”Jag kommer aldrig att låtsas som du inte finns”

Blev i kväll bjuden på middag hos min vän Jonna. På vägen därifrån passerar jag min exkilles port. Tänker: hoppas jag inte stöter på honom nu. Vi hade nämligen inget bra avslut på vårt förhållande och läget är så kallat ”spänt” mellan oss. Men självklart möter jag honom, med en tjej som han ser glad ihop med. Jag möter hans blick och han tittar på mig utan att hälsa. Det stör mig. Att han inte hälsar. Som att han inte känner mig. Jag skickar ett meddelande och frågar varför han inte säger ”hej”, Han svarar att han upplever situationen tvärtom. Att det är jag som inte hälsar och: ”jag kommer aldrig att låtsas som du inte finns”.

Den här meningen drog i gång hormonerna och jag började tokböla. För så många gånger under vårt förhållande, och efter, har jag just känt att han låtsas om som jag inte har existerat. Hur som helst, det blev en liten (eller ja, ganska stor) gråtfest på tuben som inte gick att hejda, Och folks miner när en höggravid står och gråter? Stackarna såg helt förskräckta ut. Nu ligger jag i sängen och ska försöker hejda tårflödet med Toblerone och serien ”Party down”. Om ni dricker vin, drick tre glas för mig också. God natt.

  1. sara skriver:

    Men Annika, ni väntar barn tillsammans och säger inte ens hej?? Så kan ni inte ha det. Jag vet att hormonerna flödar men försök vara lite mer ”business” med honom. Man måste inte blanda in så mycket känslor hela tiden. Få inte för dig att du ska göra allt själv! Du skall vara mycket bestämd med att han ska hjälpa till jättemycket! Han ska köpa grejer till barnet, ge dig pengar till barnets inköp, ta barnet så du kan få några timmar för dig själv osv osv. Don’t let him get away. Barnet behöver båda föräldrarna. All lycka och många kramar!

  2. Tack för alla gulliga kommentarer!

  3. Fanny skriver:

    Jag möter mitt ex ofta. Hans nya bor i mitt kvarter. Han ser mig men ändå inte, han hälsar aldrig. Jag lämnade honom för han drev mig till botten, fick mig att må så dåligt. I dag ett och halvt år senare så kan jag fortfarande längta efter honom, trots att jag inte vill ha honom. Han är idiot och för att påminna mig själv tänker jag på vad han gjorde, som att dregla och bli kåt på barnens 17-åriga kompisar när de var hemma hos oss. Oh ja, jag hitta mejl där han skrev om kompisarna till sina polare. Själv var han 51.

  4. Lisa skriver:

    Det gjorde ont att läsa det där. Jag är på väg att skilja mig… eller inte. Jag är väldigt ambivalent just nu. Jag vill egentligen inte men måste få må bra igen och se en mål och mening med framtiden. Jag älskar min man, mannen i mitt liv men jag måste nog låtsas som om han inte finns. Till en början iallafall. För att lyckas gå vidare.
    Finns det någon som har varit med om samma sak? Som kan komma med lite peppande ord och övertyga mig om att jag kommer att klara det här?
    Lisa

    1. Malin skriver:

      Varför skiljas om du älskar din man och känner att han är mannen i ditt liv? Kan ni inte jobba mer på det? Livet går upp och ner….

      1. sara skriver:

        Håller med Malin. Det skiljs och separeras alldeles för lättvindigt. Stor risk att det inte blir bättre sen.

        1. Prick skriver:

          Hm, fast man får väl förutsätta att de flesta har gjort så mkt de har kunnat för att få ordning på sitt förhållande? Det är lite konstigt att säga att det skiljs för lättvindigt, det vet man väl som utomstående inget alls om?

    1. Mallan skriver:

      Jag går igenom exakt samma sak. Jag har också bestämt mig för att skilja mig från min man. Kanske. Jag älskar honom, men känner precis som du att jag måste sätta mig själv och mitt välmående i första rum. Jag har inte gått igenom det än, men kan ändå komma med några peppande ord på vägen; du kommer klara det och det kommer bli bra! För det måste det. Och om du måste låtsas att han inte finns ett tag så får du göra det, förhoppningsvis kommer han att förstå. Lycka till, till oss båda. Kram!

    1. Tove skriver:

      För mig har det funkat att alltid sätta sitt eget värde högt, jag är värd det allra bästa. Min favorit tanke i sådana här sammanhang är: ”Jag älskar dig/honom/henne, men jag älskar mig själv mer”. (för ”valbara” relationer alltså inte ex. föräldraskap.) Om du är rädd för att klara det här kanske det är ett tecken på att något behöver förändras? Jag tror på och eftersträvar sunda relationer, relationer där jag känner att jag har stort integritet att se efter mitt välmående. Det är inte värt att vara i en kärleksrelation som kräver att jag mår dåligt för att den ska fungera. Båda måste ta ansvar för att relationen ska fungera, men att ta ansvar är inte att stå ut med vad som helst.

      Jag har delvis varit med om det samma, och vi låtsades som att vi inte fanns ett långt tag. Annars hade det inte gått att bryta vanan att vara ihop. Idag kan jag tycka att det var jättebra. Nu kan vi ha en sund och lagom kontakt.

      Såhär har det funkat för mig, hoppas att du hittar ditt sätt att hantera det. Tusen kramar!

  5. Cia skriver:

    Sorligt att höra, gråter själv en lite skvätt framför datorn men det är ju inte mycket till hjälp. Hoppas du har en fint stöd omkring dig av andra människor som kan finnas där för dig och din bebis framöver.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..