Alla som upplever tekniskt strul med min blogg, snälla gå in och kommentera. Berätta vilka problem ni har, hur länge det har varit galet, och om ni fortfarande inte ser bilder. Båda jag och ni lessnar på det här toket, men ni ska veta att jag som i det närmaste är en teknisk idiot tyvärr inte kan göra annat än att hålla tummarna och hoppas att det löser sig.

Tills vidare får ni hålla till godo med mina ord. Ni får hålla tillgodo med en galet trött kvinna i kväll. En kvinna fullproppat med min brorsas fullkomligt underbara festmåltid. Hans tjej hade gjort ett blomkålsmos med parmesan och créme fraiche som var himmelskt. Ska fixa recept och lägga upp. Till efterrätt åt vi scoutbanan, en smart liten anrättning måste jag säga. En banan bara, snitta, pula in högklassig choklad, vira in i folie, grilla, mumsa.

Nu önskar jag att jag hade en ny Madame Pompadour. En underbar bok med dekadenta detaljer av varierat slag. Jag vill inte läsa om historiska slag. Inte om olika riken, kungadömen, länder, uppdelningar, militära strategier och manliga idioterövringar. Vill bara läsa om liv, historiskt liv. Typ sexulaliteten under medeltiden. Typ mathistoria. Typ medicinsk historia. Tips???

och hettan här. Den är någonting annat i en stad med asfalt överallt. Trots detta är det mysigt att komma hem. Barnsligt mysigt.

På senaste tiden har jag börjat tänka på ett seglarläger jag tvingades gå på som 11-åring. Min mamma tyckte att det vore så fint om jag lärde mig lite sjövett och segling och hav och knopar och jävlaranamma. Men den skräcken jag skulle möta där i jollarna var varken hon eller jag förberedda på. Jag var lamslagen hela lägret. Hade gråten inte bara i halsen, utan i minst sagt hela ansiktet. Det var vattnet, det mörka, sugande havet som skrämde. Och vinden, den oförutsägbara vinden som kastade seglen i trissjollarna hårt från den ena sidan till den andra och bommade oss lägerdeltagare hej vilt. Kapsejsningar, små ungar panikslaget armviftande intill sina omkullvräkta båtar i fjärden. Regn, hårdblåst och iskallt hav i lättvälta båtar. Hur schyssta är den typen av aktiviteter på en skala?

På lägrets tredje dag gav jag upp vägrade sätta mig i båten utan en lägerledare bredvid, och fick därför känna mig som en tönt. En fegis. Landkrabban blev mitt nya namn. Men jag sket i det och satt på bryggan och övade knopar resten av dagarna.

Jag ska aldrig tvinga mina barn att gå på seglarläger. De ska få lära sig sjövett med värdighet. I en osänkbar segelbåt, seglandes till någon härlig holme med bastu och varm mat, som det anstår en vuxen.

Gjorde just DN´s nutidstest, hade 1 rätt av 10. 1 rätt. Bra betyg för en semesterfirare, inte sant?

Tittar på Linn Fernström på TV4-morgon och det är så förbannat roligt att se Arne Hegefors prata konst med henne.

Jag älskar konstnärer. Älskar människor som på så fullt allvar kan kanalisera all sin energi in i olika abstrakta landskap dag ut och dag in. Som går upp på morgonen och börjar skissa på ett avhugget huvud, tar en fikapaus och bestämmer sig för att fortsätta med en rosa ros i olja. Det är människan i sitt yttersta uttryck. Att finna mening i att skapa något som egentligen inte har någon betydelse för våra basala behov. Ingen drejad skål att ha sallad i, ingen vävd matta, stickad tröja, babymössa eller ens ett porträtt. Ett jävla avhugget huvud bara, några rosor, en stad i blyerts. Men ändå rätt in i sötehjärtat. Det är nog så att konst ÄR ett basalt behov för oss människor. Det är nog så.   

Linn Fernström: Det trasiga rummet, 2005.

värre. Som i Provence. När man packat i hop strandväskorna är man på gränsen till nervsammanbrott och vill bara lägga sig som en säl i havet igen. Då börjar operation ta sig upp till bilen, vilket känns hopplöst rätt och slätt. Ökenkänslan breder ut sig, luften svajar och barnen skriker. Väl framme vid bilen är det då dags att stiga in i bastun och bereda sig på en mycket gnällig hemfärd.

Men ändå, gud så jag älskar hettan. Det känn så schysst att vi fick den här sommaren som pris och betalning för att vintern var så lång och jävlig. För en gångs skull är Sverige rättvist vädermässigt, vilket får antas vara unikt för i år.

Igor framför TV4-morgon:

- JAG VILL OCKSÅ ELDA PENGAR!!!!!

blir dagens första destination. Min mamma är med i en ikonmålargrupp och hennes polare Hjördis Herlitz har målat en ikon som nu hänger i Endre kyrka. Den ska kollas in. Ser fram emot detta. Som den pensionär jag är, älskar jag som bekant kyrkor av olika slag.

Sen fortsätter vi norr ut och hälsar på kompisar.

Mina två pojkar har hittat hundens matskålar, vänt upp och ner på dem, och sitter nu och trummar som besatta. Det är ett skrammel som inte känns bra i öronen överhuvudtaget. Ändå är det så gulligt att se dem leka med varandra. But why dessa extrema ljud? Vi var inne i en liten söt affär i Klintehamn i går, och det enda Igor väljer bland kritor och böcker och väskor och kortlekar är en flöjt. En liten skrikande flöjt som han inte har släppt sedan dess. Trummor och flöjt.

Det blå. Det varma. Den osannolika högtrycksryggen.

Bara att packa väskan och dra till stranden. Aldrig förr har väl Tomas Ledins ”Det blir en dag på stranden” malt i mitt huvud som nu. Den måste bort.

Packar persikor, jordgubbar, kex och kaffe.

Jag joggar här varje morgon och tycker om det. Att springa längre sträckor är bland det värsta jag vet, men nu har jag gett mig fan på att bemästra även den antikänslan, och det går faktiskt över förväntan. Jag tar det väldigt lugnt. Springer och går om vart annat.  I morse var bokbussen här, och Igor som helt amazingly har lärt sig cykla i dagarna, cyklade bredvid sin flåsande mamma ner till fiskeläget och lånade upp oss på en trave barnböcker. Jag måste säga att biblioteksväsendet här i Sverige är något alldeles fantastiskt. En skitsnygg buss med Kristina Lugn-citat åker runt på obskyra otillgängliga platser och erbjuder gratis läsning. Nya fräscha titlar, kompetent sommarglad personal. Tack Gotlands bibliotek!

Det är något tekniskt strul med bilderna här på bloggen, det är därför vissa av er inte ser. Men det jobbas på att fixa det.

Ännu en dag i solen. Underbart. Har just avnjutit en middag som jag plåtat och tänkt lägga upp här steg för steg, men jag väntar med det tills bilderna funkar, det blir roligare då.

Vi har kollat Allsång nu. Och med sorg i hjärtat måste jag bekänna att jag bara inte står ut med det faktum att min ex, min dotters pappa, är moderat. Han skrek ut till publikhavet att ”NU FÅR MAN TYCKA SOM MAN VILL”, och jag tycker fan inte om det. Jag tycker inte om det, och måste kämpa med att bara försöka acceptera detta för mig själv, ty jag kan inte göra ett skit åt det. Men, jag önskar, drömmer om att han kommer på bättre tankar snart, min gamla Wille, detta går ju bara inte, att stå bredvid Reinfeldt och sjunga, nej det går inte an. Hugaliga.

Själv ska jag hur soligt och varmt det än är på torsdag pallra mig in till stan för att se Mona och Moneybrother.

två annonser på blocket. Förvillande lika: