Favorit i repris: Min galna förlossningsberättelse

Jag får då och då reaktioner och kommentarer på hur min förlossning var, och tänkte att eftersom det var snart 9 månader sedan och bloggen har flyttats sedan dess, så postar jag den en gång till! Här får ni en tillbakablick på vad som hände den 3 september 2017, och vi börjar med en bild from reality 😅 Inga härligt mysiga vackra ”här är jag med min precis nykläckta bebis”-vibez här inte! MVH, knut med blött hår i 24 timmar och mascara under ögonen.

Min förlossning var allt annat än en enkel ochh smärtfri (ja för vem är det det egentligen?), eller väldigt härlig upplevelse. Jag har valt att dela in förlossningsberättelsen i tre delar; hemma + birthing centret, sjukhuset, och kejsarsnittet. Lämna gärna en kommentar efteråt om ni haft liknande upplevelser runt er förlossning! Tycker det är så intressant att höra hur andra haft det, för det är verkligen något otroligt speciellt att föda barn. Here we go.

DEL 1 – HEMMA / BIRTHING CENTRET

Jag var inte en av de blivande mammorna som räknade minuterna två veckor innan beräknat födelsedatum. Jag tänkte hela tiden ”imorgon kan hon komma, men inte idag”. Varje dag. Även när vi passerade den 26 augusti när jag var beräknad. Kände varje dag att jag skulle passa på att njuta, för jag visste ju att hon inte skulle stanna där inne i all evighet.

Men när jag var 6 dagar över tiden började jag känna att äh, det skadar väl inte att försöka få igång det lite. Så lördagen den 2 september bestämde vi oss för att gå på en promenad på förmiddagen.

Och sant som det var sagt, så började jag känna sammandragningar inom en timme efter att vi kom hem. Jag hade inte haft några direkta förvärkar, så jag kände att detta är nog på riktigt.

Vi grillade lite kyckling och jag började tima värkarna. Visste ju att det var lite tidigt för att tima, de var regelbundna men med ca 15-10 min mellanrum. Men, jag blev liksom så pirrig och taggad att jag ville vara helt inne i det.

Runt 23 på kvällen blev de dock ganska täta (ca 5 minuter), och det var då vi visste att det var på riktigt. Vi gick och la oss i hopp om att få lite sömn innan vi åkte in, men vi var såklart alldeles för exalterade. Runt 1 på natten ringde vi in, och barnmorskan på Baby & Co (birth centret) frågade om jag kunde hålla ut en timme till hemma, vilket jag tyckte jag kunde.

Det gjorde väldigt ont, men det var inte outhärdligt. Jag ville såklart att timmen skulle gå fort så jag tog en lååååång dusch för att lindra smärtan medan Austin packade (och putsade sina sneakers, haha), och jag sminkade mig till och med för att distrahera mig själv lite. Funkade väldigt bra och vips så var den timmen försvunnen, och vid 02:30 var vi redo att åka – med spypåsen i högsta hugg!

Bilresan gick mycket bättre än jag förväntat mig, klart att jag kanske tyckte Austin körde liiite väl snabbt i vissa svängar och det var inte jätteskönt mitt i en värk.. Men 10 minuter senare (är så glad att det var mitt i natten så vi slapp all galen trafik!) var vi framme i garaget på Baby + Co och var redo att gå in.

När vi kom dit fick jag en undersökning av Alys som är en av de fantastiska barnmorskorna. Jag höll tummarna att jag åtminstone skulle vara runt 4-5 cm, (de vill helst att man är 6cm när man kommer in), men jag var runt 3,5-4. Aja, inte helt hopplöst iallafall, kunde ju varit värre. Alys sa att hon skulle överlägga lite med en annan barnmorska för att se om vi skulle få stanna, men vi skulle iallafall få ett rum (eller, host, birthing suite som de heter!) för att se hur mycket jag kunde öppnas på en timme, och förmodligen skulle vi få stanna. (Anledningen att de vill att man är 6 cm är för att på birthing centret tror de på att man gör det bästa jobbet hemma där man är trygg och känner igen sig, typ).

Här började det bli otroligt tufft och göra fru-ktan-svärt ont. Att föda på ett birth center att föda ”naturligt”, dvs ingen annan smärtlindring än lustgas och vatten i princip. Timmarna gick och runt 4-5 på morgonen frågade jag när jag kan få lustgas, för det var nästan outhärdligt. Men det fick jag inte, eller de sa att de försöker hålla på lustgasen tills den ”VERKLIGEN behövs”, när man är 9-10 cm öppen.. Jag sa okej och fortsatte jobba genom smärtan. Nu i efterhand kan det irritera mig lite, för det var just där vid 7-8 cm det var som allra värst. Jag spydde 4 gånger, och jag spyr verkligen ALDRIG annars.

Min skönaste position under natten var att sitta på en pilatesboll, och ha en ”peanut ball” på sängen att hänga över. Barnmorskorna kom in efter ett tag och föreslog att jag skulle byta position och försöka sova, och det lyckades jag faktiskt med(!!) Jag la denna peanut ball bakom mig i sängen och kunde sitta upp i sängen och sova. Austin sov också bredvid mig i dubbelsängen.

Efter att jag sovit fick jag ta en dusch. Det var HELT fantastiskt. Jag satt på en pall i den superfina duschen (alltså, vi pratar lyxhotellrumskänsla på detta birthing centret!) och höll munstycket över axlarna. Var så fruktansvärt trött dock så jag somnade nästan hela tiden, vilket gjorde Austin som satt bredvid orolig, han ville ju såklart inte att jag skulle trilla av pallen. Men jag övertalade honom att det var lugnt och det var verkligen det enda stället jag ville vara på just då – i skållhett vatten.

Sedan minns jag helt ärligt inte jättemycket. Allt var som en enda stor soppa av smärta. Det nya teamet kom vid 7 på morgonen, och de var inne hos oss hela tiden efter 9-tiden tror jag. Men helt ärligt så är det enda jag minns hur fruktansvärt ont jag hade. Det var helt obeskrivligt. Som sagt, jag hade ingen smärtlindring över huvud taget och jag förstår inte i efterhand hur jag klarade det. Haha. Testade flera olika positioner, men tyckte att inget hjälpte lika bra som det varma vattnet i duschen gjorde.

När jag var öppen 9-10 cm tappade sköterskorna upp badet och jag fick gå i. Det var helt fantastiskt, hjälpte SÅ mycket. Austin satt på en pall bakom mig och så hade jag Jen som var min barnmorska samt en annan sköterska bredvid på golvet. Jag blev erbjuden lustgasen, testade men tyckte inte den hjälpte alls utan att den mest var jobbig att behöva böka med den. Vattnet hjälpte mycket bättre för min del!

Processed with VSCO with a6 preset

Efter kanske 1 h i badet så slutade värkarna, och jag hade en väldigt lång paus. Vi satt och pratade om lite allt möjligt, eller jag var kanske lite borta, men Austin och de andra. När jag suttit i badet i 2 timmar och mina krystvärkar inte hade kommit igång, bestämde vi att jag skulle gå upp och byta position för att komma någon vart. De förberedde den U-formade ”squatpallen” där jag skulle börja krysta.

Jag började känna krystvärkar, men de var inte alls som jag föreställt mig. Jag förväntade mig som en våg som skulle sköljas över mig, som en nysning ungefär. Det var så folk hade beskrivit det. Men jag kände det inte SÅ starkt, även om jag helt klart kände det. Det var mer att jag kände att jag skulle bajsa på mig, vilket jag gjorde. Haha. Jag både brydde mig och brydde mig inte, vid det här laget hade man ju blivit så exponerad för allt och alla så jag hade givetvis släppt på det där, även om jag var tvungen att ursäkta mig och kommentera att ”mmm vad gott det luktar”. hahah. Men med lite pepparmint essential-oil skvätt runt om kring var det som borta 😜

Efter att jag försökt krysta på pallen ett tag testade vi alla andra tänkbara positioner. Liggandes på sängen, liggandes på sidan, på alla fyra (mitt värsta), hängandes på ribbstol och squatta när värken kom.. Det var verkligen så speciellt. Austin grät och sa åt mig hur fantastisk jag var hela hela tiden, och jag kände bara att jag ville att det skulle vara över. Vi höll på i två timmar.

Ivy kom tydligen inte över blygdbenet tror jag de sa, det var som om hon åkte fram och tillbaks. Det kändes hopplöst, och jag kände på mig att detta inte skulle inte gå. Jag visste inte hur jag skulle fokusera trycket neråt. Det var här, när jag stod vid ribbstolen och allt bara kändes omöjligt, som jag började tänka att jag ville bara snitta och få ut henne. Det var som om min kropp visste att Ivy inte skulle komma ut genom snippis.

Tillslut fick jag en såkallad ”intervention”, vilket betyder att man föreslås att göra något som inte var enligt planen, dvs bli transporterad till sjukhuset där de skulle kunna ge mig mer hjälp och smärtlindring. Jag kände direkt att det var självklart, allt jag kunde tänka på var att jag ville ha epidural. Krystvärkarna gjorde så ont och var så uttröttande vid det här laget. 10 minuter senare, klockan var runt 3 på eftermiddagen, kom ambulanspersonalen in med en bår till rummet, och vi gav oss iväg.

DEL 2 – SJUKHUSET

Att bli utrullad till ambulansen och sedan körd med sirener till sjukhuset som ligger 3 minuter bort var nog en av de två värsta grejerna med min förlossning. Det kändes som att värkarna kom konstant och med allt guppande över kullerstenen utanför birthingcentret, på trottoaren mot ambulansen.. ja, ni kan ju tänka er.. Det värsta var också att Austin var tvungen att ta bilen. Han körde efter ambulansen så jag såg honom genom fönstret hela tiden. Men det var inte kul att bli separerad från honom, han var liksom det enda jag kände till och gjorde att jag kände mig trygg. Där och då kände jag mig så ensam. Skulle Austin hitta oss inne på sjukhuset? Men min ena barnmorska åkte med mig i ambulansen (vilket INTE var självklart för ambulanspersonalen, de hade en lång diskussion innan vi kunde åka iväg för de vägrade tillåta någon av mina barnmorskor åka med mig.. men, tillslut fick hon igenom det. Tack och lov. Någon jag kände till). Hon hade koll på Ivy’s hjärtljud och väl på sjukhuset ringde hon Austin så han visste vart han skulle gå. Det kändes skönt.

Att komma till sjukhuset var som att komma till himmelriket

Väl framme i vårt rum kände jag mig SÅ lugn. Det var som en helt ny känsla. Det var som om smärtan från krystvärkarna bara försvann, även fast de såklart fortfarande var lika starka.  Jag blev välkomnad av världens mest fantastiska barnmorska Penny som skulle ta hand om mig de kommande timmarna. Jag blev snabbt uppkopplad till massa grejer, fick fylla i formulär, och jag fick min efterlängtade epidural tillsammans med morfin så att smärtan skulle stillas direkt. Jag tror att klockan var runt 16-17 när vi kom hit, och Penny sa att jag och Austin skulle få sova i en timme innan vi skulle börja krysta igen. Alltså, att komma till sjukhuset var som att komma till himmelriket. På riktigt. En sjukhussäng har aldrig varit så skön som då.

Vi släckte ner rummet och sov. Det var helt underbart. Värkarna kändes knappt, tack vare epiduralen. HALLELUJA. Sedan kom sköterskorna in igen, och det var dags att krysta. Igen. På birth centret tyckte både jag och barnmorskorna att jag ”var bäst” på klassisk ligga-på-rygg-krystning, vilket jag inte alls hade ”planerat” innan att göra. Vi kämpade och kämpade. De bytte team och jag fick nya underbara sköterskor och barnmorskor. Vi testade att sätta en spegel så jag kunde se, för tydligen kunde de se huvudet. Hon var kanske runt 5 cm från att ”krona”, och de sa att hon hade massa mörkblont hår. Krystade och krystade. Inget hände.

DEL 3 – KEJSARSNITTET

Efter 1,5 h frågade jag om det fanns något annat vi kunde testa. Jag hade nu krystat i sammanlagt 3,5 timmar (!!!) och hade aldrig varit riktigt nära att få ut henne. Tankarna om att jag ville få snittas fortsatte i huvudet, men jag sa ingenting. Eftersom jag hade fått epidural kände jag knappt värkarna över huvud taget, så det var svårt att veta när jag skulle krysta. Vi bestämde oss för att testa ”dragkamp”, så de gick och hämtade en stång som de skulle sätta på sängen. En ny sköterska kom in och började ”dragkampen” innan de andra var tillbaks, och hon la märke till att jag såg otroligt varm ut. Så hon sa att hon skulle ta min temp (det hade de gjort bara någon halvtimme tidigare och då var den helt normal!). Termometern visade 40 grader, och jag såg direkt på henne att hon fick typ… panik. Efter lite rusande fram och tillbaks kom tillslut ett par doktorer in, kände efter hur Ivys position var och förklarade att pga. att jag har så hög feber behöver hon komma ut nununu, eftersom det kan vara en infektion i livmodern.

Jag kunde inte kontrollera skakandet

Doktorn förklarade att jag kunde antingen välja på sugklocka eller kejsarsnitt. Han gick över för-och nackdelar, samt risker med båda, och han sa att jag kunde få några minuter att fundera. Men jag sa att jag redan visste att jag inte ville ha sugklocka, och att jag ville göra ett snitt. Sagt och gjort, det kom in massa folk och förberedde mig för operationen. Här började jag skaka. Jag kunde inte kontrollera skakandet, det var helt sjukt. Och väldigt obehagligt. Jag var orolig för Ivy, för mitt blodtryck gick ner väldigt drastiskt och hennes hjärtslag blev snabbare. Jag kördes ner till operationssalen, utan Austin än en gång, som var tvungen att vänta. Jag bara skakade och blev rädd.

Kom in i rummet, och det var ingen där som jag kände igen sedan innan. Inga av mina fina snälla sköterskor jag haft under kvällen. Det var ingen som tittade på mig. Ingen som pratade med mig. Men det var fullt med människor som förberedde sig på att ta ut min bebis. Skakade och skakade, tänkte hur i hela friden ska de kunna skära i mig när jag skakar såhär? De gjorde tester på min känsel, la kylklampar på mig för att se vart jag hade känsel och inte. Tiden gick, de förberedde, Austin var inte där. De satte upp skynket framför mitt ansikte, och en av läkarna började nypa mig över magen. Jag kände mig helt borta, och som sagt, ingen pratade med mig. När han nöp mig kände jag lite lite smärta. Jag förstod att han gjorde så för att se om jag kände något. Jag försökte få kontakt med någon, och kunde tillslut lite luddigt få ur mig till en (ganska nonchig) sköterska att jag kunde känna nypen. Tyckte mig höra att hon sa det till läkarna. Sen märkte jag att det var dags, men Austin var inte där. Jag började få panik och frågade någon vart han var, och fick till svars av en läkare med tysk brytning att ”he will be here between now and when the baby is out”.. så, jag skulle göra detta utan honom!?!? Fick ännu mer panik. Men JUST i det ögonblicket kom han in, tack och lov. Satte sig vid mitt huvud. Sen…

Jag skrek rakt ut.

Ingen hörde mig. Jag skrek så högt jag kunde. Om jag hade känt smärta tidigare under dagen var den ingenting med smärtan av att få en kniv ner i magen. Jag kände mig som en gris som de tryckte igenom en kniv genom skinnet på. Sågade fram och tillbaks. I mitt huvud kändes det som de skar upp en STOR fyrkant över hela min mage. Panik. VAD HÅLLER DE PÅ MED OCH VARFÖR KÄNNER JAG DETTA!!!! Fick till svars av den tyskbrytande läkaren att ”Du kommer känna ett tryck”. Men det här var INTE bara ett tryck, det var helt fruktansvärt. Jag kunde känna kniven genom mitt skinn. Austin flög upp och skrek att de fick sluta – hörde de inte att det gjorde ont?? Han var helt raaaasande. Nästa sak jag hör är den tyska läkaren som håller händerna om mitt huvud och säger att nu kommer jag sövas. Det sista jag hinner tänka innan jag somnar är att så ont som det här gjorde, så kommer det inte hjälpa. Jag trodde jag fortfarande skulle känna kniven.

Ivy föddes klockan 23:40 söndagen (både jag och Austin är födda på söndagar!) den 3 september.

Jag vaknade upp i rummet igen där jag hade krystat tidigare. Det är mörkt ute, klockan är runt 2-3 på morgonen. Austin sitter bredvid mig och ser på mig, och säger ”Babe, we have the most beautiful daughter in the world” följt av ”but there is NO WAY you would have been able to get that huge head out of you down there.. she’s SO BIG”. Och jag tänkte men käre tid hur stor kan hon va!?!? Hahah. Några minuter senare rullar en barnmorska in Ivy i rummet och Austin kör henne bredvid mig så jag kan se henne. Där var hon ju. Det gick inte förstå att det var HON som varit där inne! Hon var så fin, så mycket finare än jag kunnat föreställa mig. Så värt allt. Det var som om allt jag gått igenom fram tills nu var som bortblåst. Men sådär himla stor var hon ju inte, bara Austin som typ aldrig sett en nyfödd bebis innan 😂

Vi spenderade 2,5 dag på sjukhuset, och jag älskade att vara där. Alltså verkligen ÄLSKADE. Det var så underbart att bli omhändertagen av all personal, att få hjälp med amningen, ha sköterskor som kom och pratade med oss om vad vi gått igenom, få maten serverad.. haha. Jag ville verkligen inte åka hem på onsdagen.

Men ja, det som började som en härlig och spännande grej slutade i något slags trauma för både mig och Austin, men också mina stackars vänner och familj som var jätteoroliga hemma. Jag kommer aldrig igen göra en naturlig födsel utan epidural, tror det är för många men det var inte för mig. Men jag är glad att jag testade! Komme heller aldrig mer föda vaginalt efter detta. Det är ändå konstigt, att jag sedan jag blev gravid har haft en känsla av att det inte skulle gå. Under förlossningen hade jag en känsla av att det inte skulle gå. Att jag skulle få göra kejsarsnitt. Och så blev det så.

Trots att mitt snitt blev fruktansvärt, och att jag inte fick vara med när Ivy föddes, så ser jag fram emot att göra det igen. Jag kommer förhoppningsvis vara mer ”med” och det finns ju i min journal att smärtlindringen jag fick inte var tillräcklig. Jag ser fram emot att få en fin förlossningsupplevelse, med (förhoppningsvis!) nästa barn.

Nu såhär 9 månader senare så är det på riktigt lite som bortglömt. Jag tror det fortfarande inte har landat hos mig vad som hände. Jag känner fortfarande att ”äh, det kunde väl varit värre”. Men det är väl så, annars hade man väl aldrig velat göra det igen.

Tack för att ni orkade läsa! Dela gärna med er av era historier!

  1. Amanda… jag läser och bara gråter. Din förlossning är så himla lik min. Men istället för att se att jag hade feber tog de test på min bebis och märkte att han var superstressad (och hade varit det länge), all personal fick superpanik och det blev så oerhört bråttom. Sugklocka tre försök (släppte två första – aaaaaaaaj) först, vilket jag egentligen absolut inte ville men det var liksom inget val…. Sen blev det ett urakut katastrofsnitt som det kallas här och jag sövdes. Vid katastrofsnitt har dom 8 minuter på sig att få ut bebisen. Min pojke mådde inte alls bra efter snittet och fick till och med kylbehandling för att hindra att hans hjärna skulle skadas av syrebristen. Idag är det exakt 6 veckor sedan och det är fortfarande ett stort öppet trauma allt detta. Skönt att läsa att du kommit över det till stor del nu ❤️ jag kommer aldrigaldrigaldrig föda vaginalt igen, det blir planerat snitt alla gånger. Tack för att du la ut detta igen! Kram

  2. Jag själv har haft en vidrig förlossning med tre dygns värkar MED epidural som slutade i snitt. Jag har velat dö, bett om att få dö, spytt av smärta och svalt mina egna spyor eftersom jag skrek så mycket. Jag hade mardrömmar i ett halvår. Ändå gråter jag av din berättelse. Det låter ju fasansfullt. Starkt av dig att ta dig ur det!!! Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle klarat det. En förlossning som går fel är verkligen helvete på jorden. Blir så provocerad när de som inte fött pratar om att de är bra på att ta smärta. Det smärthelvetet utan slut är inte jämförbart med något. Det är ren tortyr. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du nästa gång får en vacker upplevelse!! Och att detta traumat bleknar med tiden och blir ett av många minnen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..