Böna ville dansa runt midsommarstången och jag fick typ panikångest av bara tanken. Så hennes pappa fick dansa ko ack ack ack med 400 barn, och jag fick spela fotboll med vår son.
Jag var skitnöjd med upplägget och sonen ifråga har inte hajat ännu att både han och jag saknar bollsinne. Han tror att vi är grymma, haha. Jag har inte hjärta att berätta sanningen.
Kanske ska ljuga för honom ännu mer. Ljuga att ballonger är gjorda utav sälskinn. Inte för att han skulle bry sig men.
Nu sitter jag hos mina före detta svärföräldrar i Ullared på min midsommar. Barnen springer omkring på en bakgård och jagar varandra med käppar. Detta är white trash heaven. Hur kunde detta ske?
Ja, det hela började redan när jag var liten. Det är en lång historia. Det är rätt soft här. Men det är nästan så att jag vill slänga mig på tåget och åka hem igen.
Hans föräldrar är hur gulliga som helst, det är inte det. Men har ni någon gång känt någon slags oförklarlig ångest när ni umgåtts med era svärföräldrar? Någon sorts inre, oförklarbar, panik?
Ja den känslan försvinner ju inte för att man inte längre är ihop med deras son.
Barnen har bjudit på många kodak moments i alla fall, och dagen är inte ens slut ännu.
Mina tankar går till alla människor där ute som sitter på klippor och i vackra naturområden/sköna stadsdelar och dricker öl och ikväll kommer stiga i säng med någon löjligt vacker prins.
Jag är inte avis på er.
Jag måste tex betala alla räkningar… Fan vad jag hatar att betala räkningar. Jag önskar sånt gick per automatik.
och så måste jag skriva om den satans etanolen.
Idag gjorde jag nationella i engelska. Jag hade svåra koncentrationssvårigheter. Jag stör mig på att jag inte kommer att ha alla rätt.
.. när jag tänker på att jag inte kommer kunna låna ut kameran till ungarna…
*gråter*
Jag som älskar deras små bilder!
2 Kommentarer