Igår drog jag och några ur teatergruppen till Liseberg för att köra femkamp. Det regnade och alla var helt slöa. Folk orkade inte ens prata. Vi stod i en ring på ICAs kurdparkering och stirrade på varandra, medan vi väntade på att fler skulle ansluta sig.

Men nånstans på vägen så vaknade vi alla till liv och det blev en sju helvetes blodig kamp mellan liv och död för att ta hem äran i femkampen. Jag kom näst sist. Sist kom Johan.

Inte för att jag vill blottlägga någon som förlorare i femkampen eller så men…

När vi gick förbi den här skrockade vi typ ”vad är det för jävla idioter som spelar på ballerinahjulet”. Vi kände oss lite superior och förmer, i jämförelse med de stackars människor som stod där och spelade bort sina pengar på kex. Men tro inte på fan att en ur gruppen avlägsnade sig för att pröva lyckan. Som en sa, det enda som fattades var ett mjölkhjul. För att vinna mjölk.

Trots att han inte vann på ballerinahjulet, så var han glad.

Jag hängde inte riktigt med på vad som hände här om jag ska vara ärlig.

Jag åkte hur som helst bara en sak medan vi var där, och det var den där stora gungan uppe på berget. Vad är det den heter?

FY FAN I HELVETET!!!!!

Så heter den kanske inte, men jag fick svår dödsångest medan jag satt på. SVÅR dödsångest. Det hela påminde mig faktiskt lite grann om när jag exporterade min första fyra kilosmänniska ur slidan.

När vi satt på bussen hem mådde jag lite lätt illa. Jag försökte dåsa och koncentrera mig på att inte bli åksjuk. Då, när jag sitter och tittar på mittgången, ser jag ett huvud och hör ett *splatt*. Nån som spyr på sätet bredvid sig, två säten framför mig, så det skvätter ut i mittgången.

Jag sa till mina klasskompisar ”jag tror han spydde”. Dom bah ”nää han försökte bara stänga takluckan men misslyckades”. Ja, så kanske man också kan kalla det. Men faktum var att han spydde. Takluckan var halvöppen hela resan, och jag fick regnstänk i ansiktet.

Sen blev det som ett tv-spel när man skulle gå av bussen och försöka ta sig förbi spyan utan att få det på skorna. Jag blev sex år på nytt.

Så här reagerar alla killar då de möter min cykel. Det tog ett tag att vänja sig faktiskt.

Sen gick vi hem.