En komplicerad förlossning

28 april, 2017 2 kommentarer
Familj

I dag är det Joels födelsedag! GRATTIS!!! Och vad passar egentligen bättre än att återpublicera blogginlägget jag skrev om hans förlossning?

PAPPAS ÄLSKLING FYLLER 2 ÅR IDAG!!!!

IMG_2157

Furstligt firad hemma hos mormor och morfar.

Eftersom Jojo fyller år och eftersom jag skrev om hans förlossning på den gamla bloggen så återpublicerar jag det inlägget här. Så härligt att läsa. Jävla tur att jag skrev ner det här. Minns inte ett dyft märkte jag när jag läste igenom…

Skrivet 5 maj, 2015:

Okej, nu har det lugnat ner sig hyfsat; bebisen och Li sover, Manne är på förskolan. Nu tänkte jag försöka återberätta förlossningen. Det kommer bli helt ur mitt perspektiv. Men jag vill redan nu passa på att tacka Li Svärd Edwall för en heroisk insats. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att föda ett barn. Jag är djupt imponerad av henne.

Då kör vi:

Prolog:

Det började redan på måndagen 27 april kan man säga. Det var då 10 dagar kvar till BF (7 maj) och jag och Li hade bestämt oss för att spendera eftermiddagen på Clarion hotell vid Skanstull i Stockholm. Det var en grym eftermiddag då vi mest låg och plaskade i deras kroppstempererade pool och pratade om framtiden, vår gemensamma historia och huruvida kvinnan vi mött i bastun egentligen pratade gotländska eller dalmål. Helt störd dialekt hade hon. Omöjlig att placera.

När vi var på väg därifrån nämnde Li lite i förbifarten att hon trodde slemproppen kommit ut. Jag gjorde en snabb-googling och konstaterade att det kunde dröja upp till en-två veckor innan nåt hände efter att slemproppen gått. När jag nu i efterhand läser exempelvis Vårdguidens text om förlossningstarten kan jag konstatera att jag nog borde anat att förlossningen var närmare än jag kunde ana…

Ett annat tecken på att något var på gång var att Li inte kunde gå 50 meter till restaurangen där vi skulle käka middag utan vi fick ta bussen en station. Ett tredje tecken var att när taxin körde upp för att köra hem oss efter måltiden tittade taxichauffören väldigt undrande på oss. Då förstod jag inte riktigt varför men nu fattar jag ju vad han såg:

En kvinna så höggravid att hon knappt kan gå, en man med en väska i sin hand.

Han var väl orolig att hans fina bil skulle fyllas med fostervatten, blod och bebisar.

När vi kom hem följde en helt vanlig kväll: Li läste saga för Manne och tvättade sedan mina inflammerade hårsäckar samtidigt som jag skickade bilder på Persbrandt till stora Manne (oklart varför…).

Ingenting tydde på att vi inom 24 timmar skulle var fyra…

Förlossningen:

Klockan tre på natten till den 28/4 vaknade jag av att Li lakoniskt konstaterade att vattnet gått. Eller hon trodde att vattnet gått. Vi var båda förvirrade och nyvakna men jag såg hur det droppade och förstod ganska snabbt att så verkligen var fallet.

Mannes förlossning startade på precis samma sätt och då åkte vi in till BB direkt för kontroll. Detta faktum gjorde att jag trodde det skulle gå till på precis samma sätt även denna gång vilket medförde att jag kastade mig på telefonen och ringde Lis föräldrar och bad dem installera sig för nu skulle det födas barn. Efter det ringde Li till BB som sa att vi skulle sitta still i båten, vila och höra av oss igen vid 7:00.

Jaha.

Jag skickade hem svärföräldrarna, packade BB-väskan och gick och la mig. Konstigt nog somnade jag ganska omgående och vaknade vid 6:30 av att Manne gått upp. Nu följde en märklig morgon: samtidigt som Li börjat få värkar i sovrummet satt jag och Manne och spelade UNO i köket och fixade matsäck till förskolan som skulle på utflykt. (Det var första gången jag förstod att det skulle vara något helt annat att ha två barn jämfört med ett…)

Efter att jag lämnat Manne kom jag hem till Li som nu hade kraftiga värkar (nån minut långa och med knappt fem minuters mellanrum). Jag ringde då förlossningen och barnmorskan jag talade med bad att få lyssna när Li hade en värk. Efter att hon lyssnat uppmanade hon oss att komma in till BB på studs.

Förra gången åkte vi taxi men vi hade beslutat oss för att ta bilen den här gången. Detta val skulle jag senare få ångra men nu kändes det häftigt. Vi kom ut i den friska vårluften, solen lyste och en ljum vind smekte min kind. Vi satte oss i bilen. Jag var stolt över hur lugnt jag kunde framföra fordonet med min fru profylaxandandes bredvid mig. Jag var imponerad över att jag tänkt på att fälla bak ryggstödet på passagerarstolen. Jag klappade mig själv på axeln eftersom jag kommit ihåg att täcka över stolen med en filt. Jag kände som världens mest kompetenta blivande tvåbarnspappa.

Så nöjd…

Känslan av odödlighet och min uppblåsta självgodhet avbröts abrupt av att trafiken helt plötsligt stannade helt. Jag hade valt en väg jag trodde var lugnare eftersom det fortfarande var lite morgonrusning ute. Problemet var bara att den här vägen gick över en låg bro som ibland öppnas upp för att släppa igenom någon båt med onödigt hög mast. Detta hade nu precis hänt. Broöppning. Helvete.

Li försökte behålla lugnet men jag kunde ana att paniken var på ingående i takt med att värkfrekvensen blev högre. Jag nynnade lite för mig själv, talade lugnande till Li och försökte skoja lite med henne om att det här i efterhand skulle bli en bra historia. Det sket hon i.

När det gått ungefär 10 minuter och Li hade haft ungefär en miljon värkar började jag planera att göra en dödsföraktande U-sväng för att åtminstone göra något åt den här situationen. Vi kunde ju liksom inte stå kvar här. Allt var helt klaustrofobiskt. Jag hade precis börjat föra handen mot blinkersspaken för att signalera till de andra bilisterna att jag var på väg göra något väldigt märkligt när jag såg en vit gammal Nissan Micra röra på sig längre fram.

”LI, SER DU! DET RÖR PÅ SIG! VI KOMMER ÖVERLEVA!!!!”

Några minuter senare befann vi oss utanför akutingången till förlossningen på Södersjukhuset och jag hjälpte Li in genom ingången.

Väl installerade på rummet kändes allt till en början som förra gången. Li hade asont men smärtan avtog avsevärt efter att hon fått Epidural och vi kunde mysa lite tillsammans. Det enda problemet var att parkera bilen. Helvete, vad svårt det var att hitta P-plats. Det slutade med att jag efter en halvtimmes letande fick ringa in Lis föräldrar igen och be dem parkera bilen åt mig. Varför tar folk bilen till BB? Helt ärligt?!

Då återstod bara ett problem: Var i helvete fanns kaffeautomaten? Jag var så kaffesugen att jag höll på att sprängas men jag kände att jag inte riktigt kunde trycka på larmknappen för att be om en kopp. Det kommer väl någon snart tänkte jag. Efter att jag väntat i vad som kändes som en livstid bestämde jag mig för att det kanske var ok att trycka på larmknappen ändå. Jag kunde kanske ställa någon fråga om lustgasens påverkan på miljön eller något om Epiduraldoseringen och sedan i förbifarten slänga in en fråga om kaffet. Som tur var slapp jag göra bort mig på det viset eftersom det dök upp en undersköterska med en kanna vatten som hänvisade mig till en automat längre ned i korridoren utanför vårt rum.

Jag hade tidigare sagt att jag den här gången inte skulle testa lustgasen eftersom jag nu är nästan 6 år äldre än förra gången och en MOGEN man på 35 år.

Men det krävdes bara att Li drog några djupa andetag och skrattande övertalade mig att testa för att jag skulle falla till föga. Det är kul med lustgas. Inget snack. Det känns typ som första gångerna jag drack folköl i 13-årsåldern. Pirrigt liksom.

Efter en stund förändrades dock allt, myset tog slut och ingenting kändes längre som förra gången.

Det började med att jag märkte att vi inte var ensamma i rummet längre. Det var en drös barnmorskor och nån läkare. Alla mumlade och jag kunde tydligt höra hur de bekymrat sa ”Hmm..” upprepade gånger till varandra. Till slut kastade jag ett getöga på monitorn som visade bebisens hjärtslag. De var nere på 50-60 och steg inte. De hade tidigare legat och pendlat mellan 120 och 150 vilket gjorde att jag förstod att nåt var weird. Jag hörde hur de började prata om kejsarsnitt. De var säkert jättegulliga och informativa men jag upplevde allt som i en dimma och fokuserade på att hålla om Li och fattade inte riktigt vad som hände. Till slut sa en av barnmorskorna att Li skulle ställa sig på alla fyra. Li som var lite omtöcknad uppfattade först inte uppmaningen och jag förstod då att det var allvar eftersom barnmorskan ganska bryskt tog tag i Li och sa: ”NU!”

Efter att hon ställt sig på alla fyra såg jag hur bebisens hjärtljud sakta steg och efter en stund stabiliserades de kring 120-130.

Faran var över. Men efter den stunden var det alltid åtminstone en barnmorska närvarande i rummet ända fram till slutet. Anledningen till att hjärtljuden gått ner skulle senare visa sig ha en helt logisk förklaring.

Jag fick i och med detta intermezzo en mer påtaglig uppgift under förlossningsarbetet. Bebisens hjärtljud gick nämligen ner efter varje värk och jag märkte en tydlig skillnad i dens återhämtning i fall Li andades lugnt och djupt i värkvilan jämfört med en lite mer stackatoaktig dito. Jag stod därför nära henne hela tiden och koncentrerade mig på att få henne att andas lugnt.

Ca 17:00 intensifierades värkarna och det kom helt plötsligt in mer folk igen. Den här gången var det en mer positiv underton i deras idoga ”hm:anden” till varandra.

”Li, nu kan du börja krysta.”, sa helt plötsligt en av dem.

Nu gick allt snabbt: Li hade ordentliga krystvärkar och jag såg tydligt en hårig skalp trycka mot hennes slidöppning. Det var en hårig skalp! Det var en bebis! Jag såg en bebis! Den hade en massa hår! Den ser ut precis som Manne hann jag tänka innan det helt plötsligt kom in en läkare och började fibbla med bebisens skalp. ”Kiwiklocka” hann jag uppfatta. ”KRYSTA LI” hörde jag också. Allt började snurra. ”Jag får inte loss elektroden!”, hörde jag en tredje röst utbrista.

”NU KOMMER DEN!”

Tystnad.

Helt plötsligt såg jag hela rummet som från en annan vinkel. Liksom utanför min kropp. Sedan föll jag. Jag föll länge. Det var svart omkring mig.

Helt plötsligt var jag tillbaka i min kropp igen.

Jag hörde ett ljud.

Det var ett barnskrik.

Jag såg en liten kropp.

Jag hörde ett till ljud, hulkningar.

Det var jag som lät.

Synen blev grumlig.

Jag kände något vått på kinderna.

Tisdagen 28 april 2015, kl 17:52

3280 gram

48 cm

Frisk pojke med navelsträngen två varv runt halsen.

Här kan du läsa om Mannes förlossning om du är sugen på mer…