Barn sent i livet?

Fick en fråga av Anna:
Hej! Här kommer en ytterst personlig fråga från en 36-årig tjej som står inför att eventuellt prova på det här med att bli mamma (förutsatt att jag kan). Man har ju hunnit blivit rätt ego under alla de här 36 åren, man kan sova så länge man vill, göra vad man vill, när man vill. Kanske fördomsfullt av mig att tro att det också varit så för dig, men jag känner mig lite rädd inför det faktum att livet kommer att förändras så mycket att jag får svårt att hantera det. Fattar ju att man kommer älska sitt barn över allt annat men hur blir det liksom, när man skaffar barn så sent i livet?

Hej Anna, hoppas att det är okej att jag lyfter din kommentar som ett inlägg! Jag kan ju verkligen bara svara för mig själv nu, jag har ingen aning om hur det känns för någon annan. För mig är det här inte så sent i livet. Även om jag längtat efter barn i ett par år så tycker jag att jag är i ganska perfekt ålder! Förhoppningsvis ska jag väl leva minst lika länge till. Sen att den biologiska klockan tickar är skit. Jag ville liksom inte ha barn för tio år sedan och i framtiden kan jag verkligen tänka mig att skaffa ett syskon till Lilo, förutsatt och jag kan.

När jag blev gravid, även om det inte var planerat, så var jag väldigt redo (fast jag var livrädd att inte räcka till som morsa!). Jag har inga tankar som gnager, typ ”det här borde jag ha gjort innan jag fick barn”. Det låter så otroligt klyschigt, men min kärlek till den här lilla personen, den gör mig bra och bättre. Jag har brottats med mycket ångest och skit och för första gången i mitt liv så känner jag mig hel och lugn. Jag är överväldigad av hela grejen.
Men, ja, mitt liv har förändrats sjukt mycket – men till det bättre. Hade jag inte kunnat få barn hade jag försökt att adoptera eller kanske blivit en cat lady med 50 katter som substitut. Och om jag saknar att sova hur länge som helst? JAAA! Ibland känns det som jag skulle kunna hugga av en hand för att få sova ett par extra timmar. Jag saknar en massa saker som jag inte kan/hinner med nu. Men inte lika mycket som jag saknar bebisen när jag är borta från henne.

Men finns det nån rätt ålder för att skaffa barn? Jag tror det är olika för alla helt enkelt. Hur du än gör så lycka till!

  1. Anna skriver:

    Min mamma var 37 när hon fick mig, och jag har många gånger önskat att jag haft en yngre mamma. Visserligen var det väl annorlunda då för trettio år sen, för då var alla mina kompisars föräldrar ca tio år yngre än mina och det är klart att man kunde märka en skillnad i livsstil och intressen i min och mina kompisars familjer. Inga av mina föräldrars vänner hade barn i min ålder, vilket gjorde att deras umgänge blev mindre och när vi väl var bjudna till nån så tyckte jag det var urtrist att vara enda barnet.
    Jag hann dock få en hyfsad relation med mina mor och farföräldrar vilket jag är tacksam för.

  2. Linn skriver:

    Annika, jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
    Anna, kör på bara om det känns rätt.

  3. Linda skriver:

    Finns det ngn rätt ålder att skaffa barn?
    Måste man hinna vissa saker innan man blir förälder, som att festa/resa/studera/göra karriär/köpa bostad/etc?
    En sak är säker iaf, barn är det häftigaste du kan uppleva. Oavsett ålder.
    Och trots vaknätter, skrik, snor, bajsblöjor, kräk, trotsålder, allmän oro så är det man får tillbaka hundra gånger starkare.

  4. Johanna skriver:

    Man ”skaffar” inte barn! Avskyr det uttrycket. Varje barn är en gåva, något man får.

    1. Jenny skriver:

      Jo men som blivande förälder måste man ju göra en aktiv handling för att få den där gåvan och det är ju det hon menar med att skaffa barn. Hur ska man annars uttrycka sig?

  5. Tack snälla Annika för svar, och tack alla ni andra som delat med er! Att stå inför att kanske bli förälder, och det tillsammans med en man som har barn sedan tidigare (hejhej varannan vecka-livet) är … lite skräckinjagande. Minst sagt. Lägg till att vi inte varit tillsammans så länge (lyxen att bara skrota runt tillsammans i typ fem år försvinner ju liksom när man träffas sent i livet och vill bilda familj) och ska flytta ihop om en månad … tja. Många tankar som snurrar i mitt huvud. Dock. Vet ju få (ingen!) som ångrar sina barn så kanske borde jag inte tänka så mycket. 🙂

    1. Marie skriver:

      Kör på ba! Hur det än blir så blir det bra i slutändan!

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..