Parmiddagar – ett jävla hittepå

Det är inte så dumt att vara singelmorsa, jag gillar mitt liv väldigt mycket trots att jag ibland saknar någon vid min sida.

Men då och då kan jag känna mig utanför, som att jag står utanför den ”normala gruppen” och såna tillfällen är definitivt parmiddagar. Ett jävla hittepå. Jag har middag för vänner, oavsett om de har partners eller inte. Alla är välkomna. Tycker att alla borde tänka så. Och om jag någonsin blir ihop med någon kommer jag aldrig exkludera någon för att de har en partner eller inte. Aldrig. Ju fler olika människor, desto roligare.

Taco hej.

Svinäcklig bild snodd från nätet.

  1. Guuud va jag känner igen mig i din beskrivning! Har suttit på sådana middgar och våndats! Speciellt när tjejerna börjar prata om ”att min kille gör si och så”. Kände mig verkligen utanför som singel när man inte har någon kille att prata om….
    Har slutat att gå på sådana middagar och blir heller inte inbjuden längre, tror vännerna fattat vinken….

    Är så befriande när du delar med dig av dina tankar om singellivet, det gör att jag inte känner mig så ensam i mitt!
    Tack för en bra blogg!

  2. Emma skriver:

    Middagar med folk med olika relationsstatus och sådär kan vara jättekul MEN att gå på middag med bara andra par som ensam singel är så sjukt tråkigt. De flesta par tänker sällan på det men de är ofta rätt exkluderande och inne i sin egna lilla bubbla. Andra par tycks inte märka det dock, de är för inne i sig själva de med. Jag har börjat tacka nej till sammanhang jag vet kommer att bli så för det är inte värt det. Då sitter jag hellre hemma med katten.

  3. Donya skriver:

    Jag håller såå med dig! Och vad hände med att ”hänga” hos varandra oavsett status/kön. Det saknar jag – att inte alltid vara så uppstyrt utan härligt och villkorslöst! LOVE

  4. Jag kom ur ett förhållande för ett långt förhållande för ett år sedan och jag är ungefär lika poppis som digerdöden i sin renaste form. Jag har inte fått en enda inbjudan överhuvudtaget för alla bara liksom glömde bort mig och att jag existerade, tills jag blev sedd på stan och knappt hälsad å eller stött på av ett halvt par på ett uteställe; för jag hade ju blivit såååå snygg. Dock ingen inbjudan. Jag bjöd alltid in mina singelkompisar och tyckte det var trevligt med dem med, ju fler desto roligare liksom, oavsett barn, partner, bil, boende eller andra sociala förhållanden. Men generellt funkar inte medelsvensson riktigt så.

    Jag skulle inte ha något emot det där med flera par eller vänner egentligen, men rena parmiddagar, tänk scenen i Bridget Jones, med självgoda människor och sina bilar i pluralis på uppfarten vid sina fina hus, deras senaste inköpta Polarn &Pyret jackor till samtliga i barnaskaran, eller det där superrecepten som lyfte familjens fredagsmys. Eller deras klappar på varandras huvuden och avunden som senare ska avhandlas med den äkta partner vid hemkomsten. Sådana som säkerligen inte är lyckligare än dig eller mig och häften stannar för att de inte vill bli själva och ensamma för då försvinner hela paketet; sådana människor kan fara åt det det där stället symboliserat med ett fult ord.

    Om jag är bitter??! Jo då, jag var en av dem och jag vill aldrig bli sådan igen. Jag klarar mig själv med min bil som jag tycker är fin utan att jag behöver tala om det vidare vad den kostade, eller att jag köpte senaste jackan från Polarn & Pyret till min son för min singellön eftersom han älskade den, eller att vi minsann inte provar nya recept till fredagsmyset eftersom det blir revolution då.

    Jag vill ändå inte dö ensam som singel men jag är så urbota trött på stereotypa människor och inrutade rutiner och att glömma bort människor på grund av deras relationsstatus.

  5. Petra skriver:

    Jag håller helt med dig! Är själv i ett förhållande, men reflekterar aldrig ens över någons relationsstatus när jag bjuder hem någon. Mina föräldrar skildes när jag var 6 år och en stor del av mammas umgänge försvann i samband med det när hennes vänner bara ville umgås som par. Dessa vänner hade barn i min ålder som jag vuxit upp med som därmed också försvann, vilket jag i ärlighetens namn tyckte var bland det jobbigaste med skiljsmässan. Kände mig väldigt exkluderad och undrade vad jag gjort för fel. Svinäckligt är ordet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..