Två veckor av ångest…

Jag träffade en mamma i parken förra veckan. Hon sa att hon gillade bloggen, att hon kände igen sig då hon själv inte var ihop med pappan till sina barn. Jag berättade att jag hade lite ångest över att Lilo skulle vara borta från mig i två veckor på semester med sin pappa. Hon sa att hon också skulle vara med om detsamma, men att hon tyckte att det var skönt.

Jag har inte riktigt kommit dit än då Lilo fortfarande är så liten, men jag tyckte att det modigt av henne att vara så ärlig och säga att det var skönt! Jag vill också komma till det stadiet då jag tycker att det är skönt, och framför allt att kunna släppa kontrollen. Nu oroar jag mig hela tiden – över det mesta.

Även om jag litar på Lilos pappa, så är det så jobbigt att inte ha kontroll över henne. För mig är inte de här två veckorna sköna, de är ångest. Hur fan gör man för att kunna släppa kontrollen och njuta av sin egentid egentligen? Jag hoppas att det kommer med tiden.

FullSizeRender
Min lilla älskling!

  1. Har aldrig varit ifrån barnen i mer än en vecka i sträck, men det var 7 år sen vi skilde oss så det har blivit många veckor. Och – jag kan trösta dig med att det faktiskt blir lite lättare med tiden. Jag kan inte säga att jag direkt njuter av ensamtiden nu heller. Jag tycker det är tråkigt att vara ensam och jag saknar barnen. MEN jag har inte ångest som förut, jag vaknar inte med ont i magen och jag går inte runt och längtar efter dem på det där hjärtskärande sättet. Och – stor fördel – jag kan RINGA till deras mobiler när jag vill och de skickar lite mess och ringer när de vill. En naturlig kontakt som gör att det inte blir helt vattentäta skott. Du kommer få det lättare, jag lovar. Det är jobbigare att vara ifrån ett litet barn än ett större. Man längtar lika mycket men inte på det där sättet som gör en trasig inombords. Du verkar så bra tycker jag och jag gillar din blogg. Önskar dig all lycka och hejar på dig!

  2. Anna skriver:

    Jag har också en gnagande oro när jag är ifrån mina barn. Har tre och är tillsammans med pappan. Tycker det släppt successivt när de blir äldre, men minstingen som är två gillar jag inte att inte vara nära. Har märkt att det där är så olika, de flesta verkar lite coolare än jag.

  3. Karin skriver:

    Näe, det blir inte bättre med tiden. Mamma, och orolig, är man alltid

  4. Elin skriver:

    Vad fin hon är. Jag förstår att du saknar henne! Kanske är det något som kommer med åren. Att du lär dig njuta även av tiden utan henne. Kram

  5. Vilken liten gosegris. Ögonen alltså… Har en egen liten en och även hennes ögon (barns generellt ju faktiskt) är helt jäkla fantastiska. Tänk vad som ryms däri. Förstår dig fullt ut och hoppas att du kan ha två bra veckor trots saknad. Boka ett obehagligt läkarbesök eller nått typ dagen innan hon är hos dig igen, för då går säkert tiden fort eftersom du inte vill (/ska vilja för det är hela poängen) gå på det besöket. Heja dig och Lilo! Och Lilos pappa förstås men mest er två just nu.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..