Tidigare i veckan fick jag möjligheten att via cancerfonden och min arbetsgivares godhet få två dagars studiebesök i Stockholm.
Vi besökte Stockholms sjukhem och Ersta diakoni.
Båda verksamheterna har både Hospice och ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet).
Hospice är för er som inte vet ett boende/vårdavdelning där b.la. cancersjuka får avsluta sina sista dagar.
Båda dessa vårdavdelningar backades upp av ASIH, dvs. att man får/kan vistas i hemmet med uppbackning så länge man vill och orkar under sin sjukdomsperiod.
Det spelar alltså ingen roll vad du behöver för behandlingar i hemmet under din sista tid, ASIH fixar.
Visst kan det finnas saker de inte kan göra och ibland kan det kännas tryggare att få komma in och dö på en avdelning.
Men jag är glad att möjligheten finns.
Säg att du behöver dropp, smärtpump eller en blodtransfusion, då behöver du inte åka in till sjukhus.
ASIH ordnar.

Men.
När Ersta visar lekrummet på hospicet.
Dit BARN och barnbarn får komma och leka.
Då knyter det sig i min mage och jag vill drömma om en annan verkligehet.
Jag vet att cancer inte bara drabbar äldre.
Men när man själv är förälder är det fruktansvärt att tänka sig att det ska behöva finnas ett lekrum för barnen som har sina föräldrar på avdelningen.
Barn ska inte behöva vara med om en sådan verklighet.

Och när det sen berättar att de startat ett barnhospice för två år sedan känner jag att verkligheten blir för nära.
Dit cancersjuka barn ska få komma för att dö.
Jag vill inte att det ska behöva finnas en sådan plats.
På Lilla Erstagården har man en vårdhund (som även allergiker kan träffa) Livia, en labradoodel.
De berättade att de kunde se när ett barn var nära döden eftersom Livia då hela tiden spenderade mer tid med det barnet.

Jag tackar cancerfonden för denna fantastiska insikt. Och för att jag lärt mig mycket som jag kan tillämpa i min vardag.
I mitt jobb.

Livia och Drottningen.

ASIH-gänget. Som precis som jag och mina kollegor hjälper sjuka i hemmen.

Två örngott 2 kr styck på Röda korset.
Lite spets för 12 kr metern.
1 timmes klippning och skräddande på maskinen.
Los andra hemmagjorda klänning.

Söt som få!
Ungen alltså, klänningen finns det inte en enda rak söm på.

…kunde detta med ord.
I Ovanåker är han känd.
Och det är med glädje jag läser detta på ovanåkersmål
Kopierat från Kristoffers blogg.

Dä var nu en dag förra veckan
ja skulle nirgönöm at bon
å handla, men strena i halkan
å strackte en sena i ron.
Ja vascht alldeles placera
å mött´int ta mä nan väg.
Ja tytjer dä är rackt förvonle
va kringt dä ska spötjas för mäg.

Men just söm ja stog där å jämras
å halvgret for sträckning å värsk,
sa såg ja dä Hallspellas Bricken
kom schivenes kvickt på en spärsk.
Dä geck sa dä spruta å tistra.
Hon glisste å visa sä gla.
Dä går jussöm lässle för Bricken
varendesta gång hon skär sta.

”Du kommer söm skicka från himlen!
Nu låner ja spärsken tå däg,
för si, ja har strena å sträckt mä
å mött’int ta mä nan väg .
Ja visst får du låna spärsken,
han är lite klunsug å slög,
men nog går han lätt, ska du vetta,
han är stärsk söm en timmerdrög.

Ta spärska dä var då allt anna,
dä geck lätt sa dä bara ven,
dä tog nog en smöla mot gruse
å hacka nan gång mot nan sten.
Men har ja visst va söm kömme,
sa har ja nog snarene vänt,
för dä söm ja nu råka ut för
har allre nan gång, tror ja, hänt.

Alldeles ve grinnen i Segres
köm Bjus Nils å ledde en ko.
Va skulle han ut å gära
i halkan da? Va skä en tro?
Maka dä, maka dä! skrek ja.
Han glåma föll uppat tä slut.
Precis söm han svöscht nir en metkrok,
sa såg han i ögene ut.

Ja hyka mä nir å ja blönna
å ja hörde nan råma täll,
ja kände ja feck nan på spärsken,
vascht vars en duns å en smäll.
Ja glänta på ögnalötjen.
Nu vill ni föll inte mä tro —
si, Bjus Nils han sått där på spärsken
å han sytte en nuvig ko.

Döm rama å skrek öm vaschtanna,
ja stretta sa myttje dä geck
å strax niranför Karspa Jankens
ja stöpp på elände feck.
Döm tymla at ymse sier.
På benen döm kom könstut tvascht.
Tala öm hur döm båen såg ut,
sä dä ar då inte vascht.

Tänk, rumpan på kon hon var åven
å hugge sått märskväle snett,
Nils hadde ett höl på böxknä,
dä var både långt å brett.
Sjölv feck ja en smäll på tuten
sa ja stog där å spötta blo.
Ja var nog bra sinnug på Bjus Nils
å på hans förbaskade ko.

”Men hur tuveln åker du jänta”?
Va skulle ja svära på dä?
Si, ja tyckte mest synn öm kon, ja,
som stog där å rama åtmä.
Benen var skrussa å rumpan
hon slängde precis söm en märsk.
Fast kon var bra gammal sa var hon
nog uvan ta åka på spärsk.

Dä geck jussöm runt runt i hugge.
Ja, ja har inte tur precis.
Sa snascht ja ska gära nahannan
sa spörer dä ur på na vis.
Va skulle ja ut å gära
i halkan en slek henne dag,
man ska dä mä pöck ski nan utfal,
dä skir mä en tocken söm jag

Nu skär ni få höra på slute,
för nu, ja nu svimner ni nog:
Ja gatt köpa kon ja tå Bjus Nils,
precis söm hon geck å stog.
Hon står i farstun sa länjen
för ja vät ingen aen rå.
Å spärsken den feck ja betala,
sa nu, nu bruker ja gå.

Jag har sällan lust/tid/ork att blogga nu för tiden.
Mest för att jag har saker som är viktigare och för att jag väljer att prioritera bort denna bit.
Men kika in nu och då för jag kommer slänga in något inlägg ibland.

Vi skulle egentligen bara bjuda den fantastiska barnvakten mormor på en middag.
Och bara titta lite.
Då reade Ikea ut porslin.
Jag tänkte bara köpa nya vardagstallrikar och tänkte att avlånga vore ju lite nytt här hemma.
Eftersom vi mest äter kött/fisk/kyckling med sallad och sås.
Så kan det ju bli ett snyggt upplägg på denna tallrik.
Maken gick bananas och matchade till ett helt set.
Och lite måste han ju få bestämma ibland.
För husfriden.

Så tack ikea för nytt porslin för sammanlagt 220:-
Ut med det gamla och repiga.

In med nytt.

Den 28 maj fyller hon två år.
Hon är den roligaste och charmigaste jag vet.
Och det bästa är att hon är min.
Hon älskar sin napp och vägrar sitta på pottan.
Jag tar det med ro och tänker att så länge hon går på toaletten och slutat med napp vid 14-års ålder så är jag nöjd.
Jag tar i regel mitt föräldraskap med ro och anser i största allmänhet att man inte ska stressa barn.
Hon vet hur man headbangar.
Och även om hon gör det lika gärna till Fåret Shaun som rockigare musik så är hon förbaskat gullig.
Hon älskar sitt får som vi döpte till Fåris och som hon sen döpte om till Bä.
Just nu är hon inne i en period när hon vägrar sitta på sin stol utan ska sitta i pappas knä medan de äter.
Det får hon inte och då skriker hon.
Så våra middagar brukar nu se ut så att vi föräldrar sitter i köket och äter medan jag ställer henne i rummet bredvid medan hon skriker.
Där står hon och kastar sig dramatiskt och teatralt på golvet och skriker ännu högre när vi tittar till henne.
Då tänker jag att hon kanske kan göra succé på Dramaten eller varför inte på Operan.
Annars älskar hon böcker.
Stina Wirsén bäst.
Där har hon lärt sig att man får inte slåss och bitas.
Och boken om kaninen som bara säger Bajskorv.
Hon har mammas humor det lilla livet.
När andra barn gråter erbjuder hon sin napp.
Hon möter mig varje dag på dagis med en kram och en puss.
På nätterna när hon kommer till oss vill hon kramas och ligga nära.
Sen ligger hon med fötterna på sin pappas hals och river mamma med naglarna i ansiktet.
Alltid när du sover önskar jag att du vore vaken och ibland när du är vaken önskar jag att du sov.
Hon älskar korv och när hon låtsas att hon lagar mat på sin lilla spis så lagar hon alltid korv och majs.
Nu har hon haft mormor på besök och då har hon berättat för mamma att mormor faktiskt både kan byta blöja och fixa så att de kan se på Pingu på datorn.
Det viktigaste liksom.
Min alldeles egna envisa lilla skruttunge!

Innan 09:00 idag hade vi ätit bullar till frukost och bytt till vinterdäck på en av bilarna.
Man är ju förbaskat effektiv som småbarnsförälder.
Igår bjöd Gävle på snö, så då åkte vi till leklandet med Theo och hans föräldrar.
Bilderna är alltså därifrån.
Onsdag kör det ihop sig med jobb både för maken och mig.
Hur gör man då med barnet?
Enkelt!
Mormor sätter sig på tåget och kommer ner.
Herregud, vad skulle vi göra utan denna kvinna!?
När Lo får barn ska jag komma ihåg hur viktig man är som mormor/farmor (och morfar/farfar också för den delen).

Det var faktiskt så fint som bilderna visar.
Är ni trötta på Thailand och att behöva se prostituerade?
Åk till Oman.
8 timmars flyg och även om det är rätt dyrt (på hotellet inte på stan) så är det värt det.
Lugnet.
Stranden.
Maten.

Redan på flyget kändisspottade jag Tomas Järvheden (med gravid sambo).
”Kolla Daniel, det är Tomas Järvheden!”
Min make hade ingen aning.
Det visade sig att vi bodde på samma hotell där jag mot slutet av veckan även lyckades kändisspotta Zorkijs Johan Esplund och där fick jag det senaste bandyskvallret och chansen att prata Edsbyn och gemensamma bekanta, med en för mig tidigare okänd människa på en strand i Oman.

Solresor höll en fantastisk hög klass och hotellet hade fin standard.
Middagsbufféerna hade nytt tema varje kväll och medan maken var lite försiktig så åt jag det mesta.
Sushin gick inte av för hackor!
Maken muttrade något att jag borde vara försiktig.

Jag klarade magen hela veckan, maken blev dålig en dag.
Det straffar sig att vara försiktig!

Rent hav.
Inte medelhavssmutsigt.

Lo var en dröm att resa med.
Inte ett pip på flyget ner (tack surfplattan!) men stackars lilla gumman blev övertrött på flyget hem.
Så hon skrek och grät i två timmar.
När hon väl somnade var jag tvungen att sätta mig ner och gråta lite.

Annars var hon fantastisk.
Hon ville bada hela dagarna.
När hon inte charmade pensionärerna som var med.
Det är sällan jag hamnat med ett gäng svenskar på ett hotell och alla varit så vänliga och pratsamma.
Lo träffade kompisen Vera från Kilafors och det blir ju i och för sig rätt enkelt att prata med varandra när man reser med barn. (”Undra vems barn som bajsat i poolen?”)

Så vi är nöjda.
Och rekommenderar gärna Oman till er att passa på innan det blir överexploaterat!

Lo kallar nu farfar för Tussa, eller Dussa eller Tossa.
Jag hör inte riktigt.
Bättre än Pölsa som hon kallade honom tidigare.
Här har du en fin bild Pölsa.
Högerklicka och välj spara bild eller spara som.

På tisdag åker vi hit:

Jag klagar inte.

Ungen på täppan.

Jag har ju som mina kära arbetskamrater senaste tiden uppmärksammat varit lite sjuk.
Och då pratar jag inte om att vi både haft vinterkräksjuka och influensa här hemma.
Nej, det jag hade var något helt annat.
Och tydligen är jag ett under för läkarvetenskapen eftersom de inte lyckats komma på vad jag drabbats av.
Det senaste budet är körtelbuk.
Det brukar barn få.
Och de kan så klart inte förklara varför jag får det.
Vid tre tillfällen varav en med ambulans har jag varit tvungen att åka till akuten med såna buksmärtor att jag inte kunnat stå upp.

Jag aspirerar alltså för första gången i mitt liv på ett frikort inom vården, och det är inte illa det!

Man hittar inga fel.
Alla prover, ultraljud och skiktröntgen ser finfint ut.
Vilket är positivt.
Det negativa är att jag fortfarande inte vet varför jag får så ont.

Sista gången vilket var nu i veckan hade jag trots Citodon vansinnigt ont och låg och kved i sängen.
Maken ringde då ambulans.
Och på den vägen är det.
Inget får en att känna sig mer som en simulant än att komma in med akuta buksmärtor utan orsak.
Då får man förklara ihjäl sig att man inte bara är ute efter droger.

Så det är alltså inget fel på mig och just nu mår jag bara bra!
Så ingen idé att oroa sig och så håller vi tummarna för att det inte kommer tillbaka.

Idag var vi på Ikea (var annars liksom) med Rydén/Åhlén och kidsen Alva och Hilda.

Lo och Alva.

Sen somnade Lo i garderoben.