ligger ute nu
Jag kanske ser careless ut men det enda jag hade på hjärnan var: Hur får jag med mig Dagmarklänningen utan att någon märker något?
ligger ute nu
Jag kanske ser careless ut men det enda jag hade på hjärnan var: Hur får jag med mig Dagmarklänningen utan att någon märker något?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Jag vill läsa. Men jag kommer ett stycke in och börjar gråta, hejdlöst. Jag var ju där, jämsides med dej i graviditeten, livrädd för att också bli den där kvinnan. Men jag klarade mej, den är gången. Och jag kan inte ens läsa om det utan att nästan dö själv. Men jag ska läsa. Du levde igenom det och fick inte välja, då kan jag fanimej läsa om det. Du är stark och du inspirerar mej.
Vilken fin och öppen intervju.
Vilken fin intervju! Det är väldigt modigt av dig att berätta om dina missfall. Att blotta sig på det sättet, och folks blickar och undringar varje gång de ser dig som följd. ”Är hon med barn? De försöker tydligen.” Jag skrev till dig för ett tag sedan, och blev väldigt glad för mailet jag fick till svar, tack! Jag har varit tydlig mot omgivningen att jag vill ha en ny bebis fort, det känns som det enda som kan trösta efter bebisen vi förlorade. Faktiskt skönt att inte behöva låtsas som ”om det händer, så händer det” utan att rätt och slätt säga att vi vill försöka så fort som möjligt.
Vet inte riktigt vad jag vill säga, mer än tack för att du delar med dig. Det är skönt att veta att det finns andra i ungefär samma sits, även om de inte finns i min direkta närhet.
Fin intervju! Du är en inspiration du. Fortsätt med det! :)
Kraaamar!
En sån fin intervju! Blir lite tårögd och känner att jag bara tycker om dig så mycket! Du är så verklig och vardagsnära. Sorg, glädje, oro, tjatande, lättja, engagemang… just vad livet innehåller.
Åh vilken fin intervju, Malin. Starkt och öppenhjärtigt. Känner igen mig lite i din pappa-dotter-relation. Om du vill, orkar eller kan får du gärna skriva om hur ni fann varandra sen? Kram till dig!
Efter att ha läst det här vill jag bara ge dig en stor kram. Tack för att du bjuder på dig själv, både genom skratt och tårar.
Din historia är verkligen gripande! Tack för att du delar med dig.
Hmm. Fin artikel. Inte många som pratar öppet om den där ensamheten.. Jag har ett barn… hon är ännu liten men jag kan se samma blyga drag som hos mig själv. Det skrämmer mig. Jag vill ju inte att hon ska bli ensam. Är syskon.. fler barn.. en lösning. Vet inte. Kanske.
Jag älskade intervjun och att du var så öppen med allt om missfallen och det jobbiga. Inte hade man en aning om att du fått fler missfall efter du födde din fjärde bebis!
Till en helt annan sak: jag drömmer sjukt mycket och ofta. Detaljerat och jag kommer ihåg det. Inatt drömde jag om att du skrev ett blogginlägg där du berättade att du precis varit på ett ultraljud och fått bekräftat att du var gravid igen, i v 12+5 (ja, detaljerat sade jag! :)). Jag skrev en låååång kommentar om hur glad jag blev och hur mycket jag hoppades (och trodde) att allt skulle gå bra den här gången. Och så avslutade jag med hur mycket jag såg fram emot att läsa om graviditet och bebis då jag själv är i v 9+0 och inte så långt efter dig.
Ja. Det var bara det. Ville bara berätta för att det var så verkligt! Tack för en fantastisk blogg. Läser båda, men denna är min favorit.
så sanslöst snygg!!