Nu sitter jag hos mina före detta svärföräldrar i Ullared på min midsommar. Barnen springer omkring på en bakgård och jagar varandra med käppar. Detta är white trash heaven. Hur kunde detta ske?
Ja, det hela började redan när jag var liten. Det är en lång historia. Det är rätt soft här. Men det är nästan så att jag vill slänga mig på tåget och åka hem igen.
Hans föräldrar är hur gulliga som helst, det är inte det. Men har ni någon gång känt någon slags oförklarlig ångest när ni umgåtts med era svärföräldrar? Någon sorts inre, oförklarbar, panik?
Ja den känslan försvinner ju inte för att man inte längre är ihop med deras son.
Barnen har bjudit på många kodak moments i alla fall, och dagen är inte ens slut ännu.
Mina tankar går till alla människor där ute som sitter på klippor och i vackra naturområden/sköna stadsdelar och dricker öl och ikväll kommer stiga i säng med någon löjligt vacker prins.
Jag är inte avis på er.
Kommentera