Det är väl märkligt. På sommaren, när kvällarna är ljusa och långa. Då. Då går alla människor in i någon dvala och alla glömmer bort sin intelligens och kliver ut i foppatofflor och bara bringor. Egentligen skulle det ju vara nu vi jobbar som bäst. Semester skulle vi ju ha i mörka december, då när man är så trött och kvällarna flyter ihop med dagarna? Jag blir helt trött bara jag tänker på att allt stängs i en månad snart, det går inte att få tag i en enda vettig person någonstans.
Visst, det kan bero på att jag ska jobba hela sommaren..kanske.

Hemma efter en låååååååång dag på jobbet, med ganska tunga ämnen som sätter sig lite över hjärtat. Men så är det att jobba inom vården. Även att man bara är den som skriver om det, så kan man faktiskt bli ganska tagen. Då känns det väldigt underbart att komma hem till ett dukat bord i trädgården. Mannen har grillat kött och gjort sallad på mozzarella, tomat och ruccola. Så himmelskt gott. Nu är man dock tillbaka i måndagsverkligheten, sonen har ont i huvudet och mår illa. Men men..den där lilla stunden i trädgården..det gav ändå lite ny energi.

Var är BARNEN? Det var den kommentaren jag använde mest under hela midsommarhelgen. Kanske den enda också. Kommer inte riktigt ihåg eftersom allt är en dimma. Nej, ingen alkohol alls. Bara oro. Alla slappnar av, låter sina barn leka på bryggorna och i vattnet. Ett par föräldrar låg till och med i Brassestolar och SOV!? Förutom jag då..som hysteriskt springer omkring som en manisk duracellkanin. Hjärtat i halsen hela tiden. De är ju borta på en sekund dom där små barnen. ”Men maaamma..vi ÄR ju häär”. Jaja..men mamma måste vara där ni är, så säg till nästan gång ni ställer er bakom mig! Önskar jag kunde vara som mannen – lagom nojig. Men det går inte. Så här är jag.

Åh, alla är så himla glada för att det är midsommar. Jamen det kanske jag också är (tre dagar ledigt i allafall). Men jag är en sån tråkmåns, helst hade jag velat vara hemma med familjen och bara gosat med barnen, ätit gott och sovit gott. Jösses vilken kärring jag är. Klart det ska bli superkul med dunderfest ute i skärgården..kom igen nu gamla tant. Men tänk ändå..

Alltså, jag vet att jag inte är normal. Mina underbara ungar börjar själva fatta att dom har en mamma som inte är som andras mammor. Sönerna är 7 & 9 år, och jag är helt ”knäppo” som inte låter dem cykla iväg en halvmil för att bada. För alla andra får. Just i det läget är det ganska jobbigt att dessutom bo granne ”med alla andra”. Dvs. en 10-åring som klarar sig själv hemma, inte går på fritids etc. Såklart mina barn jämför sig med honom..men jag nojjar ju över precis allt. Jag menar..mina ungar får inte cykla bortanför kvarteret..liksom..mohahaah..att de skulle få cykla och bada. Typ om 10 år. Kanske.

Så här är jag. Startar en blogg, lägger in ett inlägg. Väntar en timme max. Kollar kommentarerna. INGA. Lägger ner bloggen. Störd? Ja.

Den här gången ska jag ge det några dagar (och några inlägg) till, för jag gillar ju upplägget.

Tss..är jag en ”mama-bloggare”..haha. Coolt. Tyvärr är jag ju inte en sån ”mama” som kommer vinna något pris som ”årets mama” eller något sånt. Är en vanlig ovanlig mamma med stor portion humor och en stor portion ångestproblematik. Önskar att jag kunde möta NÅGON ända människa som tänker något sånär som jag. Tror faktiskt inte att det finns. För jag är hopplöst jobbig, hopplöst hönsig och hopplöst hopplös.

Sen är jag också förresten ganska hopplöst trög också. Det här är något nytt för mig med word press..men what the heck, jag provar.