Hej i natten!

Kärleken till min lilla familj håller mig vaken <3

Hello!

Jag kan inte sova men jag är svin trött! Fick ett ryck och började städa och tvätta mitt i natten och både Kevin och Liora somnade. Världens sötaste människor och de sover exakt lika. <3

Jag ligger här i sängen och kan inte fatta att dessa två underbara varelser är min familj. Jag älskar dem båda sååå mycket att det gör ont, fast på ett positivt sätt. Kärleken är allt underbar.  För ett år sedan trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma. Då var vi mitt uppe i vårt avbrytande av graviditeten i  väntan på svar från socialen. Läs mer om det vi var med om här.

Så det var det jag hann med för nu vaknar Liora och vill ammish. Hennes önskan är min lag!

Serie tips till nyblivna mammor Ally Mc Beal <3

Hörs snart!

Love Markiz

Bild 2017-09-06 kl. 02.36 #2

Livet <3

  1. Jag har läst din blogg utan att ha koll på vad du var med om förra året. I April förra året blev jag gravid, gick och var nervös för missfall under den första tiden och sedan, precis när jag börjat andas ut, så gick vi på kub-testet. Och då blev allt svart. Risk 1:2. Alldeles för stor nackspalt och synliga ”fel” på fostret. Det var helt overkligt. Där nånstans gick vi in i dimman. Sen var det vidare tester, små glimtar av hopp som dog ganska snabbt och tillslut ett svar. Ett kromosomfel som inte gick att leva med, och hög risk för att barnet dog i magen och annars ändå inte skulle klara förlossningen. Totalt mörker. Vårt lilla barn. Det blev ett sent avbrytande. Det värsta jag varit med om. Att föda vårt lilla lilla döda barn. Sen en snabb flykt tillbaka till graviditet. Ny graviditet så fort som möjligt. Det var vidrigt att inte vara gravid. Försökte hitta nån berättelse som stämde överens med min men kunde bara läsa om fruktansvärda och tragiska missfall. Inga ”oönskade” avbrytanden. har aldrig känt mig så ensam. Till och med en barnmorska frågade mig på förlossningen efter avbrytandet om jag behövde information om preventivmedel. Jag viskade ”men jag vill ha barn” varpå hon bad om ursäkt och skyndade ut. Nu är jag i vecka 38 och har planerat kejsarsnitt, traumat av den förra förlossningen, då jag tog de igångsättande tabletter enligt schemat men inte ens hann in till sjukhuset innan värkarna satte igång och mitt döda barn redan på väg ut där i sjukhuskorridorerna med alla gravida med sina levande barn i magarna är för mycket. Det blir dimma och tomt i huvudet. Jag har sänkt kravet på mig själv. Jag behöver inte klara av allt, jag behöver inte klara av att föda den vanliga vägen, men jag behöver klara av att ta mig till sjukhuset och vara där med minna sinnes fulla bruk och ta emot mitt barn. Jag är så glad för din skull som äntligen fick din dotter och jag vågar faktiskt vara glad för min skull och min dotter som snart är här.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..