Igår när jag var på väg till busshållplatsen så tänkte jag som vanligt cykla genom Kungälvs centrum.

Men igår var det nån slags marknad där, såg jag, så jag tänkte att där vill jag aldrig i livet cykla. Därför påbörjade jag en graciös U-sväng för att cykla några bakgator istället.

U-svängen blev inte så graciös som det var tänkt så cykeln dundrade i marken och jag med den (fast jag stod på fötterna hela tiden, så det var inte så dramatiskt).

Jag blev lite vimmelkantig av den plötsliga händelsen och en tjock gubbe i 50-årsåldern vände sig mot mig och frågade hur det gick. Jag sa trevligt men sammanbitet att det var lugnt. ”Det är lugnt lugnt, det gick bra”.

Men gubben gav sig inte. När jag plockat upp cykeln, vänt mig om, och sett att gubben fortfarande var på väg mot mig med orolig blick, så blev jag tvärförbannad och skrek ”GÅ HÄRIFRÅN DÅ!” och markerade att jag inte ville ha hans jävla hjälp med en blick som skar upp hans kropp från naveln och uppåt.

Ja jag vet, men det var så jag kände just då. Jag tänker inte ljuga.

Han gjorde reträtt till sin fru, som viskade något till honom med avsmak, och sen traskade de iväg, förolämpade.

Hela vägen till busshållplatsen så fnissade jag för mig själv av chocken, förnedringen och att jag blev så jävla arg på ”hjälpsamma farbrorn”. Han trodde kanske att jag var en fylletant som tagit heroin.

Och så sörjde lite över min tumme som fick ett smärtsamt, blödande köttsår.