Ser just nu ”Mästarnas mästare”, ett mycket intressant program om man är idrottsintresserad och tävlingsinriktad. Jag tillhör båda kategorierna.

I helgen spelade vi alfapet med yngsta tjejen, snart 8 år, men väldigt fokuserad på att vinna (arvet?). Det spelade ingen roll att vi försökte förklara att det var vuxenalfapet och att vi har mer rutin, är äldre osv osv. Trots ord som: dömd, hona, viga, lax, nyans m fl, var hon inte nöjd. (Arv OCH miljö?)

När vi spelar spel har jag svårt att anpassa, låta barnet få vinna eller få fördelar. De ska ju trots allt lära sig hur det går till på riktigt, med riktiga regler och allt, hur ska det annars gå sen?

Pernilla Wiberg sa ungefär samma sak i ”Mästarnas mästare” när hon berättade hur hon spelade memory med sina barn. De andra deltagarna i programmet höll med, utan att tveka. Ett gäng med vinnarskallar alltså…

Än så länge vill ju mina barn spela spel med mig, så helt fel ute är jag nog inte.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: se till att få ensamtid med varandra, utan barn och andra individer som vill umgås! Den tid som jag och maken tillbringar tillsammans, bara han och jag, är oersättlig. Det spelar ingen roll var man är eller vad man planerat (eller inte planerat), bara det finns tid till samtal och närhet och en möjlighet att vara ostörda.

Visst är det kul att ibland lyxa till det och boka in sig på en härlig herrgårdshelg eller dra iväg en weekend till London, men vi har även bara varit hemma, utan kids, lika lyxigt det. En gång låg vi en hel dag i soffan och såg alla avsnitt av ”True Blood”. Vi tog endast paus för att gå och köpa sushi. Det är den där känslan av att kunna göra precis det som faller en in, i just det ögonblicket, som är så härligt. Igår satt vi en hel eftermiddag på Aker Brygge i Oslo och drack rosévin i strålande sol. Underbart! (Det är en bra behandling för mitt kontrollbehov!)

Det är inte svårt att få till en Romantic Getaway, det är bara att bestämma sig för det och se till att det händer.

Vi är och myser i Oslo, jag och kärleken. Aker Brygge i solsken. Lofoten fiskerestaurang och nu ett härligt brasserie med gott bubbel o god öl. Roliga samtal och mycket kärlek. Tid för varandra gör att kärleken blomstrar. Jag är så kär i min man. Underbart.

….är inte längre än 20 minuter. Det bästa är att ställa en klocka, så att man inte faller in i djupsömnen. Om jag sover längre än 20 minuter, är jag inte mig själv resten av dagen/kvällen. Hjärnan hamnar i någon form av lätt komaläge, alla kroppsfunktioner fungerar mycket långsammare, vilket gör mig väldigt frustrerad.

Idag har jag sovit 3,5 h på eftermiddagen. Inte bra. Jag känner mig som en zombie (lite snyggare bara och utan dreglet). Jag behövde i och för sig vila (m&m i farten igen), men 3,5 h!!!!!

En teori är att maken ville ha mig sovandes, så att han kunde ställa iordning allt han har gjort idag och därmed framstå som en überfixare. En annan teori är att han anser att jag är mycket trevligare i sovande läge (m&m!!!!). Teorier och spekulationer bara.

Jag undrar om en del personer har vissa förutbestämda olyckor/tråkiga saker som de råkar ut för. Det vill säga att man tillhör en viss kategori av tillbud?

Jag är tror inte på ödet egentligen, utan lutar mer åt Sartre och hans ”dömd-till-frihet-resonemang”, dvs att man själv skapar det liv man lever och att inget är förutbestämt. Visst kan vissa incidenter och händelser som inträffar få en att fundera över om det ”var meningen” att just detta skulle hända, just nu osv. Hela ”Sliding Doors”-upplägget känns ju väldigt kittlande och tankeväckande.

När man då möter människor som alltid drabbas av vissa typer av olyckor eller tråkiga händelser, börjar man ju fundera på hur det hela hänger ihop. Jag har till exempel hittills (peppar peppar) inte drabbats av några tragiska dödsfall (gamla människor räknas inte dit), inte heller sjukdomar som leder till döden eller andra olyckor. (Kan inte låta bli att tänka tanken att jag jinxar detta nu..)

Men, det finns andra saker som alltid drabbar mig, dock inte lika allvarligt, men ändå saker som tillhör en viss kategori. Betyder det att jag slipper andra kategorier, eller drabbas jag till slut av allt i alla fall. (Ja, jag vet att döden drabbar oss alla, men det var inte det som var poängen.)

Eva Dahlgren resonerar lite kring detta i sin show ”Ingen är som jag”, då hon menar att det är bättre att medvetet (och ofta) utsätta sig för mindre hemskheter eller tråkigheter, för då väger man upp balansen i det stora hela.

Idag köpte jag en trisslott, för om allt står rätt till i balanserandet borde jag dra en riktig vinstlott.