Nio månader senare är jag äntligen på riktigt kär i mitt barn!

Ni som läste om min förlossning häromdagen vet att vi fick en ganska odrömmig och omtumlande start med vår lilla Ivy. Inte den fina, intima och glädjetårsfyllda start som nog de flesta föreställer sig.

Det enda man läser på Instagram, när någon äntligen fått träffa sitt lilla mirakel efter nio långa månader, är hur man äntligen förstår vad meningen med livet är, hur detta lilla barn tagit deras hjärtan, hur man känner kärlek som man aldrig känt förr..

Jag kände inte så. När jag vaknade upp efter operationen i rummet som jag tidigare hade krystat i, så möttes jag av mysig belysning och Austin som satt bredvid mig. Det var så lugnt, och jag kände bara en stor lättnad att det var över. Det var som om jag var så lättad att jag för en sekund glömde bort att jag faktiskt fött barn. Att jag hade ett stort ärr på magen. Kände ingen smärta eller obehag, allt var bara.. skönt.

Jag minns att jag tänkte, när Austin sa till mig att vi hade fått världens vackraste lilla bebis, att ”ja men juste! vi har ju barn nu!?”, och i samma ögonblick rullades hon in av en barnmorska. Hon låg i den lilla plastvagnen vid andra ändan på min säng, och Austin frågade om jag ville se henne. ”Ja det vill jag”, sa jag. Han rullade henne till sidan av min säng. Det kändes mest bara overkligt, jag kunde inte riktigt ta in det faktum att det var min bebis.

Hon sov och Austin visade mig en bild han hade tagit på henne tidigare, när hennes ögon var öppna. Och jag höll med, det var på riktigt den finaste, vackraste, och helt klart mest perfekta bebisen jag någonsin sett. Snittbebisar är väl överlag ganska ”fina”, eftersom de inte tryckts ihop lika mycket på vägen ut. Men hon var liksom något extra. H E L T perfekt, i mina ögon.

Men, det var typ så jag kände. Det var inte som om jag fick någon panik över att jag inte kände mer, men jag kände liksom inte som om mitt hjärta gick sönder av kärlek när jag såg henne, eller ens när jag fick hålla henne för första gången när hon vaknade upp någon halvtimme senare. Jag tänkte absolut inte på det just då, för det var såklart (förstår jag nu i efterhand) en chock över förlossningen som låg där och skvalpade inom mig som gjorde att allt bara kändes typ som i en dröm, och som gjorde det svårt att ta in det där första dygnet.

Men jag skrev nog mest så för jag kände mig tvungen, så att folk inte skulle tro jag var en dålig mamma

Någon månad senare började jag skriva om mina känslor på bloggen, om hur jag bara grät och grät på dagarna, hade panik över att jag inte hade tid till någonting längre. Att få barn blev som en himla chock för mig. Klart jag hade kunnat räkna ut det med lillfingret, men ingen sa till mig hur låst man skulle bli med en bebis. Att man de första 3-4 månaderna är en konstant matstation och säng för sitt lilla barn. Fick hela tiden höra hur bebisar är så lätta, att de bara sover. Men mitt barn sov inte, och särskilt inte någon annanstans än på mig eller Austin när hon väl gjorde det.

Men när jag började skriva om min förlossningsdepression så vet jag att jag klargjorde varje gång jag nämnt det att ”men hon ÄR ju det bästa som hänt mig och jag älskar henne över allt annat”. Men jag skrev nog mest så för jag kände mig tvungen, så att folk inte skulle tro jag var en dålig mamma.

För det tog ett tag innan jag på riktigt kände mig sådär kär i Ivy. De första månaderna var tuffa och påfrestande, och tillsammans med min ångest var det svårt att känna den där villkorslösa kärleken för henne. Jag hade ju såklart en grund-mamma-dotter-kärlek till henne, som inte går att ta ifrån någon mamma, men utöver det var kärleken något som sakta men säkert växte sig fram.

jag kände liksom inte som om mitt hjärta gick sönder av kärlek när jag såg henne

Jag är inte en av dem som kände att jag äntligen förstod var meningen med livet var när jag fick Ivy. Som geniet Cissi Wallin skrev i denna debattartikeln för mama så kan det för många mammor mer kännas som en DEL av meningen med livet, att få barn. Det kändes så otroligt befriande och skönt att läsa den artikeln, så känner ni igen er i det jag skriver så är mitt tips att gå in och läsa!

Ungefär när Ivy var runt 6 månader började jag på riktigt känna mig sådär kär i henne. Det var på något sätt då det började växa på riktigt, och vid 7 månader kunde jag äntligen börja känna den där villkorslösa kärleken som alla pratar om. Det tog alltså över ett halvår för mig att bli kär i mitt barn, och det är helt okej för mig! Jag visste hela tiden att jag skulle känna det, jag visste att det bara var något som fick ta lite tid för vår del. Vi behövde kära känna varann. Jag behövde få känna att jag fick något tillbaks, som den bekräftelsemänniska jag är. Nu är hon snart 9 månader och jag kan på riktigt säga att jag älskar henne över allt annat på denna jorden. Jag skulle göra allt för henne. Och jag menar det på riktigt denna gången.

Jag blev firad ordentligt på den amerikanska Mors Dag för två veckor sedan, men det härliga med att ha en amerikansk man och halvamerikanskt barn är ju att man får firas två gånger, haha!

Det känns underbart att vara mamma idag. Och vad jag vill säga till andra mammor som kanske är i den situationen jag var i (och det kanske gått ännu längre tid och ni fortfarande kämpar med era känslor för era barn) är att DET ÄR OKEJ! Så länge ni känner att det är något som växer, och inte står liksom… helt still. Jag kände hela tiden, för varje månad som gick, att kärleken till henne blev större och större. Och det är det som räknas. Alla kan och behöver inte känna den där meeeeeeeeeegastarka, obrytbara, villkorslösa kärleken till sina barn så fort de ploppar ut. Det är en sådan stor förändring, särskilt för oss förstagångsmammor, som ibland behöver processas och bearbetas och accepteras innan vi kan släppa fram känslorna ordentligt. Och som i mitt fall, ibland kan man också behöva känna att man får lite tillbaks också, hur dumt det än kanske låter.

Jag önskar er ALLA mammor, mammor som försöker bli gravida, mammor som har barn i himlen, kvinnor som känner sig som mammor en fin, rofylld och kärleksfull Mors Dag.

Stor KRAM till er!

LOADING..