Eftersom jag skulle lämna bebiskrönika när prinsessan fötts så blev jag väckt klockan halv sju och hasade mig bort till soffan för att se presskonferensen.
Jag trodde att jag inte skulle gråta.
Jag var en idiot.
Jag grät och grät.

Man minns.

Man minns längtan.

Man minns hur man boade med säng och lakan från Joachims bebistid.

Man minns två dagar efter förlossningen. Den första promenaden. Det ömmade i hela kroppen och skräcken för mjölkstockning gjorde att man gick ut som Raskens Ida med en halsduk över tuttarna.

Man minns doften.