Böna brukar fixa min frissa ett antal gånger om dagen. Idag sa hon att hon skulle göra den finaste frisyren i hela Kungälv.
Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk. Men se på fan, vad grann jag blev!
Jag har inte ens tänkt tanken att ha diademet på det sättet.
Motivering: Svampen satte sin snopp mot mitt hår och kissade några droppar.
På primärvården här i Kungälv. Det var knapp väntetid och sköterskorna som fixade ut stickan var hur bra som helst. Men det var ett meck att få ut den, jag hade aldrig klarat det själv och jag hade fått dras med ett barn med menshumör.
Nu är hon glad å springer omkring där utanför som om hon levde i ett paradis. Själv tycker jag att det är för hett. Jag sitter här med min son som tycker precis samma som mig. Han leker med två stycken fallossymboler utav finaste ek. Han bad mig just att välja men jag sa att jag ville inte ha nån utav dom. Då slog han dom mot varann som trumpinnar.
Det är soft att sitta inne med sin son.
I natt har Böna haft hög feber och förmodligen feberdrömmar, för hon vaknade några gånger och skrek av skräck.
Jag har alltid haft rätt jobbiga feberdrömmar. Jag vet precis hur det är. Jag brukar drömma till exempel att jag flyter omkring bland planeter gjorda av ögon och att de är tunna som porslin, och att jag måste blunda jättehårt för att mina ögon inte också ska bli till planeter.
Ibland har jag feberdrömmar utan att ens ha feber. Då brukar jag få för mig att min kropp är stor men samtidigt pytteliten. Halsen kan kännas bred som en stubbe i skogen medan huvudet känns som en knappnål. Ja ni hajar säkert.
För att återgå till min vaknatt. När jag just precis somnat tillsammans med ena barnet, så vaknade det andra. Jag fick springa mellan rummen som om jag inte kunde bestämma mig.
Idag är jag hemma med dem. Och jag är trött.
När Böna ska sova så brukar jag ibland berätta saker jag gjorde när jag själv var liten.
En kväll berättade jag om att jag brukade plåga vår hund genom att stänga in henne på toaletten till dess hon skrek. Att jag inte fattade att hunden blev ledsen, bla bla bla.
Så nu har Böna börjat berätta historier för mig ganska ofta om hur hon också brukade plåga djur när hon var liten. Ganska oskyldiga små berättelser, fram till igår.
Igår berättade hon om en hund som vi hade när hon var två bast. Hon berättade att hon rakat av hunden all dess päls och sedan stuckit ihjäl den med nålar. När jag sedan (enligt hennes utsaga) skällt ut henne för dödandet av hunden så hade hon ljugit och skyllt på Svampen.
Jag hade nästan lust att fråga om hon inte hängt upp hunden i bakbenen också, och penetrerat den med glödande järnrör.
Seriöst, vart fick hon det här ifrån? Raka av en hund all päls, och sedan sticka ihjäl den med nålar?
Vi har ju faktiskt aldrig haft nån hund, bevare mig väl. Jag sa till Böna att hon alltid varit väldigt snäll mot djur och aldrig plågat djur i onödan, för att försäkra mig om att hon var medveten om att hon bara hittade på. Hon ba ”men jag var så liten, jag visste inte vad jag gjorde”.
Just nu står hon och pillar i mitt hår.
Nyss frågade hon mig om jag har barn. Hur många de är, och hur gamla. Om det var pojkar eller flickor.
Shit asså… seriöst. Hon är grymmare på kallprat än vad jag nånsin kommer bli. Vilket iofs säger ganska lite.
Ska man leta efter någon som är sämre på kallprat än mig, får man nästan leta på ett hem för apatiska krigsbarn.
Idag har det varit dansuppvisning. Böna dansade järnet som en liten kanin i ”Alice i underlandet”.
Det är konstigt hur uppträdanden kan få mig att börja böla. Okej, idag blev jag bara tårögd, men när det är bra på riktigt så bölar jag verkligen.
Tänk ”när Mufasa dog i Lejonkungen”, bara något mindre.
Nu ska jag dra in till stan!
Innan samme skulle åka så bad jag honom fota mig med barnen. Det finns i princip inga bilder på oss alla tre tillsammans. Men nu finns det ett.
Häromdan kom Böna och frågade om hon kunde få ett glas, ett ”vuxenglas” och inte en mugg.
Jag gav henne ett vuxenglas och sa att hon inte fick försvinna från köket med det.
Rätt som det var så såg jag henne stå med glaset i badrummet. Våra blickar möttes. Hon sa direkt ”det är ingen fara mamma, oroa dig inte”. Hon såg så kontrollerad ut att jag sa okej och gick vidare.
Sedan stod helt plötsligt glaset vid fönstret, fylld med vackra vita stenar som hon och jag samlade när vi åkte till Göteborg förra veckan. Hon hade sparat dem i sin handväska.
Ni som hängt med på min blogg ett tag minns kanske när hon en dag tog en pet-flaska, rev ut papper ur mitt anteckningsblock (även då blev jag skeptisk, men lät henne fortsätta), och knöt samman det med ett sidensnöre.
Hon hade gjort en blomma som faktiskt fortfarande pryder mitt fönster. Det är den vackraste blomma jag någonsin fått.
3 Kommentarer