tog ytterligare lite time off och sen tillbaka till jobbet igen. Tror det är viktigt att ta en dag i taget, lyssna på sig själv och vad man själv klarar av, inte tro att ens sorg ska passa i någon speciell mall. Tror den kommer och går under lång tid framöver och en del kommer alltid att vara kvar men lättare att hantera. Sök de svar du känner att du behöver och gör det du mår bra av. Om en dag känns lättare, ta den och var glad. Om en dag känns extra tung – gråt så mycket du behöver.
Tänker på er.
Kramar