När hon gick idag

Varje morgon är som en fladdring i en gardin.
Som en åskboll som far in i huset och försvinner ut genom ett fönster. Hände det där nyss?
Plötsligt är alla borta och jag är ensam.
Idag åkte Joachim, Arvid och Saga Mjällbybil. Saga fick åka med eftersom hon följde med en kompis hem i går och lämnade cykeln vid skolan.
Astrid dröjde sig kvar i hallen, frågade ”Var är ryggsäcken!?” när den satt på ryggen, sölade med skorna, speglade sig och pratade om skoljoggen som inträffar långt fram i evigheten och kanske inte måste avhandlas när klockan 7:50.
”Åk nu!” manade jag i mitt spretiga hår och halvöppna morgonrock.
Hon sprang ut och ner för trappan med en bit toalettpapper till sadeln.
”Jag älskar dig, ha en underbar dag” sa jag och stängde dörren.
Jag gick in i köket och fyllde vattenkokaren, knäppte på den och såg ut genom fönstret. Hon torkade omsorgsfullt av det våta och lyfte ut cykeln från stället.
Och så vände hon sig om och mötte min blick.
Och jag greps av vemod. Tänk om hon letat efter mig varje morgon när jag inte har stått där?
Plötsligt är jag en sång. En sång om svårmod och längtan och mammaskuld och livets största kärlek.
Jag har henne bara till låns.

  1. Skriv din kommentar här!

    Jag grät när jag läste om hur du mötte din dotters blick. Precis så är det. Det är som om man ibland inte mäktar med miraklet att ens barn finns. Det är liksom för stort att inse det till vardags, och så döljer man alltihop i fix och don och stress. Och så plötsligt kommer den där insikten. Men hela tiden oavsett ens egna olika stämningar räknar barnen med att man ska finnas där, självklar ändå.

  2. Nu har jag läst detta inlägget för tredje gången. Och tårarna rinner, för tredje gången. Det är så fint skrivet så jag blir helt till mig. Det är precis så det är. Små korta ögonblick som kramar hjärtat extra mycket. Malin, jag tror jag älskar dig… Lev väl! Kramar!

  3. Jaha, så börjar tårarna att trilla, jag har precis släppt i väg min stora tjej på äventyr efter att ha konfererat med hennes pappa (som jag inte bor med) fick jag bekräftat det jag dragit på så länge – nångång måste man börja släppa på taget för man kan inte ha en solkatt i en bur!

  4. Ville bara skriva hur duktig du är på att skriva.
    Hur man fastnar och bara vill läsa mer och mer!
    Jag var med om en olycka på midsommardagen, jag ramlade från en stege och bröt båda min fötter, jag sitter fortfarande i rullstol. Men det kunde ha gått så mycket värre, tänk om jag inte hade fått se mina barn igen.

    Kram

  5. Jätte fint skrivet! Jag gråter alltid när jag hör den låten för den rör mig i hjärtat. Min äldsta dotter fyller 22 år idag… Vart tog tiden vägen? Min yngsta dotter är 19 och jag tänker mycket nuför tiden om jag har gett de allt som jag kunde när de var små. Ägnade jag tiilräckligt mycket tid till de? De är två underbara tjejer så jag hoppas att jag har gjort något bra :)
    Tack för en fantastisk krönika!

  6. Herregud! Jag gråter som ett barn. Alldeles så där nära mina egna känslor just nu. Jag bara lånar, allt är så skört och jag är så tacksam för mitt lån av världens finaste flickor! Tack för lite kärlekstårar!

  7. Så underbart! Tänker på min stora tjej och blir lite gråtfärdig jag med. Nu har hon precis börjat ettan och det är så svårt att släppa iväg henne själv. De blir stora så fort. Kram till dig o din fina familj!

  8. Skriv din kommentar här!Hej fina! Jag är mamma till tre söner och när de var stora nog att gå själva till skolan eller någon aktivitet, så började jag stå i köksfönstret och vinka. Pinsamt , tyckte de i 10-årsåldern. Idag är de mellan 13 och 18 år gamla men fortfarande vänder de sig om mot fönstret och vinkar eller gör en rolig grimas. När jag frågade så sa de att det kändes tryggt. Då fick jag också ångest och tänkte på alla gånger jag börjat tidigare på jobbet och inte kunde stå där i fönstret. ”Äsch mamma, det höll vi koll på” har svaret blivit! :))v Fortsätt Malin – du är en bra mamma!!

  9. Du skriver så vackert att det gör ont! Mina döttrar är gamla nog att få egna döttrar, men jag gråter ändå av vemod över att tiden gått så fort och alla blickar som jag missat.

  10. Du beskriver det jag så ofta känner. Rädslan att inte räcka till som mamma, oron för att jag inte tar vara på tiden, att jag inte njuter av dessa underverk i tillräckligt stor utsträckning. Jag älskar sången…gråter hejdlöst var gång jag hör den. Sen kommer vemodet….

  11. Du skriver rakt in i hjärtat och gör mig ständigt påmind om att vara tacksam för de underbara barn som jag har till låns…

  12. Men Malin, nu får du sluta skriva sådär så att tårarna börjar rinna hela tiden! Mina är bara 1 och 3, men jag får ju separationsångest i förtid på det här viset… ;)

  13. Hej Malin!

    Tack för din underbara blogg , du är så grym! Jag blir jätteberörd av de du skriver och den låten med ABBA har jag hört och tänkt sammasak om när de gäller min son..”jag önskar att jag kunde stanna tiden och leva alla stunder om igen” är så fina rader och de gör mig så vemodig att tänka att man bara ha sitt barn till ”låns” och att tiden går så fort.
    Stor kram till dig och dina fina barn
    / Nina

  14. Du har så rätt…det gäller att hålla kvar alla fina stunder i minnet för snart är de borta! Jag har redan börjat tänka på vad jag ska hitta på med barnbarnen fast min äldsta bara är 10 år …

  15. Åh vad jag tycker om att läsa när du fångar tankar som många har, men du lyckas få ner så bra i ord och skrift.

  16. Jag känner precis det du kände bara av att läsa din text och barndomsminnen bubblar upp. Minnen av att mamma alltid stod i fönstret och vinkade när jag (vi, jag och mina systrar) åkte iväg.
    Så är det fortfarande! När man åker ifrån mamma/mormor vinkar man i fönstret. Idag är jag 32 år.

    Och detta har fortsatt även i nästa generation. Mina döttrar ska alltid vinka i fönstret hemma, på dagis och vart man än lämnar dem. Vi har även lagt till slängpussar och det senaste: slängkramar.

    Min mamma läser nog aldrig några bloggar men det här måste jag maila henne så att hon får läsa.

    Kram!

    Som tröst kanske jag kan tillägga att även om du inte stått där varje morgon och mött hennes blick så kanske hon kommer att minnas det så. Precis som jag minns det som att min mamma alltid stod där.

    På något sätt är det den fantastiska vardagskärleken definierad.

  17. Men du far inte bli vemodig, även om jag förstar exakt den känslan även om min dotter bara är 2. Du far tänka att vilken tur att jag tittade precis da och att hon sag det! Sa bra att vi fick den extra kontakten!

  18. Åh, så vackert skrivet. Du fångar det på pricken. Jag sitter här tårögd och kan känna igen exakt den känslan.
    Ha en underbar dag!

  19. Jag känner igen känslan. Min äldste fyller 10 om en dryg månad… Kommer ihåg när vi låg på BB som om det vore igår! Nu har jag en ”tonåring” som säger emot, som jag kan ha allvarliga konversationer med och som är hur go som helst! När inte någon ser… ;)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte.

LOADING..