Gravidvecka 32 – en riktig skitvecka

…åsså var det dags för veckans graviduppdatering! Den här gången blir det inga magbilder, jag pallade helt enkelt inte med att ta några såna. För som jag redan antytt i både poddisen och på Inspirationstagram, så har den här veckan inte direkt varit peaches and cream. Nää, gravidvecka 32 är INTE min favoritvecka hittills. Nu kikar vi på varför:

Jag känner mig SÅ JÄVLA SLITEN. Så tung, så obekväm. Ryggen gör ont, vänstra skinkan gör ont, magen gör ont – både utanpå och inuti. BLÄÄÄUUUSCH! …uttrycker väl mitt mående just nu rätt så korrekt.

Humöret är det egentligen inget fel på, jag är rätt glad. Så länge jag inte behöver gå, stå, ställa mig upp, sätta mig ner, sätta på mig kläder, ta av mig kläder, sätta på mig skor, ta av mig skor, lägga mig ner, ligga ner, vända mig i sängen eller äta.

Jag märker SÅ TYDLIGT att jag har ett helt annat utgångsläge den här preggofieringen. Förra vändan seglade jag verkligen igenom, INGENTING var jobbigt. Då hade jag heller INGENTING annat än mig själv att fokusera på, ta hand om och bry mig om.

För även om Iggy är stor, klarar sig själv på många sätt och är en liten guldklimp överlag – så BLIR det att man bär. Det BLIR att man stressar upp sig när ungen vägrar borsta tänderna / klä på sig /äta frulle på morgonen. Det BLIR att man bygger lego eller leker rollekar med snuttarna fast man egentligen bara behöver ligga raklång och VILA. Det BLIR att man ränner runt hela helgen på diverse aktiviteter fast man bara vill stanna på soffan, vara ifred och titta på teve. Det BLIR att man vaknar ett gäng extra gånger per natt och det BLIR att man konstant tar av sin (inte så värst påfyllda) energibank och ger den till någon annan.

Lägg på fem år i ålder från förra graviditeten, plus fyra års fysiskt och psykiskt slitage eftersom man nu är förälder – så är det inte så rackarns konstigt att man inte är lika sprudlande som förra vändan.

Är så INNERLIGT glad att jag faktiskt börjat träna såhär på gamla dar. För de senaste månaderna har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att underhålla sina stackars muskler.

Jag LÄNGTAR SOM EN TOK tills dess att magen är borta, kejsarsnittsärret har läkt och jag kan GÅ LOSS med PT-Robert för att styra upp den starkaste och friskaste versionen av Vanja Wikström som någonsin existerat. ⚡️ Att (som nu) känna att kroppen sviker är vedervärdigt. Man MÅSTE ta hand om den för att den ska hålla. Sent ska syndaren vakna.

Men det är inte bara det att kroppen känns sliten som gör att jag inte mår så tippetopp just nu. Den senaste veckan har jag dragits med känslan av att magen liksom är för liten för innehållet i den. Inte mysigt alls. Inte konstigt heller kanske, eftersom Basilika nu väger nästan 2 kilo och är omkring 44 cm lång. HUR GALET ÄR DET INTE att man traskar runt med en TVÅKILOSUNGE på INSIDAN AV SIN EGEN KROPP?! 😬 Trippy trippy. 🍄 Och inte så jävla konstigt att man blir påverkad. Två mjölkpaket extra – och det är bara kiddot. Utöver det är det väl omkring 9, 10 mjölkpaket till som man släpar runt på för tillfället. Pust.

Gravidappen säger att ”fostret börjar bli för stort för att röra sig fritt i fostervattnet”, och det är PRECIS det jag upplever. Det börjar kännas väääääldigt trångt. Huden är spändspändspänd, och ibland känns det som att jag har blåmärken på insidan av magen upptill och nertill, där det sparkas som mest. Tycker också att känslan av att komma åt magen med översidan av låren (när man går, sätter sig ner etc) är obehaglig. Det är liksom ett främmande och sjukt störande föremål i vägen för mig själv och för min egen kropp.

Är dessutom väldigt känslig vad gäller min navel. AVSKYR beröring därinne, det är som ett überkänsligt nervcentrum för mig. Ett effektivt sätt att tortera mig skulle vara att köra in ett finger i min navel och rota runt. Och eftersom huden nu är så sjukt spänd på magen, så har navelhuden (den som liksom är ”inne i hålet” annars) tryckts ut – och GNAGER KONSTANT mot kläderna man bär. Det är alltså som att ha någon som pillar en i naveln HELA JÄVLA TIDEN. Så oskönt så jag vet knappt var jag ska ta vägen ibland.

Dessutom upplever jag att alla mina inre organ tryckts upp i halsgropen. Varje gång jag vänder mig i sängen (bara det är ett projekt) kräks jag lite i min egen mun. Mmmm. Mums! Och varje gång jag lutar mig framåt för att till exempel ta på mig skorna (inom kort blir det BARA skor jag kan hoppa i och ur utan att böka med skosnören eller dragkedjor) kräks jag lite i min egen mun. Mmmm. Mums!

Ja, ni hör ju. Inte den bästa gravidveckan so far. Jag hoppas innerligt att det kan vända, för nästan två månader till av DET HÄR känns inte så himla kul alltså.

Blir också lite stressad av att vi inte fixat NÅGONTING inför Basilikas ankomst. Inga kläder, ingen skötstation, ingen sänglösning, ingen barnvagn, inget babyskydd – NADA! Tur att jag har ett samarbete med Pampers så att jag i alla fall har halva källarförrådet fullt med teeny weeny blöjor. 😂 Alltid nåt.

Men. Kikar i kalendern och ser att jag varit rätt duktig på att hålla rent i ungefär tre veckor innan kejsarsnittet. Så så länge Basilika inte dundrar in tidigare än vad hon ska, så finns det faktiskt lite tid strax innan att ratta rätt på lite grejer.

Hoppas hoppas att detta mående vänder, och att jag får spendera nästkommande veckor med mer energi och mindre krämpor och obehag. ✊🏻

Hur är det med er andra gravidisar? Mår ni som jag eller bättre? Hoppas bättre! Och ni som mått såhär – kan det vända? Någon som upplevt det? Eller har jag liksom nått skitveckorna nu, ska det vara såhär den sista tiden? Whaddayasay?

Läs om gravidvecka 31 här!
Läs om gravidvecka 30 här!
Läs om gravidvecka 29 här!
Läs om gravidvecka 28 här!
Läs om gravidvecka 27 här!
Läs om gravidvecka 26 här!
Läs om gravidvecka 25 här!
Läs om gravidvecka 24 här!
Läs om gravidvecka 23 här!
Läs om gravidvecka 22 här!
Läs om gravidvecka 21 här!
Läs om gravidvecka 20 här!
Läs om gravidvecka 19 här!
Läs om gravidvecka 18 här!
Läs om gravidvecka 17 här!
Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!