Tre dagars-livet

Jag antar att det är så här det kommer att vara tills att Lilo blir gammal, att jag får hugg i hjärtat varje gång jag lämnar henne efter mina tre dagar. Om tre dagar ser jag henne igen, och även om det är härligt med egentid så längtar jag ihjäl mig.

Och vad gör jag då under de här tre dagarna förutom att jobba? Jo, en kväll går till att gå ut och hänga med nån kompis. En kväll går till att städa, skrubba bort Lilos teckningar på golvet och tvätta. Den tredje kvällen går till att träna. Om jag har ork. Ibland väljer jag i stället att ligga på soffan och bara äta junk. Under de här dagarna pratar jag nån gång med Lilo genom FaceTime. Eller pratar och pratar, men vi kommunicerar och Lilo skriker alltid ”mamma!”. Det är ljuvligt. Känns skönt att hon inte glömt bort mig.

Dag tre kan jag närmast beskriva som (kan jag tänka mig) att jag ska hämta hem en hundvalp. Jag kollar på klockan var tionde minut och typ springer till dagis. Och sen när jag kommer och Lilo ser mig – det är den bästa känslan som finns – och hon springer mot mig och bara: ”maaaaaammmmaaaaaaa!”.
  1. Anna skriver:

    Kan tänka mig att det är skitjobbigt! Vill ändå skriva att ni verkar ha ordnat det så fint för er lilla tjej. Märks att ni har hennes bästa för ögonen. Kram till dig.

  2. Åsa skriver:

    Ja fy fan, jag har delad vårdnad om mina två barn och det är vidrigt – jag kan liksom inte vänja mig trots att barnens pappa är en bra person. Borde ägna tiden åt att data eller liknande men fokuserar mest på jobb och träning för att få tiden att gå.

  3. Lilly skriver:

    Det där är på riktigt min värsta mardröm 🙁

  4. Tess skriver:

    Usch vad jag fick ont i hjärtat av din text. Jag har en tjej på 2,5 år och jag har aldrig varit borta från henne, har träffat henne varje dag i hela hennes liv. Inte medvetet men det har liksom blivit så, har inte haft en anledning att åka bort. Längtar ihjäl mig efter henne om jag har varit borta en kväll eller om hon har sovit borta. Det är ju helt galet. Om jag inte själv hade barn hade jag nog tyckt att du var larvig, att du skulle njuta av dina barnfria dagar 🙂 Du är jäkligt stark!

    1. Marie skriver:

      Jodå, det gör ont i hjärtat även för mig som inte har barn. Att längta är sällan larvigt:-)

  5. S skriver:

    Usch, du fick mig att börja gråta. Jag har precis separerat från min man och delar 50/50. vår son är snart 5, så vi kör hela veckor. Men alltså… det känns som jag lever ett halvt liv när han inte är med mig. Det är hemskt. Jag bokar också upp mycket när jag inte har honom, men den där längtan och tomheten finns alltid där.

    1. S skriver:

      Lyssnade på louise hallins podd och hon dömer ut hela veckor totalt, det är alldeles för länge för ett barn att va borta från en förälder. Annikas uppdelning är mycket bättre för alla parter!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..