Än är det inte över

Jag vet att detta inlägget blir lite kaka på kaka.. men jag vill dela med mig när det ligger färskt i tiden.. ja, så färskt som 20 minuter sedan. Ibland kommer de där små återfallen, när jag bara tappar det.

Det är oerhört svårt att skriva sådana här inlägg. Jag är så himla rädd att uppfattas som en dålig mamma, även om jag vet att ni är flera som kommer försäkra mig om att jag INTE är det (TACK bästa ni för det.. betyder så mycket!) Men jag tror det är så viktigt att dela med sig av de här mörka, tunga, skämmiga sidorna av livet också. Det finns ingenting som gör det så mycket lättare, som att veta att det finns fler människor med samma upplevelser och erfarenheter.

Jag skulle precis lägga ner Ivy för en liten nap, eftersom hon var trött, gnällig och gnuggade sig i ögonen. I vanlig ordning går vi in i sovrummet, drar ner persiennerna, sätter på ljudmaskinen och så låter jag henne somna på mig, det brukar ta typ.. en minut. OM man nu gör det i rätt tid.

Idag var hon nog (som många andra gånger när vi missar de första tecknen på trötthet) övertrött, och då när jag har henne i famnen så typ slänger hon sig ner mot sängen och vill bara ner. Så fort jag sätter ner henne så gnäller hon och vill upp. Och så är det så, fram och tillbaks, upp och ner.

Och då kom det.

Det är så svårt att beskriva vad det är, som om något fruktansvärt bara kommer och sköljer över en. Lite som om man ser sig själv utifrån. Kan väl mest likna det vid irritation och frustration, som man tvingas kontrollera. Det är som allt inom mig bara vill få henne att sova, eftersom jag vet att hon är så trött. Trycker till hennes huvud mot mig, gungar upp och ner frustrerat. Men jag är fortfarande där, jag vet precis vad det är som händer med mig.

När hon inte somnade tog jag med henne ut till köket, gjorde en flaska ersättning. När Austin hörde hur hon skrek och jag smällde i luckorna så kom han utrusandes från studion och tog Ivy, så jag kunde göra färdigt hennes flaska. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom hemma! Jag är så himla tacksam för att vi har varandra hela tiden på dagarna.

Vi gick ut i vardagsrummet och jag satte mig på soffan med flaskan, och när Austin räckte över Ivy mot mig så tog jag emot henne och satte henne mot mitt bröst, men lite lite mer hårdhänt än vad en normal människa kanske skulle göra.

Då blev Austin arg, och frågade vad det var. Jag vet att det är omöjligt att förklara för någon som inte upplevt detta att det är just det. Austin behöver även ofta en anledning till saker. Visst var jag hungrig, och hade beklagat mig över det typ hela morgonen. Är även stressad för jag behöver få iordning huset inför fotograferingen imorgon. Så nej, jag var inte i mitt bästa skick i vilket fall som helst. Så jag sa att ‘jag vet inte jag är väl lite hungrig kanske’, men visste ju att kylen ekar tomt och jag är inte alls sugen på ägg som är typ det enda som finns där inne för tillfället.

Jag känner mig, igen, som en helt ovärdig mamma till denna fina lilla oskyldiga människa.

Austin dukade fram knäckebröd med ost och gjorde en stor kopp te och ställde på bordet medan jag matade färdigt Ivy. Under den tiden kunde jag känna att allt försvann, som om det sakta men säkert sipprar ur mig.

Och då kommer skuldkänslorna.

Och jag börjar gråta.

Det är alltid så. Det enda jag kan göra då är att hålla om min fina, fina, obeskrivligt älskade lilla unge, pussa henne och lukta i hennes hår, medan hon somnar på mitt bröst. Tårarna bara rinner ner på mina kinder och ner på fjunen på hennes hjässa. Jag skäms så mycket. Jag känner mig, igen, som en helt ovärdig mamma till denna fina lilla oskyldiga människa.

Jag la ner henne i sängen så jag kunde äta. För som många av er skrev i detta inlägget, så är det viktigast att ta hand om sig själv först, annars kan man inte ta hand om någon annan. Jag har brottats med de där orden sedan Ivy kom, för en del av mig tänker att det är väl just det föräldraskap handlar om.. att hela tiden sätta någon annan före sig själv. Men, det kanske är på ett annat, mer övergripande sätt.

Jag nämnde i förra inlägget jag skrev på detta ämne, att jag bestämt mig för att söka hjälp hos en terapeut. Jag tror det kommer bli jättebra! Tänker även att jag ska bli bättre på att skriva ner omständigheter när jag får såna här ”återfall”, typ som att jag var hungrig och stressad idag. Se om det finns ett mönster i att det kan vara ”triggers”, liksom.

Jag vet att jag är en fantastisk mamma, jag vet att ingen annan på jorden skulle passa bättre tillsammans med Ivy, än jag. Och jag VET att jag aldrigaldrigaldrigaldrig skulle tappa det så pass att jag på något sätt skulle skada henne, inte ens det allraallra minsta. (Jag hade nog inte ens behövt säga det, men för att göra det extra tydligt för nya läsare som kanske inte har helkoll på mig ännu!) Det är inte som att jag tappar kontrollen på det sättet, alls. Igen, det är så oerhört svårt att förklara hur det känns för någon som aldrig upplevt detta. Men vill ändå dela med mig så gott jag kan, för att jag tror det finns fler där ute som har det såhär, och som inte vet att det inte är ensamma. Och med det sagt – jag tror nog vi alla som mammor känner att vi tappar tålamodet ibland! Det får vara okej!

Nu har jag druckit upp mitt te och ätit upp mina knäckebröd. Ivy har redan vaknat upp från sin nap under tiden jag skrev detta inlägget. Ingen go 2-timmarsnap som hon tog igår, med andra ord. Nu ska jag leka med henne en liten stund innan jag ska fortsätta städa iordning inför morgondagen. Stor kram på er, och tack för att ni orkat läsa ❤️

  1. Man kan inte göra rätt alla gånger, vi är människor och mammor/pappor har det tuffaste arbetet. Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete det är bra att reflektera om hur man gör och varför. Ni verkar ju vara toppenföräldrar till Ivy😀 bra blogg förresten.

  2. Känner igen mig till 100%! Jag vet inte hur många ggr jag gråtit o tappat tålamodet dem senaste 24hrs bara. (Min dotter är 5,5 månad) Det är tufft som fan o det kommer gå upp o ner en lång tid framöver. Jag har äntligen också sökt hjälp o ska på min andra ’session’ idag. Jag hoppas det kommer hjälpa och att du för den hjälp du behöver! xx

  3. Hej!
    Jag gillar verkligen din blogg Amanda.
    Intressanta att läsa och bra bild av vardagen. Det finns saker som gömmer sig bakom kulisserna – så att säga. Stor plus att du dra upp saker som andra kanske skulle undangömma.
    Men du,
    Hur länge hade du och din man kontakt med varandra innan ni bestämde att ni skulle träffas i verkligheter?🙈

  4. Så modigt av dig att dela med dig! Känner igen det så himla mycket…något säger klick och så tappar man det! Man lider av sömnbrist och då krävs det ibland inte så mycket för att bägaren ska rinna över….men när man kommer ut ur sitt ”anfall” så får man världens skuldkänslor!!! Oskyldiga underbara barn!

  5. Återigen, jag känner igen mig och du är inte ensam alls. Skrev själv ett blogginlägg om det där med att inte ha tålamod alltid, förra veckan. Här är det mest Viggo som får ta ”smällen” av att jag ledsnar och mitt dåliga samvete blir så enormt, även fast det egentligen inte händer så mycket mer än att jag blir riktigt arg/irriterad/frustrerad. Usch! Det går verkligen i perioder för mig hur mycket jag orkar med och ofta är det annan stress utifrån som gör att jag riskerar att bli så pass pressad att jag blir arg på barnen 😔

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..