Jag har aldrig förstått när vissa gravida kvinnor säger att ”livet behöver inte ändras bara för att man skaffar barn”. Men varför skaffar man barn då? Ville jag leva mitt precis som jag gjorde förut hade jag aldrig valt att bli mamma. Det går ju liksom inte att skaffa barn om man inte är villig att kompromissa ens livsstil. Eller, visst går väl det, men med stor sannolikhet får man inte ett harmoniskt och lyckligt barn om allt ska vara på dina villkor.
T ex så var vi bjudna på bröllop i helgen. Jag hade köpt små söta kläder som Eric skulle ha på sig dagen till ära. Dessa sket han ner fullständigt innan vi ens hade hunnit till middagen. Precis innan vigselakten skulle börja så satt jag i bilen medan det spöregnade och panikammade för att få honom lugn så att farmor och farfar kunde ta hand om honom medan jag och henrik var i kyrkan. Börjar han gråta så är det bara en sak som kan få honom lugn – och det är tutten. I sista sekund så rusade vi in i kyrkan (förbi bruden) och slängde oss ner i första bästa bänk. De första fem minuterna satt jag och fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka för jag tyckte det var så jobbigt att veta att han kanske gallskrek otröstligt. Men farmor och farfar hade lovat att sms:a om så var fallet. Vilket det sen iförsig blev – men det var inte förrän precis när vigselakten var över som tur var.
När vi sedan kom till platsen där festen skulle hållas – en dansbana mitt ute i skogen så somnade han direkt i vagnen. Underbart tänkte jag. Det här går ju bra ändå. Eller hur. 5 minuter senare vaknade han. Efter mycket trixande så lyckades jag linda in honom i en bärsjal (ni som använder såna vet hur kämpigt det kan vara att få på sig den där 5 m långa sjalen). Medan jag försökte äta så låg han i den och ammade – tills att jag upptäckte att jag hade klätt honom alldeles för varmt. Stackaren var helt genomsvettig. Jag blev då förstås stressad vilket resulterade i att han blev helt stressad och så började han gråta otröstligt efter att ha först spytt ner min axel. Och så började det regna igen. Det slutade med att jag satte mig i bilen och efter en hel del tröstande fick jag honom äntligen lugn så att han kunde amma. Där satt jag sedan i ca en timme tills att jag helt enkelt bestämde mig att nu får det vara nog – jag åker hem. Eftersom det var Henriks kompis som gifte sig så tyckte jag inte det var rättvist att släpa hem honom också. Jag vet att han utan problem skulle ha följt med om jag hade bett honom – och han erbjöd sig förstås. Men jag tänkte att jag kan nog klara av att själv köra hem med Eric – även om det var första gången jag skulle köra själv med honom i bilen. Men det gick hur bra som helst. Han brukar antingen sova eller gråta när han åker bil – men denna gång satt han helt vaken och tyst. De blev en lugn resa hem där vi både i tysthet beundrade de magiska och dimmiga värmländska sjöarna och åkrarna som susade förbi. Kanske ville han vara lite ”snäll” mot mig och ”give me some slack” nu när jag äntligen hade hajat att han inte hade någon lust att vara på ett bröllop utomhus på en dansbana i spöregn.
När vi sedan kom hem och hade krupit ner i sängen så låg jag länge och tittade på honom där han låg bredvid mig i sin babynest och sov så sött och var helt ljuvlig. Och så tänkte jag – nåja, vad är väl en bal på slottet eller ett bröllop på en dansbana..? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar. Men ändå är inget mer underbar än du – mitt älskade hjärta.
