Adrian

Varför väcker tränande mammor så mycket känslor?

21 augusti, 2016 16 kommentarer
Adrian / bebis / Föräldraskap / Gravid / Gravidträning / Hälsa / Livet / Livsstil / Löparvagn / Löpning / Mammaliv / Motion / Sociala medier / Träning / Träningsfilosofi

En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook. 

mammatraning

LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten

Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:

”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”

De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.

Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!

Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.

Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?

Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?

Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet? 

(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)