Älskade, härliga, underbara bloggläsare.

Min blogg börjar svälta här på Mama. Jag matar den inte längre. Jag har fullt upp med semester och mina bästisar som kom med kvällsbåten i går kväll. Fullt upp med solnedgångar, barn som cyklar, hundar som jagar igelkottar och getingar som sticks.

Bloggen har blivit ett sånt där lite jobbigt måste, i stället för ett kreativt rum där jag kan vila från barnalivet. Jag behöver en paus från cyberspace nu. Behöver få längta hit in igen.

Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att möta er. Det har varit en jävla resa helt enkelt och det har varit ett sant nöje mest hela tiden.

Ni har varit fantastiska, alla ni läsare, och jag hoppas att vi ses snart igen.

en Klick! här i soffan och undrar följande:

Hur många litrar champagne har Paris Hiltons taniga kropp dränkts både invärtes och utvärtes av?

Undrar hur Linda Rosings bröst känns, både att ta på och att bära?

Hur orkar Brangelina resa så många varv runt jordklotet? Får dom, får någon överhuvudtaget, gå före vid incheckningen?

Hur kan Ashlee Simpson på fullt allvar tro att hon utstrålar punk/emo/indie när hela hennes näsoperation skriker rik narcissistisk flicka?

Varför älskar Susan Sarandon pingis?? Och varför är hon kär i en pingis-polare som är typ 30 å yngre? Weird…

Före denna degiga soffposition intogs gjorde jag en, med risk för att skryta, superb middag här i blåsten. Inga bilder, men föreställ er, känn smaken, dofterna, ät med hjärnan…

Lammracks med sparrisrisotto och varm caprese.

Köp lammracks, svenska är de enda som duger om ni vill slippa alltför plågade lamm. Gotländska smakar bäst. Skär upp de små rackarna så att de blir till rara klubbor. Blanda pressad vitlök, salt, peppar och hackad rosmarin. Gnid in klubborna med blandningen. Lämna nu dessa att stå till sig.

Sätt i gång med din risotto. Fräs hackad charlottenlök i smör och olivolja. På med avorioris som får fräsa med en stund. Späd sedan med buljong varvat med ett gott, torrt vitt vin i flera omgångar (låt vätskan koka in i riset, och spä sedan med nästa omgång vätska) Ett litet pillgöra helt enkelt för att få en riktigt god och krämig risotti med den där perfekta spänsten, men helt klart värt mödan!

Nu över till den varma capresen.

Ta en hel kvist med körsbärstomater, eller två, eller varför inte tre, det här är sjukt gott. Skölj noga och placera i en liten foliekorg som du snabbt knölat ihop. Över tomaterna placerar du buffelmozarella skuren i små bitar, ett par kvistar rosmarin och basilika, en skvätt olivolja, salt och peppar. In i ugnen (typ 200 grader).

Nu är du en bra bit på väg. Capresen jobbar i ugnen, risotton börjar bli mjuk och god och endast lammet väntar på att inta pannan. Nu tar du de små örtdoftande klubborna och rullar dem i ströbröd. Smält en stor klick smör i pannan som ska vara lagom het, och stek racksen. 2-3 minuter på varje sida. Koka sparris skuren i små bitar under tiden. Häll av i durkslag och blanda ner i risotton tillsammans med en rejäl näve parmesan och en msk smör.

Nu tar du ut capresen som har fått stå inne i ugnen i typ 15 min och fått en fin färg.

Racksen ligger gylldenbruna i pannan.

Risotton är en dröm.

Klart att ätas!!!

men det gör inget, jag är ändå förkyld, och jag måste säga att sommarregn är så underbart kravlöst. Sommarregn för med sig en skön degtillvaro utan rop om picknickar, grillkvällar, kojbyggen eller annat uppstyrt. Nu glor vi på film, smaskar ostbågar och ugglar inomhus.

Och leker med slajm:

Det här är Los nya grej. Och det sker blixtsnabbt. Upp på bordet bara! Han är utbrytarkungen, bänder sig loss ur varenda litet säkerhetssystem:

Barn som irrade runt gröna i ansiktet, spyendes okontrollerat. Dock inte mina, de var mest upptagna med att vilja krypa runt på färjans heltäckningmattor som jag nu har insett är helt indränkta med kemikaliedolda spyrester. Varför har de heltäckningsmattor på båtar. Så jävla ofräscht. Jag såg med egna ögon hur personalen först torkade bort spyan med papper för att sedan låta killen med kemidammsugaren ta över. Så en gång för alla: Låt inte er lilla teling krypa runt på dessa så inbjudande mattor. God knows what´s in them…

Har sprungit i martallskogen efter en sjukt skön sovmorgon. 11.00 blev jag väckt. Mammor och pappor behöver sovmorgnar.

och jag fick nyss ett sms om att båten till Gotland är försenad. Det låter ju….äuhm…spännande. Vill man verkligen åka den lilla, snabba Gotlandsbåten om det blåser så pass att den till och med är försenad? Känns sådär.

Iaktagelse i dag: Löningsdag och industrisemester = inslussning med vakt till systembolaget. Kön in till rusdryckerna påminde om en sån där ransoneringskö under kriget (var visserligen inte född då, men man har ju hört från gammeldövsen i släkten). Jag gick inte in.

Upptäckt: Städa med barnvakt. Morsan gick ut med kidsen i parken, och jag fick äntligen städa i lugn och ro utan Lo som river ner det jag just plockat upp, häller ut skurvatten, drar ut dammsugarsladden och klättrar upp på saker som han inte kan komma ner i från och därför skriker hjärtskärande. Det blev rent på ett mycket mycket effektivt vis.

Längtan: Olga. Nu skriker mitt hjärta efter den söta nioåringen, den lilla älskansvärda Olga. Nu, alldeles om bara en dag, börjar min Olga-sommar. Myyyyyyys.

Längtan två: Solen kom tillbaka, allt är förlåtet. Vill inte börja oroa mig över hösten ännu.

Styr upp barnens rum. Ska dela deras jättestora med en expedit så att storingarna får varsin halva av rummet. Lite fix och trix och faktiskt en svag föraning om hösten nu när svalkan plötsligt kom. I helgen åker vi tillbaka till ön och stannar förhoppningsvis tills skolan börjar.

Lo går nu. Han tar några steg på sina tjocka små ben och faller sedan handlöst. Väldigt odramatiskt och väldigt vackert. Nu är Lo en liten människa. Han går.

ACOA var det ja, jag var ju så uppfylld och varm i själen här om dagen och ville delge er den känslan. Ni som har hängt här inne vet att jag brukar gå på ACOA-möten då och då. Men för er som är nya: ACOA (Adult Children of Alcoholics) är en tolvstegsgrupp som bygger på AA´s principer. Här finns hopp, lösningar, och verktyg för alla som är uppvuxna i dysfunktionella familjer. Man behöver alltså inte ha alkoholism specifikt i sin ursprungsfamilj, det kan handla om depression, matmissbruk, droger, psykiska sjukdomar eller vad helst annat som man upplevt som dysfunktionellt. På ACOA-möten (där man får vara helt anonym) delar man erfarenheter, styrka och hopp och det är en viktig del i läkandeprocessen. Att läsa litteratur, arbeta i stegen (man gör uppgifter och övningar och sätter ord på sina problem, sina önskningar, mål och drömmar och delar detta med en sponsor eller en steggrupp) är andra viktiga komponenter för att blir fri från det man upplever som problematiskt och svårt i livet. Tolvstegsprogrammen är gratis, sånär som frivilliga bidrag till hyra, kaffe, te . Böcker kan man beställa på ACOA´s hemsida. Kort sagt handlar ACOA om att man ska bli sin egen älskande förälder. Om att börja ta hand om sig själv, att skilja på sunt och osunt, lära sig hur friska relationer fungerar och bli en gladare och mer harmonisk människa. För er som är nyfikna, kolla på ACOA´s hemsida och gå på ett öppet möte.

Det blev i kväll i stället. Fått kritik för att jag producerar kasst, och ni har så rätt så rätt. Jag är aningen slö i mitt skrivande för tillfället.  Jag skyller på barnen. Det är ett faktum att jag har riktigt svårt att få vara i fred med datorn just i denna klåfingriga tid. Så fort jag fäller upp locket på Macen så är Lo där med sitt dreglande vara och beter sig som Gollum. Därför är det svårt att leverera längre texter än de två, tre meningen jag hinner få till innan han hunnit klättra upp i fåtöljen och drar i sladdar, skärmar och mig och blir arg när jag motar bort honom. Och på kvällen är jag så trött efter dessa lediga, varma dagar. Är vi föräldrar egentligen lediga på sommaren? Tycker att det lagas mer mat än någonsin, ageras badvakt, lektant, reseledare, chaufför, sjuksyrra. Lediga barn=fullt uppställ.

Därför orkar jag inte formulera mitt flow angående ACOA just nu. Ni får det i morrn i stället.

av kärlek. Av lugn. Av stillhet. ACOA is the shit. Ni är jag bara hemma här i all hast, men jag tänker, när barnen stillat sig i kväll, skriva om ACOA, om tolvstegsprogrammet och hur det kan hjälpa vilsna, rädda, kärlekstörstande, överstarka, ledsna, avstängda, medberoende, och andra dyssade till ett fint, lugnt, autentiskt liv. Men nu ska jag bära med mig det här lugnet ut och köpa glass och plaska i en damm med mina små.

Kram i värmen.

Jag valsar fortfarande runt i stan i den här hettan.

Jag befinner mig i en minst sagt märklig ålder. Min bästis Josse har köpt ett hus. Ett stort jäkla pipplångstrumpsekelskifteshus så pittoreskt att jag bara gick runt och sa åååååhhhhh, nääääähhhh, men guuuuuuud så mysigt, hela husesynen. Och jag vet att Micke har hus och att det finns hus lite varstans i min bekanstskapskrets, men att just min bästis vars bostadskarriär jag följt från efterfesterna i den minimala ettan på Erstagatan på söder, till tvåan på Kungsholmen, till trean där lilla Aimee-ungen kom till världen och nu detta hus, detta sagohus. Vi sitter på trappan, dricker att glas vitt, grillar och vattnar blommor. Barnen sover och vi är vuxna. Vi är vuxna nu. Hur absurt är inte det egentligen. För samtidigt känner jag Josses hand i min när vi glädjespringer på en strand i Halmstad 12 år gamla. Och den känslan lever så starkt i mig. Vi är märkliga vi människor, som skapats med förmågan att vara här och nu och samtidigt i det förgångna för att snabbt växla över till framtid. Planer, drömmar hopp och liv. Nostalgi. Märkligt.

Gosungen Olga som jag längtar så mycket efter.