”Men Maulin – du ser så ledsen ut! Kram på dig!”
Svar: Jag är nog ganska ledsen. Det går upp och det går ner, så är det ju. Men vad är mitten? Var på skalan möts det ledsna och det glada? Jag är nog lite grundledsen nu. Jag vill ogärna vara det länge.
Jag är trött men kan inte riktigt avgöra var jag är trött. Inte i huvudet och inte i kroppen. Alltså måste jag vara trött i själen, i den mån jag har någon.
Jag tror inte på själen men om jag skulle råka ha en så är jag trött där. Svårt ställe att komma åt, inte sant?
Jag kan ju äta mina vitaminer och försöka sova gott om natten men det kommer aldrig räcka.
Jag är omgiven av så väldigt mycket härlighet. Saga springer slingan jättesnabbt och kommer tvåa, hennes läsning går jättebra. Arvid stod upp och kissade i morse. Astrid gjorde egna chokladbollar i förrgår. Vi ska göra mysigheter på höstlovet. Allt är bra. Men det syns inte.
Trött och sliten och ledsen är jag. Och ibland syns det på bild.
Någon som har råd att ge?
Jag äter ordentligt, sover så bra som jag kan (när jag inte ligger vaken och tänker att barnen ska dö), powerwalkar(eftersom ni sagt till mig), går till kurator. Så jag försöker ta hand om mig, ingen kan säga något annat.
Känner igen den där känslan, så svår att komma åt. Jag har inget råd att ge, jag tror man måste gå igenom den ibland bara, vara lite ledsen och så. Rätt som det är så vänder det.
Kram
Malin, det här var det finaste jag läst på länge. Jag läser och mina ögon fylls av tårar och jag känner hur exakt mitt i prick detta är även på mig. Skillnaden är att jag ser glad ut på alla bilder, fast känslan är densamma.
Jag tror för min egen del att det är bra att hjälpa till med mat, vitaminer, frisk luft och allt det där man ”ska”, men jag tror ändå inte att det trötta bara kommer försvinna på grund av det. En dag räknar jag med att vakna och känna mig lite piggare, men till dess får det nog bara vara som det är. Jag försöker se till att njuta av det jag har, så att det inte bara blir trött och ledset, och det hjälper i alla fall min själ lite grand.
Jag hoppas du blir piggare snart. Stor kram!
Hej Malin. Jag är lindrigt bipolärt sjuk. Det utlöstes i tonåren, men efter en mörk tid då levde jag normalt tills mitt första barn föddes. Då kom ett skov. Jag har fått lära mig att förutom den normala sorgen som kommer efter ett trauma så utlöses ofta andra sjukdomar. Ibland psykiska ibland fysiska.
Sedan tycker jag att du ska se din sorg som något sunt. Du har förlorat din bebis. Klart att du sörjer. Dina barn lär sig att det är ok att sörja. Lika ok som att skratta. Alla känslor får finnas. Kram!
Jag håller med Carina. Det tar sin tid. Vi lever i en tid där vi ska vara så himla lyckliga hela tiden. Men under en livstid har vi alla nedgångar, det är ju det som är det normala. Inte att vi ska vara happy, happy alltid. Accept är nog ett nyckelord. Sedan håller jag med syster Elin också, sätt alla lillkillar ner så bespar vi världen en massa kladd..:)
Skriv din kommentar här!Förrutom det uppenbara som tidigare kommentarer redan tagit upp; att hösten är tung och att sorg tar tid så kanske du har dåliga järnvärden? Drabbar mig med jämna mellanrum och då är jag TRÖTT, trött så att jag bara vill gråta, trött så att jag står och somnar. Då hjälper det inte hur mycket man powerwalkar eller sover……
Så mitt tipskolla järnet och ät järntabletter! Kram
Jag intervjuade en mycket klok präst en gång. Hon sade:
”Man ska tillåta sig ha sitt sorgeår. Med jul, påsk, midsommar, födelsedagen, andra viktiga dagar man hade, eller ksulle ha haft med den människan. Förr markerade det svarta bandet på armen att man sörjde, eller änskans svarta kläder. Det fanns något väldigt fint och sunt i det, för då signalerade man att JAG SÖRJER; VISA HÄNSYN. Och det gjorde folk.”
Vad hände med änkans svarta kläder idag? När vi förväntas vara starka, sminka till oss lite, gå på gymmet och skärpa till livet någon månad efter sorgetillfället.
Har tänkt på det där ofta – soregeåret. Låt det ha sin gång. Och ta samtidigt emot solglimtarna som kommer, när de kommer.
Malin o Lisa: har kommit på att jag har ofta en ledsenperiod okt/nov… Hänger nog ihop ned att jag mådde SKIT denna perioden för 6 år sedan. Då kom en smäll av ”en påse blandat”- fröken duktig, mycket jobb, barnlöshet där jag förträngt att sörja försöken som inte gick (gör det ordentligt, Lisa!) tog bara nya friska tag istället, adoption process som gick jättebra men glömde att den kostade mycket energi o oro osv. Vet ni vad jag försöker tänka? Japp, jag är ledsen nu, har liksom inte lust, går lite i dvala. Det är nåt som jag måste igenom, processen får ha sin gång.. Jag försöker lita på den. Jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag är ledsen fast jag har såååå mycket att vara tacksam för. Jag har inte valt att vara ledsen, är inte den bittra offertypen. Gör vad jag kan och andas…andas in energi och andas ut så jag kan fylla på med ännu mer energi.kram er båda! Ps. Det är en förmån att vara en känslomänniska, det kommer nämligen massa Goa kvaliteter på köpet!
Hej, mår också som utskitet äppelmos. Inget har hjälpt mig. Men prövade taktil massage häromdagen och jäflar i min lilla låda vad som kom forsande. Tårar och lite lättnad någonstans. Ska gå fler gånger och se om det hjälper mig att slappna av bättre. Sover också bra och äter vitaminer, pratar med en psyko-tant men hej, det där sista helt omöjliga att läka. Stor styrkekram!
Kunde inte beskrivit mig själv bättre än vad du just gjorde.
Jag tror att det du behöver är tid. Tid att läka sorgen. Jag menar inte att den kommer försvinna, men Tiden gör att den mildras. Jag har mist min älskade storebror och har därmed också levt nära någon som mist sitt barn. Å det gör så ont. Om det skulle göra lika ont hela livet så skulle man inte överleva.
Det är så bra att du också gör allt det du beskriver, det bidrar helt säkert till att du orkar ”fungera”. Jag tror inte att du kan göra något annorlunda för att läka.
Jag säger som Sara gör nedan, We love you Malin.
Kram, Rosita
Jag ligger också vaken på kvällar och nätter ibland och är rädd att mina barn ska dö. Vet inte hur man slutar med det eftersom det faktiskt kan hända och är ens värsta mardröm. Kommer skriva om detta på min alldeles nya blogg, läs gärna. http://www.alfredsmamma.se. Tack för en blogg som går rakt in i hjärtat.
Grundledsen.
Bra beskrivande uttryck. Lite så har jag nog känt mig sen ett år tillbaka. Men inte konstant, som du säger, det går upp och ner.
I våras fick jag antidepressiva av min läkare, citalopram. Först kändes det konstigt och ovant, jag upplevde mig inte som depressiv, det var ett så stort ord. Men de har hjälpt en del. Fått tillbaka orken och nån typ av livsglädje. Vet inte om det kan va nåt för dig?
We love you!!!
Då behövs det bara lite mer tid. Ännu lite mer. Den har du.
kram,
Malin
Jag har varit likadan! Till sisst gick jag till vårdcentralen och gnällde, orken var väck! Dom tog lite prover och sen ett par till eftersom leverproverna var lite dåliga!!! Det visade sig vara ett virus man kan få av barn som dom ej far illa av, tror det hette cytomygalvirus, stavningen kan vara fel. Be dom kolla det, bättre att ha en anledning som går över efter ett tag. Kram från Anna
jag skulle vilja säga att du är en själ och har en kropp. inte är en kropp och har en själ.
och själar blir ledsna när tråkigt händer en och det är inte mindre tråkigt bara för att andra har det ”värre”, om nu någon skulle vilja få dig att må bättre på så sätt..
Man får vara ledsen, man SKA vara ledsen. Det blir bättre med tiden, tro mej jag vet. Vi förlorade ett barn i magen hösten 2008. År 2009 är en dimma för mej, jag var ledsen, jag grät, jag fungerade inte. Dagar lades till dagar och inget kändes längre 100% bra. Allt jag ville var att bli gravid igen…
Idag har jag en sex veckors bebis i min famn. Han är hela min värld just nu, så klart även mina två äldre barn. Men sorgen efter vår dotter som dog finns i mitt hjärta i alla fall. Igår satt jag och läste några dikter från 2008, och tårarna trillade, av saknad och sorg efter den lilla som aldrig fick bli. Men lättare är det…
Eller så kanske du bara får lov att vara ledsen ett tag, eller hur länge du behöver vara ledsen. Tillåt dig själv att vara det. Men det är så svårt att vara det i vår kultur tycker jag. Man ska vara glad, lycklig och absolut inte prata om att man är ledsen. Men jag tycker det är fel. Ut med känslorna och var ledsen så länge du behöver. Kram
Att känna tär på krafterna och att känna jättestarkt tar jättemycket kraft. Bara att läsa bloggen ger en tydlig bild av hur mycket kraft du förbrukat senaste månaderna. Nu går kroppen i viloläge och laddar igen, klart du blir trött. Fortsätt som du gör (det kan vara det som gjort att du står på benen och är trött inte ligger i tvångströja och är ett vrak). Låt det kännas trött någonstans i kroppen och vila i de positiva stunderna, vila i soffan övriga stunder. Keep on!
Du lever livet Malin, och du vet att livet innehåller allt som känns gott och mjukt och även det som är hårt och kallt. Livet är så här. Acceptans. Just nu. Just nu ser ditt liv ut så här. Omkring dig går människor med alla möjliga sår och ofyllda hål, med sorg och förtvivlan, med gråten i halsen. I deras liv, som i ditt, finns det också kärlek, skratt, sol, värme, längtan, pirr och allt det andra som gör att man ler. Ibland. Allt det här vet du. Allt det här förstår du. Så låt det ligga där det ligger, sorgen och gråten, ta fram det när det blir för mycket och ge det lite kärlek och omtanke. Sen sätter du tillbaka det i LivetDittIHjärtat, minneslivet, och bär det lite till. Livet, Malin. Det är så här det är. För det finns ingen tröst. Det bara är så. Extra allt.
Samma läge här, vet inte vad man ska göra. Själv väntar jag på att tillståndet ska gå över.. Får du ett bra tips, dela med dig!
Stor kram från mig!
Förstår dig väldigt väl. Är i samma situation…min dotter dog i magen i grav. v. 34 i våras. Har ett barn redan att vara tacksam för, men ibland är det ingen tröst. Man är bara sorgsen, långt, långt där inne…ja i själen tror jag att det är.
Jag gör också som du, ute och går, sover på natten och går till kuratorn.
För mig hjälper det lite att ibland läsa olika trådar på nätet om andra som har varit med om liknande och det hjälper mig att läsa din blogg. Jag ser att jag inte är ensam om att ha varit med om att förlora ett barn.
Stor kram till dig!
Oh… alla skriver så kloka saker som jag bara kan hålla med om, men vill ändå lägga till det som jag precis listat upp som mina ”Energi-givare”. VAD som ger mig energi: Powerwalka i höstskogen, känna lukten från mossor och tallar.
Simma, meditativt att räkna längder och låta vattnet stänga ute alla ljud.
Kärlek, kroppen och själen behöver fysisk närhet och kärleksfull njutning.
Stor kram!
Jag tror att det gradvis blir mer och mer glädje och det ledsna blir ett allt mattare stråk som alltid finns där men så småningom inte kan dominera. Men vad vet jag… Kram på dig du fina :-)
Klart att man ska få vara ledsen men är man det länge kan kroppen hamnade i ofas och då kan medicin vara en idé. Får väl diskuteras med läkare men som sagt, ibland kan det bli så att kroppen nästan tappar förmågan att vara glad och behöver hjälp på traven.
Det kommer, va inte orolig. En dag upptäcker du att du är glad och lycklig och du upptäcker också att du inte märkte när du dick från grunsledsen till glad. Gränsen däremellan känns inte.
Kram på dig!
Man FÅR vara ledsen. Men det vet du ju. Man känner det man känner. Du gör säkert det som är bra för dig och en dag så kommer du känna dig mindre ledsen o sen säkert lycklig. och sen ledsen kanske igen. och så fortsätter ju livet, eller hur?!
Du är så cool tycker jag o vilka ungar – wow!!!
Du har värdens bästa liv med rätt att vara ledsen. Det tar sin lilla tid. Man hatar att höra det men det gör det. Man kan inte skynda på sörjandet. Vare sig man vill det eller inte. Det finns medeciner. Barnkramar, älskadekramar choklad, rödtjut (i det här landet måste man skriva med måtta). Det tar inte bort det onda men det hjälper på vägen. Kram
Jag säger som min son sa till mig när pappa dött och jag satt och grät. Han klappade på kinden och sa: Det går om, mamma.
Och det gör det på sitt sätt. Livet får påverka. Sorgen får ta sitt grepp om oss. Man kan vara glad OCH inte. Man kan vara skitledsen OCH glad. Man får växla. Och det som är bra kommer att få mer och mer plats i livet och det som gör ont , det finns där och tittar fram ibland. Du gör allting rätt. Men din sorg vet inte det. Den är en egen organsim just nu och det måste den nog få vara. Största kramen.
Jag har inte ens förlorat ett barn… bara för tredje gången insett att äggen inte delade sig vid vårt tredje IVF försök.
Är så ledsen, trött och arg. Har ingen o vara arg på. Har sedan tidigare en 8 årig pojke men min sambo o jag har inget gemensamt och vi vill så gärna.
Har så dåligt samvete också. de få som vet tröstar med att vi har varandra, ska snart gifta oss, solen skiner, vi bor så fint, vi ska resa till Berlin snart, bla, bla bla. Jag vet att jag har massor att vara tacksam över. Men det hjälmer mig inte just nu. Just nu är livet bara bajs. äggen delade sig inte ens…
Ring till syster yster, så kan vi titta på Jerry Springer nån kväll och förfasa oss över USA. Det är som balsam för själen.
En annan sak; varför, o varför lär ni Arvid att stå och kissa? Helt stört!
Jag tror att det handlar om att sorgen aldrig försvinner. När man drabbas av en sorg så får man leva med den i resten av sitt liv. Sorgen blir en del av en själv. Den känns olika, beroende på hur lång tid det gått, beroende på dagsform, beroende på om man får en ny bebis, beroende på olika grejer men den finns alltid där och jag tror inte att man kan komma undan den.
Det kanske låter deprimerande men sorgen har ju också gjort dig (mig, alla) till den du (jag, vi) är. Den ger oss erfarenhet, kunskap om oss själva och om livet.
Mitt råd är att acceptera sorgen. Ge den plats men låt den inte ta över.
Vi förlorade vårat barn i somras, i v 21. Går också och väntar på att allt skall bli så där vardagsroligt igen. Hur lång tid tar det? Livet är okej liksom, inte mer. ”Skönt att du mår bättre”, säger folk. ”Mmm”, säger jag. Skitbra mår jag, inte..
Men det orkar ju folk inte höra på längre. Och jag förstår dem, orkar inte med min egen ledsamhet heller för den delen.
Kanske köpa ett jättestort luktsuddigum och sudda bort det gråa, ledsna? Kan det hjälpa?
För min egen del tror jag en ný bebis i magen is da shit. Men kan den då hoppa in i magen någon gång, vad är problemet liksom? Ksss, kssss, ksss, come to mama. Nu. Bums. Helst igår. Med risk att klampa på, det tror jag personligen är receptet.
Fortsätt att ta hand om dig så länge!
Kramar