AGGRESSIVT BARN PÅ FÖRSKOLAN – VAD GÖR MAN?

IMG_9959
Hej på er, 

Det är så mycket känslor som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag är ledsen, arg, frustrerad, besviken – allt på en gång. I morse var jag på förskolan som vanligt och skulle lämna Naomi. Jag stod och pratade med personalen och Corinne sprang runt. 

Fram kommer en tjej som jag kallar X. Jag vet att hon varje dag river, biter och slår andra barn och det var bara 3 månader sen sist som Naomi blev biten av henne. Corinne sträcker fram armarna och vill krama henne när de ses. X är ett par månader äldre än Corinne så de är i samma storlek (alltså drygt ett år gammal är denna lilla tjej) så jag tänkte inte på att hon var aggressiv. De står nära varandra och en tjej från personalen sitter intill X. Jag kopplar inte att X är påväg att bitas när pedagogen snabbt vill dra isär dem, utan tänker att det är för att båda var så snoriga. X attackerar då direkt och är millimeter med öppen mun från Corinnes kind. Pedagogen drar bort X men hon lyckas ändå få tag i Corinnes kind med ett stenhårt grepp! Med tummen i munnen på Corinne och resten av naglarna in på hennes kind. Jag fick bort handen på X men på ett ställe blev det värst, där drog nageln bort ett par centimeter hud och det börjar blöda. Jag dog inombords och Naomi som stod bredvid blev så rädd. Jag ville slå undan den där lilla ungen och putta iväg henne. Corinne grät oavbrutet, vilket hon aldrig gör men det måste ha gjort så ont. Vad ska man göra med ett sånt här litet barn, jag blir tokig? Så fort man kollar bort bits hon oprovocerat. Är det verkligen bra för ett sådant barn att gå på dagis? Borde hon inte tas om hand av vuxna, kanske behöver hon mer uppmärksamhet och vård, kanske gå till dagmamma? 

Jag förstår att det måste vara otroligt jobbigt för föräldrarna att ha ett sånt här barn och jag klandrar verkligen inte dem. MEN ska man bara lämna in henne på förskolan då och hoppas att personalen löser detta? Hon började väldigt tidigt på förskola, kanske var hon inte redo? Kanske behöver hon mer uppmärksamhet hemma? Kanske behövs någon typ av utredning eller varför är hon så aggressiv? Om det nu är en diagnos som måste sättas – hur funkar det? Börjar man medicinera en ettåring redan för att tona ner utbrott och aggression? Det låter hemskt.

Jag känner sånt agg för detta barn, fast det verkligen inte är hennes fel. Vems fel är det egentligen? Corinne ska börja i hennes grupp men jag sätter inte henne en sekund där innan X har slutat bitas, annars byter jag förskola. Ska jag känna mig otrygg varje gång jag lämnar på förskolan för att mina barn ska komma hem med halva kinden bortbiten. Hon är som en aggressiv liten hund, biter så hårt också.

För tre månader sedan ringde personalen mig och berättade att Naomi hade blivit biten ordentligt av ett litet barn. Nu brättade Naomi att det var just lilla X. Hon fick ett stort blåmärke och sår på benet den gången. Jag fattar inte hur stark den här lilla ungen är för att man måste bita hårt för att få såna märken. Jag mår så dåligt över det som hände och blev så upprörd när jag kom hem. Jag tänkte bara på hur arg jag blev, och hur illa det kunde ha blivit om hon fick tag i Corinnes kind med tänderna. Min väns dotter har ett fult ärr på kinden, som hon säkert får leva med resten av livet just av samma typ av incident. Känner mig så orolig. Vad ska jag göra?

  1. Melli skriver:

    Vad skönt å höra att det har blivit bättre! Åh, sånt är så jobbigt! Både för föräldrar vars barn blir utsatt men också för de vars barn bits, speciellt när det är på den nivån som du beskrev det.
    Skönt att kunna ha tillit till pedagogerna, det är viktigt! 👍😊 god jul! Kul å läsa din blogg btw!

    1. alexia skriver:

      Tack tjejen, ja det känns så bra 🙂
      Tack och god jul till dig också
      Kram Alexia

  2. Melli skriver:

    Hej! Jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara med om detta. Man känner sig så maktlös och att du känner agg mot det barnet förstår jag mycket väl! MEN, barn som bits är inte på något sätt ett fall för utredning eller vård som du uttrycker det. Det handlar om att de inte har ett språk som hjälper de att kunna uttrycka det de känner. Jag antar att denna lilla X inte pratar ännu? Inte heller handlar det om uppfostran när de är så små. Det man kan göra är naturligtvis markera att det inte är okej men man kan inte precis tala de till rätta hemma. I alla fall inte när de är så små.
    Hur tråkigt det än låter som är det väldigt vanligt att barn bits i den åldern. De puttas, knuffas, bits och är fysiska många av de just för att de vet inget annat sätt att uttrycka sig. Jag försöker verkligen inte förringa din oroskänsla, hade också känt ett sådant agg. Men det är inte skjysst att du målar ut dessa barn som några barn som behöver vård!

    Å Josefine, du som är förskolelärare? Du borde inte jobba med barn om du har värderingar i stil med att ”synd om dessa barn som inte passar in”… vilken ångest jag hade känt att lämna mitt barn hos en sådan pedagog som du! Sorligt att du inte vet bättre!

    1. alexia skriver:

      Hej,
      Jag har ju två barn och den stora har också haft vänner och dagiskompisar som bits. Men inte på den här nivån. Hon bet alla oprovocerat och hela hela tiden.
      De har fått hjälp med henne så hon har SÅÅÅ blivit mycket bättre. Personalen är underbara på deras förskola och hon har haft en egen pedagog som hela tiden kollat henne. Inga föräldrar ville ha sitt barn kvar i gruppen eftersom det varje dag var någon som blev biten blå eller blodig. Men hon har blivit så mycket bättre tack vare alla duktiga pedagoger och hennes föräldrar som så klart har haft det jättejobbigt.

  3. Snubblade över dessa inlägg om ett bitande barn. Uppenbart en disfunktion i det bitande barnets utveckling. Att säga att det går över och annat löser inte frågan om den misshandel andra barn som blir bitna utsätts för. Skilj det bitande barnet från de andra. Att gambla med de andra barnens väl och hälsa är ett övergrepp från de vuxna. Anmäl bitskador till ert försäkringsbolag. Men för livet i form av ärr och annat skall aldrig tolereras. Låt inte de barn som skadar andra få gå omkring som tickande bomber!

  4. Magnus skriver:

    Jaa, en sak är ju säker, ansvaret är ju inte ditt iallafall. Sen om du väljer att byta förskola är väl en sak, men så länge du har kvar barnet där ligger ansvaret på dom.
    Sedan kan man ju alltid sitta och säga som så många gör ”det är inte föräldrarnas fel eller barnet som bits fel” och bla bla bla. Men jag tror mycket väl att aggressivt beteende kan (jag säger KAN inte ÄR) en orsak av brist på uppmärksamhet. Och med tanke på så många föräldrar som spenderar större delen av sin fritid med det där telefon-he***tet i handen, så lär väl dom flesta barn i större eller mindre utsträckning lida av brist på uppmärksamhet och närvaro av en förälder.

    Sedan har väl antagligen detta barns föräldrar (som så många andra) vaccinerat sitt barn. Och då kan man ju läsa om vad hjärnan ska utvecklas och lära sig under barnets uppväxt – ta ett exempel som nervgifter som kommer in i kroppen (via vaccin eller kost) och hur det påverkar utvecklingen av t.ex prefrontala cortex, som bl.a styr utvecklingen av att lära sig impulser, lära sig agera utifrån tidigare erfarenhet, känslan för empati, förståelse för känslomässiga och sociala sammanhang (saker som utvecklas och jobbar på högtryck under ett barns tidiga år så att det kan formas till en empatisk och förstående individ – nästan alla fullt utvecklade och balanserade 2-åringar är otroligt empatiska, öppenhjärtliga och omtänksamma små varelser ). Det kan ju vara bra att ha i åtanke, även om detta aldrig kan bevisas, och att nämna det för folk så skulle dom ta det som ett personligt påhopp. Det enda man kan göra är att informera sig och skydda sina egna barn mot galenskapen. I Ryssland har det t.ex varit på tapeten att förbjuda vacciner till barn pga skador och biverkningar (även Trump har ju haft det som ett argumentation att små barn ska inte massvaccineras som om de vore travhästar – säga vad man vill om Trump, men den åsikten skriver jag under på alla dagar i veckan) – så folk börjar sakta men säkert förstå att man kanske inte ska injicera saker när det visar sig i undersökning efter undersökning att vacciner innehåller restprodukter som är skadliga för hjärnan!

    Men hur som helst – det är absolut INTE ditt fel eller ditt barns fel att det blir bitet, så någon måste ansvara för att det inte får ske igen. Dom flesta av oss minns nog mer eller mindre jobbiga barndomsupplevelser någon gång hos t.ex dagmammor, dagis, förskolor, fritids etc. med barn runt omkring som varit elaka eller gjort saker icke illa menat (och däri icke uppmärksamma vuxna som inte såg något eller bara hade allmän brits på att dra slutsatser om vad barn säger och gör kan såra) och sådana upplevelser som skapar ”en klump i magen” hos ett litet barn och potentiellt kan ge inre sår för livet, ska inte din dotter (eller något annat barn heller för den delen) behöva utsättas för. Och dom som säger – ”små barn kan inte förstå sådant och reagerar inte på sådant vis” – dom vet absolut ingenting om hur små barns känsloliv och jobbiga upplevelser registreras.

    Lycka till!

  5. Amela skriver:

    Detta brukar gå över. Min son gick på en förskola och på avdelningen som han gick fanns en liten kille som bet och rev allt och alla. Min son var 20 månader gammal när han började, och hade långt hår som jag var tvungen att klippa kort pga den här lilla killen, eftersom han drog honom i håret jämt.
    Förskolan satte in en extra personal som hela tiden höll ett öga på honom så han inte skulle ge sig på andra barn.
    Det gick över efter 2-3 månader. Lillkillen slutade bitas och slåss helt.
    Men det är jättejobbigt för alla i gruppen, både det barnets föräldrar och föräldrarna till de andra barnen. Att byta förskola tror jag inte hjälper så mycket eftersom de här barnen finns överallt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..