Igår när jag skrev detta satt jag med ett batteri i datorn som var på väg att dö. Så jag hade superbråttom och skrev således som en kråka. Nu har jag rensat något, ledsen för slarvet!/Ulrika

Det händer att föräldrar kommer till mig med en gnällig attityd. ”Min son äter inte ditt eller datt eller dutt. Jag har försökt allt. Det går inte. Han vill bara ha välling, köttbullar, pannkakor…”

Eller vad det nu kan vara som barnet snöat in på. Och så fortsätter klagosången om hur OMÖJLIGT det är att få ungen att äta något annat. Det kan vara föräldrar till ettåringar och det kan vara föräldrar till tonåringar, ingen skillnad.

Jag är fullt medveten om att mat och barn kan vara ett knepigt kapitel. Jag har själv en mellanson som är rätt picky, han vill för det mesta inte ens smaka på nya saker, men icke desto mindre behöver han ju mat med näring. Ingen kommer undan. Jag har själv varit på BVC och pratat om mat och hört en läkare säga: ”Det finns ju barn som bara äter pasta under hela sin uppväxt. Det går ju bra det också, de överlever.”

Ja. Och nej. Det går inte så bra. De överlever i regel, men den som inte får in sig vitaminer, mineraler, bra fettsyror, bra proteiner får sämre förutsättningar att växa, hålla sig friska, kunna koncentrera sig i skolan, hålla gott humör, ta in ny kunskap, stå pall mot virus, motverka allvarliga sjukdomar på kort och lång sikt, sova tungt och gott hela nätter. Men de överlever (för det mesta). Visst. Men är det verkligen det vi är ute efter här: Att barnen blott ska överleva?

I think not.

En del ungar vägrar helt enkelt att äta av Clintonprincipen: för att de kan.

Och en strid om att man måste smaka, måste äta upp, bara en tugga till osv kan man som förälder aldrig vinna.

Men det finns inga hopplösa fall.

Ett litet barn som ”vägrar allt utom pasta”, har fått god hjälp på vägen att ställa in sina smaklökar på just pasta. Och det är inget barnet går ut och handlar, kokar och serverar själv, eller hur?

En sexåring som inte äter mat, men glatt 3-4 flaskor välling om dagen, kokar inte heller vällingen själv och häller upp på flaska, eller hur?

Det finns någon som tagit det ansvaret för att förse barnet med pasta, välling osv, eller hur?

Jag får lust att citera min sömnguru och lifesaver, Anna Wahlgren, som gör livet med barn så enkelt för många av oss:

”Ge förutsättningarna!”

Så enkelt. Det är det enda man kan göra. Men det är inte det samma som att sätta fram en portion vettig mat och om den ratas slänga fram en macka och dagen därpå fortsätta i gamla spår. Det är inte att ”ge förutsättningarna”, det är att belöna matvägran.

Att ge förutsättningarna är att servera maten, säga varsågod, äta själv och njuta av maten. Att servera barnen samma mat som oss vuxna, om och om igen. Att ta bort ALL bukfylla.

Det tar tid för smaklökar att vänja sig, men den bästa hjälpen är HUNGER. Gammal hederlig hunger. Som vi aldrig behöver uppleva här i Sverige. Men som ger oss aptit, gör oss matglada och nyfikna på olika maträtter.

Det kan ta ett par dagar. Men det gör inget. Bara ta ansvar. Vill du att barnet ska äta annat än välling (eller vad det nu kan vara som barnet snöat in på), så måste du sluta servera det. Det är inte konstigare än att om du vill bli stark, så måste du upp ur soffan. Vill du få bättre flås, så måste du ut och röra på dig. Att sitta kvar i soffan kväll efter kväll och pipa över att man av svag och har dålig kondis… ja, det förändrar inte saken. Sorry. Man måste agera och sluta göra det man alltid gjort (med oönskat resultat). 

En del föräldrar berättar för mig att de känner sig som dåliga föräldrar om deras barn inte tycker om maten, därför serverar de bara mat som de vet att de gillar. Ja, så kanske det är. Man kanske är en dålig förälder om man i sanning gör det som behövs för att hjälpa barnet äta mat med näring. Mycket möjligt. Men jag tycker inte det. Jag känner mig som en betydligt sämre förälder de stressiga dagar då vi tar hjälp av en kastrull pasta och Mama Scan (ja, vår vardag är också hektisk och dåligt planerad emellanåt!). Hur mätta och glada ungarna än blir.

Visst är det så att de allra flesta av oss gör så gott vi kan, större delen av tiden. Men ibland (ofta) kan man faktiskt mer än man tror!

Så. Det var dagens brandtal. Vill du uppleva en mildare utgåva av mig kan du slå på TV4 i morgon, då gästar jag Malou i Efter Tio. Jag är med omkring 10.45, tror jag.